längtan och väntan

Jag upptäckte precis att en ny filmatisering av Jane Eyre har sverigepremiär på bio i september. Den ska jag se! Jag är så fruktansvärt sugen på att gå på bio. Dör lite av otålighet. Varför har min syster och jag inte samma filmsmak? Och varför finns det inga andra att gå på bio med här? Kom till Småland och gå på bio med mig alla folk! För visst vill ni väl det? Egentligen?

Jag vill för övrigt fortfarande även se en annan filmatiseringen av Jane Eyre, miniserien. En riktigt bra tolkning av boken sägs det. Men hur får man tag på den på billigaste möjliga vis utan att vara olaglig?

Och jag vill komma vidare i mitt Harry Potter-läsande. Så jag hinner läsa dem innan hösten med allt vad den innebär kommer. Hoppas jag kan få tag i dem snart. Hur får jag tag på dem? Någon som vill låna ut?

sandra + erik = sant

Igår var jag på bröllop. Och jag kan i ärlighetens namn säga att det var ett av de vackraste, finaste och roligaste bröllop jag någonsin varit på. En heldag full av lycka med ett kärlekspar som sprudlade. En kärlek som tänder ett hopp i mig, som får mig att tänka att mjo, kanske att äktenskap kan innebära något fint ändå. Något värt att tro på. Något som själen brinner för. Jag blev glad över den känslan. Trots alla de bröllop jag fått gå på de senaste åren har jag aldrig funnit den känslan. Kanske är det min förändrade inställning gentemot kärlek som orsakar detta? Det kan hålla? Det kan hålla! Och kanske den fullkomliga avsaknaden av att vilja hitta någon? Låt oss kalla det insikter. Tidigare har jag alltid känt ett sådant där besviket styng i mig vid bröllop. Men jag känner mig just nu bara så trygg. Trygg i att vara ensam. Trygg i att det mesta mestadels löser sig. Tryggast när jag slipper bry mig. Jag saknar ingenting. Det är en skön känsla. Mängder av roligt spex, fantastiskt mycket musik och många roliga tal (samt inte minst det trevliga sällskapet) gör bara en fulländad dag. Det gör sitt i sin rätta! Vad jag tycker om er Sandra och Erik, det vackra som är ni! Vad det gör mig glad att se er lycka och det hopp ni sprider. Åh för er kärlek till mänskligheten. Fatta vad jag är glad att ni bor i Örebro. Bättre vänner kan man knappast ha. Jag känner sådan tacksamhet. Så tack! Och grattis igen kära fru Nilsson. Herr Nilsson. Nilssons!



Inte för att det är säkert att ni läser detta men den här dagen har satt något slags glädjefullt hoppfrö i mig. Gett mig något. Sällan har jag varit på bröllop och verkligen fått den känslan. Kanske är det för att jag tycker om er så mycket och hade sådana fina bordskamrater! Kanske finns det fler anledningar.


Och det obligatoriska (och dåliga) egoshotet. Jag hade linser i - dagen till ära! Och ser ganska trött ut. Gissar att det är en blandning av verklighet och ålderssyndrom.

kärlek och passion

Godkänd! JAG KLARADE DEN! Kursen jag varit ganska så orolig för. Kärlek och passion i litteraturen. Ingen kan vara gladare än vad jag är just nu! Kanske inte minst för att det innebär att jag faktiskt lyckats genomföra mina dubbla kurser. Och klarat dem båda! Bilden är ju godkänd och nu fick jag alltså veta att även svenskan är det. Lyckan spritter i mig! Hujedamej som jag oroat mig och grubblat över hur det ska pusslas ihop allting. Och när jag blev ett nervvrak pga seminarierna där jag tycktes ha fått tunghäfta tycktes nederlaget ett faktum. Men icke, det gick! Nu ska jag leva på detta en stund. Den här lyckan. Men ack aldrig aldrig mer vill jag nog läsa dubbelt igen. Jag saknade livet för mycket för det! Vilket i sin tur lär vara en ganska positiv insikt för vad saknar man inte om man vill ha ett liv igen? Mums för mig och kram och kärlek och massor med glädje till er!

