oscarsgala 2011

Och så var årets Oscarsgala över. Stjärnglans, glamour och lyckans priser. Filmnörd som jag är måste jag här nu presentera vinnarna och fälla ett par kommentarer om nattens vaka.

Bästa film: The King's Speech
Bästa regi: Tom Hooper, The King's Speech
Bästa skådespelare: Colin Firth, The King's Speech
Bästa skådespelerska: Natalie Portman, Black Swan
Bästa manliga biroll: Christian Bale, The Fighter
Bästa kvinnliga biroll: Melissa Leo, The Fighter
Bästa manus baserat på förlaga: The Social Network, Aaron Sorkin
Bästa originalmanus: The King's Speech, David Seidler
Bästa utländska fim: In a Better World (Hämnden)
Bästa animerad film: Toy Story 3
Bästa cinematography: Inception, Wally Phister
Bästa klippning: The Social Network, Angus Wall och Kirk Baxter
Bästa dokumentär: Inside Job
Bästa musik: The Social Network, Trent Reznor och Atticus Ross
Bästa låt: We Belong Together, Toy Story 3
Bästa specialeffekter: Inception
Bästa ljudredigering: Inception
Bästa kostymering: Alice in Wonderland, Colleen Atwood
Bästa scenografi: Alice in Wonderland
Bästa makeup: The Wolfman

Sådärja! Jag gillar verkligen utdelningen av årets priser. Nästintill alla, eller ja, egentligen alla som borde fått priset fick det för rätt kategori. Jag gillar att Alice in Wonderland smällde till med ett par priser trots att den inte varit så förhandssnackad. Att Inception drog hem priset för bland annat bästa specialeffekt är såklart inte helt oväntat och även om det varit relativt tyst om denna storfilm inför galan tog den inatt hem största antalet priser. Detta samsandes med förhandstippade The King's Speech (med sina hela 12 nomineringar) som vann lika många statyetter, dvs fyra. Men i de mer tunga betydande kategorierna. Något jag helt personligen klart uppskattar! Det är en underbar film ("recensionen" får ni ge er till tåls med lite till)! När folk pratar om The Social Network som bästa film förstår jag mindre. Så bra är den inte! Men nog är klippningen och musiken klockrena vinster inom kategorin. Årets gala var i övrigt smått sval med ett tråkigare upplägg och oengagerade programvärdar. Absolut största missen av alla var dock att att placera radarparet Filip och Fredrik som kommentatorer i kanal Nios direktsända tevevaka. Frågan är om de två kan annat än dissekera, förtala och prata sönder saker som sker, när man egentligen bör vara tyst? Åh så de sjunker i mina ögon! Inte ens under memorialstunden kunde deras munnar slutas. Behöver jag säga mer? Ack hoppas att de aldrig aldrig mer får sådana uppdrag! Men ja så nå, nu har jag åtminstone fällt några ord om nattens vaka och galornas gala och mitt huvud är något slitet efter ett nyligt uppvaknande av fyra timmars sömn. Men hur ska jag annars kunna sova inatt? Utan att försova mig inför fasans redovisning? Ja nej, precis! Men ja nu är det klart några filmer jag verkligen ser fram emot att se! Natalie Portmans tolkning som utan minsta tvekan kammade hem den bästa kvinnliga huvudrollen är något jag helt klart ser fram emot i Black Swan. Även The Fighter har väckt mitt intresse. Och inte minst Hämnden, bästa utländska film. Åh vad jag ibland ångrar att jag är jag!

tryckarkonst: slutprodukt

Jahaja. Den där sketans fördjupningen alltså! Men nu har jag gjort en slutprodukt iaf. Som vi sa, jag och min läskige lärare (Michael Douglas-lookaliken). Då för två och en halv vecka sedan. Ett enkelt plagg. Jag kom till slut underfund med min nya fina symaskin. Lärde mig att trä rätt. Spola och sy. Men det hela blev inte riktigt som jag tänkte mig. Ärmhål och sömmar krånglade och ibland är det väldigt bra att använda tio centimeters sömnsmån. Särskilt när man inte använder något mönster! Men den är klar nu. Den får duga såhär! Nå låt mig presentera tryckarkonstens slutprodukt. Med potatis-, linoleum- och kartongtryck.

En sextiotalsinspirerad tunika. Eller ja, nästan klänning. Hm. Duger den?

Jag är lite mer lättad nu. Trots stor panik över redovisningen. Vänners omdöme och och rådande ord tröstar. Även när man inte är nöjd. Men nu när jag har en slutprodukt att redovisa känns det ändå som att några av de enorma stenarna på mina axlar lättar något. Nu ska jag bara hinna skriva lite reflektioner kring arbetet. Skissa mina mönster. Göra ett stilleben till. Och kanske, om jag hinner, testar jag att göra några linoleummönster till och överträffar då (förhoppningsvis) min förmåga. Och inatt är det Oscarsgala, mmm underbart! Apropå Oscars måste jag kommentera årets braknominerare som jag såg på bio förra veckan. Ska se till att hinna det så snart som möjligt. Men ack, önska mig lycka till med allt, för ja nog är jag bra orolig i mina nerver minsann.

