kung caspian och skeppet gryningen

Så var 2011 års bioår ingång på riktigt. Årets andra film under sf's tak blev den tredje Narniafilmen, kung Caspian och skeppet Gryningen. I 3D. Ett par timmar av sagoväsen och mystik i äventyrsformat. Jag fascineras som vanligt starkt av biofenomenet och andas doften av popcorn och biopublikens reaktiva atmosfär. Och trots att jag aldrig riktigt på allvar förstått mig på Narniafilmerna så dras jag (som alltid) in i dess magiska värld, sugs in och fastnar. Ända till slutet. Jag älskar sagor! Extra mycket fascineras jag av den förvandling som ter sig i övergången mellan två världar. Sedan kan det diskuteras huruvida själva filmen egentligen har de kvalitéer som man kan efterfråga. Men jag faller svagt för sagornas effekter, för Lucys utveckling, för psykologisk abstrakt ondska, för fina pojkar och för godhetens viljestarka kärna. Dock innehåller filmen tröttsamt mycket vatten. Jag saknar kentaurerna och alla andra talande djur. Och det sötsliskigt övertydliga slutet? För att inte tala om EMDs låt? Inget ont emot EMD, ohnej de är troligen väldigt fina människor. Jag tål bara inte riktigt detta med smör. En smärre chock tillbragtes mig och jag ville kräkas lite i ett hörn. Jämför med tvåans film, den om prins Caspian, där Regina Spektor i slutscenen sjunger en riktigt vacker melodi. Förlåt mig för detta EMD, jag vet att det finns många andra i vår värld som älskar er! Överhuvudtaget tycker jag mig dock känna fler svagheter jämfört med de tidigare filmerna. Kanske är det skogen jag saknar. Dessa faktum innebär dock inte att detta var en dålig film. Inte alls faktiskt. Men i ärlighetens namn kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag egentligen tycker om det jag sett ikväll. Något tilltalar mig verkligen riktigt mycket under de två timmar jag sitter i min stol och betraktar underverket. Men ändå. Det får bli en trea. För mycket saknas för det lilla extra. Allt för intetsägande flimmer för att slå mig baklänges. Dock ser jag fram emot en fjärde film, Narnias magiska värld kan man oförklarligt aldrig riktigt få nog av! JJJ


För övrigt bara måste jag kommentera underbaraclara, kikade nyss in i hennes blogg och bara måste vidarebefodra länk från ett av hennes inlägg. Om att släppa perfektionismen och låta saker få bli fel. "Kreativitet är en muskel som växer om man tränar den." Åh vad det ändå ligger nått i det och åh vad jag ska (eller ja, åtminstone ska försöka) börja tänka så.. En sådan sjukt inspirerande tjej det där!