Det är sinnessjukt att jag nu lyckats skrapa ihop 210 (195) högskolepoäng. Tre år har jag läst. Tre år! Och jag har minst lika mycket kvar. Men på nått sätt gillar jag det, på nått sätt känns det skönt att det är så mycket kvar. Än är jag inte riktigt redo.

magiska suffix

Det är skönt att vara ledig. Så skönt att jobbet som snart börjar känns otroligt fördärvande. Det allt annat än lockar mig just nu. Jag försöker ihärdigt att tänka på de pengar det medför men ändå hjälper det inte. Tänk att få vara ledig, lite till. Hela sommaren. På ett sätt känns det som att jag förtjänar det, på ett annat sätt lockar pengarna. Jag vet behovet! Och innerst inne vet jag att om det går som det gått tidigare på denna arbetsplats så kommer jag att överleva det. Ja emellanåt till och med trivas. Men man vet aldrig. Och jag tycker inte om den ändring av systemet som tycks tagits i bruk sedan jag sist var där för några år sedan. Jag är så otroligt rädd för att göra fel och för att göra människor besvikna. Den oron är förmodligen störst av alla. Men jag skjuter undan den och försöker tänka att allt kommer att gå bra. Njuter så mycket jag kan av den lediga tid jag har och att schemat rymmer massa helgjobb vilket innebär ytterligare lite pengar, obpengar (jag har ändå aldrig nått att göra på helgerna eftersom jag aldrig träffar något folk här, om sanningen ska fram har jag ju nästan inga vänner alls här) och etappvisa dagspass som gör att dagarna känns mer genomlidliga. Så jag försöker andas. Lugna andetag. Kramar världens finaste Vilja, går på promenader med henne och kastar i pinnar i vattnet med små godisar som belöning. Och inte minst läser jag. Jag tycks ha återgått till mitt läsande som var min absoluta sysselsättning när jag var liten. Då gjorde jag inte annat än läste. Nu gör jag knappt heller annat. Eller ja, om jag ska vara helt ärlig blir det ju lite annat också. Som att köra bil (åh, det är fantastiskt att få göra det igen!). Gå på studentfiranden. Och bröllop. Utöver det gömmer jag mig i min bok och glömmer verkligheten. Försöker glömma. Jag har läst de tre första Harry Potter-böckerna nu och till min oerhörda förvåning fastnar jag allt mer för varje bok jag läser. Tycker det är smått plågsamt att jag nu måste vänta lite på att läsa fjärde boken då jag inte lånat de senare ännu. Men intalar mig att jag ju då har nått trevligt kvar. Sommarflowet vill dock utnyttja tiden maximalt och jag hoppas att fortsättningen kan läsas snart snart. För i höst lär jag inte hinna läsa nått annat än kurslitteratur. En av de största nackdelarna med att studera tror jag. Tiden som försvinner och dess trötthet som vaknar. Men just nu andas jag det passiva lediga ögonblicket och försöker andas djupt mellan raderna. Längtar till tiden då allt löst sig. På andra sidan månaden. Ja!

x-men: first class

Och idag blev det spontanbio. En födelsedagspresent i efterskott. Till bästa Lojsen. X-men: First class (5/6). Och inser pinsamt nog att det är första X-men filmen jag sett. Ever. Men för den skull förmodligen inte sista. Nej förmodligen snarare tvärtom, för denna tyckte jag var bra. Faktiskt. Riktigt bra till och med. Hör och häpna! Visst kan det emellanåt bli lite väl med krafter hit och mutationer dit men den var enorm välgjord och underhållande. Om än något för lång. Men jag gillar verkligen den här grejen med att berätta händelsernas början. Det gör mig sugen på att se mera. Jag älskar att se när människor upptäcker sina krafter. En smått udda sak att tycka om kanske men så är det. Ungefär som jag alltid fascineras av människors utveckling överhuvudtaget. Och ja då tänker jag väl främst på människors personliga utveckling vilket vi även får ta del av här. I bistoryn. Men visst finns det fallgropar och det jag ser under dessa drygt två timmar gärna skulle kunna bantats ner några minuter för ett ännu bättre resultat. Men ack det där med superhjältar inspirerar. Och den där James McAvoy är en man som fascinerar mig, jag gillar honom mer och mer för varje film jag ser. En vacker skådespelare av klass. Dock förstår jag mig inte riktigt på det där med att peta i huvudet varje gång telepatin tas i bruk. Lika lite förstår jag detta hoppande mellan det goda och det onda. De sorgsna partierna skapar i detta en besviken kärna för modellen. Hela naziochkallakrigetbakgrundsgrejen berör och trovärdiggör. Om man nu kan göra sådana här filmer trovärdiga alltså. Och en skräckblandad förtjusning fyller mig när jag inser att lillpojken från About a boy vuxit till sig och är helt fin. För att inte tala om nya stjärnskottet Jennifer Lawrence. Duktiga tjej! Och småkillarna vars insikt förgyller. Sen kan hända att Bacon är en besvikelse. Men jo jag gillar detta. Ska se om jag inte kan se en av de andra någon gång nu minsann. Åh jag hoppas det blir någon mer bio i sommar nu. Jag älskar älskar bio! JJJJ

pirates of the caribbean: i främmande farvatten

Det var ett tag sedan. Men nu har jag tid. Nu har jag sommarlov. Ända sedan i onsdags har jag haft sommarlov. Jag har ett liv igen. Det är en fruktansvärt skön känsla! Samtidigt är jag fylld av ett besviket vemod. En känsla jag inte alls kan definiera. Därför skjuter jag undan den, försöker skjuta undan den. Så gott som jag bara kan. Min bild är godkänd och fullständigt klar, fatta så skönt! Nu väntar jag bara på betyget på svenskans sista kurs. Hoppas hoppas den gått vägen! I mina förjagade tankar och förträngda ögonblick får alltså ändå mycket glädje plats. Exempelvis började jag i torsdag mitt sommarlov med ett storslaget besök på bio med allra finaste Moa. Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten (2/6) i 3D såg vi. Jag håller fortfarande på ordet att mannen, myten, legenden; Johnny Depp är den ende som gör dessa filmer värda. Så var det även denna gång. Den är smått för lång för sitt eget bästa och i slutet har fantastin förtappats och man ser stora likheter med slutscenerna från första filmen. Kampen i grottan för de förbannade piratmynten. Denna gång har myntet dock bytts ut mot två kalkar och istället för skattgrottan befinner vi oss i en vattengrotta, ungdomens källa. Jag är besviken på Penelope Cruz som jag trodde var en bättre skådis och på de fantasilösa episoderna med ett manus som faller. Sjöjungfruna får en väldigt viktig roll i handlingen, något jag dock kan tycka är en av de trevligare delarna. Men genom dem kommer det eviga skönhetsidealet som å andra sidan visar baksidan lite likt ett skogsrå. Det i djupet onda. Det är uppenbart att filmmakarna vill lite för mycket. Samtidigt finns det många saker som jag gillar. Jag gillar frånvaron av en viss William Turner och hans Elisabeth. Jag gillar kapten Blackbeard. Jag gillar båtflaskorna. Jag gillar Jacks pappa. Jag gillar undervatten. Jag älskar Jack Sparrow! Jo jag erkänner. Och jag drunknar i hans ögon. Eller ja, inte är det långt ifrån iaf. Johnny Depp alltså. Det är han som lyfter de här piratfilmerna till en alldeles egen nivå. Det är nåt visst med galna pirater och dreads. Och inte minst i smink. Något lockar mig på riktigt där. Män i smink. Jag har inte insett det förut och kanske är det bara just i sådana fall som hos Jack det funkar. Men ack så fint! Jag orkar inte skriva mer nu men tror ni fått en ungefärlig bild av min åsikt. Dock. Åh vad jag saknar de bästa grabbarna (utöver Jack vill säga) från Black Pearl. Han med ögat som alltid ploppar ut och hans kompanjon. Vart tog de vägen, vart tog de vägen? Och varför alla dessa killar i biosalongen? När blev pirates en grabbfilm? Hm! JJJJ