tryckarkonst = pluggångest

Ja. Nu kommer jag äntligen med lite av mitt kreativa arbete. Det som är min fördjupning i skolan. Eller ja, rättare sagt, det som har varit min fördjupning. De senaste två veckorna. Jag har dock gruvlig panik och skulle helst vilja göra om alltihop. Ja, för så är det. Sorgligt men sant. Särskilt när jag vet att jag borde gjort mer förstudier. Har nästan inte gjort några sådana alls men försöker kompensera detta just inatt genom att surfa runt på olika tygtryckarsidor som jag hittar. Inte minst hittar jag då en blogg med världens bästa tips. Varför kunde jag inte kollat den för två veckor sedan? Och gjort rätt från början? Med saker jag skulle kunna vara nöjd med och faktiskt vågar redovisa? Åh jag får ren ångest vid bara tanken! Måste ju hinna sy de här tre dagarna med. Efter två, TVÅ, heldagar av bara fixering av trycken genom strykning. Varför tar saker så lång tid? Jag vet inte ens om jag överhuvudtaget kommer att hinna klart. Hjääääälp! Orolig oroliga dumma jag! Här är mina verk. Hursomhelst. Vilka rekommenderar ni att jag ska vara stolt över? Om det nu finns sådana. Åh jag hatar mig och min dumhet ibland! Så riktigt riktigt mycket.. Hilfe!!


Allra första testerna.


Tryck gjorda med banan.

Lök- och banantryck.





Stavar av potatis. Två likadana har jag av denna, visar dock bara den ena.




Simpla potatistryck. Gånger 2.








Även skallarna finns i två upplagor.


Så få de är. Ingen kommer någonsin tro att det är två veckors arbete. Han kommer att klaga så! All skeptism. Jag borde verkligen göra fler. Borde gjort fler! Linolium. Potatis. Skumplastkartong. Mina material. Färgen är typ slut. Och jag likaså. Panik! Och vad jag skäms! Och kommer att skämmas.. Åh!

knäpp knäpp hej jag är såld

När jag skriver mina "biorecensioner" känner jag ofta en egentlig osäkerhet beträffande mina egentliga åsikter. Detta är inte minst en anledning till att jag envisas med att skriva dem. Att erkänna. Öva åsikter och utveckla min kritiska ådra. Öppna upp all kärlek till filmer. Burlesque är ett ganska bra exempel, ett nyligen skrivet fall. Vad har jag egentligen för åsikter? Vad tyckte jag? Egentligen. Mina första filmupplevelser överträffar oftast allt. Ibland är det då svårt att känna in abstraktionen och dess faktum och upprepningar säkrar resultat. Men nu kan jag berätta hur musiken lyckats ta ett allt stadigare tag i mig. Något musik som bekant ofta gör i mitt fall. Ett fast grepp som ventilerar seendet i lyssningen. Ja faktiskt. Ska jag vara helt ärlig har soundtracket gått nästintill repeaterat bland mina spotifyspelningar de senaste dagarna. Varje gång väcks källan i mig och jag kan inte låta bli att sjunga och dansa. Detta trots att jag i dagarna mår piss, inte minst i halsen. Men åh så fult och hjärtligt och alldeles alldeles underbart är inte den dansande sången! Femtiotalsgungande basgångar frammanar knäppande hesa gnolanden. Inners inne vet jag att jag alltid har varit lite svag för Aguilera. Trots. Jag vill inte erkänna, har svårt att få orden ur. Men låtarna. Rösten. Attityden. Det faktum att hon lyckats med att inte dränka sig likt många andra nittiotals(pilframåt)artister. Fascination! Och Cher? Åh vi vet väl alla vilken dyr kärlek the shoop shoop song är?! Ja. Men nu punkt, bara så tvungen att finna orden och skriva detta. Ekänna och inse faktum. Nu ska jag göra fler stämplar i linolium, potatis, suddgummi och skumplastpapper. Puss!

trassel burlesque

Åh det är så mycket jag vill skriva om nu. Biofilmerna jag sett, bilderna jag skapat, kärleksdagen: 14 februari. Tankar och reflektioner. Egentligen borde jag använda tiden till annat. Utnyttja den väl. Men jag vill skriva. Förklara. Berätta. Minnas. I lördags kom min fina syster till mig. Vi har haft väldigt fina dagar tillsammans. Inte minst har vi hunnit med två biobesök. Först ut Trassel (12/2), Disneys nya animerade film, deras version på den klassiska sagan om Rapunzel (hon i tornet med det långa håret som hela tiden ska släppas ner ni vet). Filmen som proklamerats som Disneys största film på flera år. I 3D, såklart - ett trevligt måste när det gäller animerad film i dessa dagar. Att vi såg den svenskdubbade versionen var väl dock något som jag i sammanhanget inte helt uppskattade. Jag blir så mycket mer kritisk när alla talar svenska som det så fint heter i barnkretsar. Språkets gentjänst ljöd även i den fullsatta biosalongen där medelåldern var något lägre än faktiskt någonsin då jag varit på bio. En mycket intressant och smått komisk bifaktor här är biljettförsäljarens undrande kommentar då biljetterna hämtades ut av Sandra och Erik; Hur många av er är under tolv år? Komiken infinner sig i det faktum att alla åtta i gänget kan benämnas 21+are. Men ja som sagt, bara en liten detaljerad bifaktor i helheten. Förvånande nog var filmen helt okej. Måns till trots! Ja för den som inte vet, Måns Zelmerlöw står för den svenska rösten hos en av de mer betydande karaktärerna, vilket givetvis inte är helt populärt bland dem som inte helt uppskattar denna person i måtten av kändisskap och personlighet. Inga namn nämnda men ja ni kan ju själva lista ut vem jag syftar på. Men tillbaka till filmen som alltså trots detta var helt okej. Min fascination och kärlek till animerad film är en aldrig sinande källa till mitt kärleksfulla omdöme. I 3D blir fascinationen än större. Jag tror att animerad film är det bästa möjliga för effektivitetsexplosion i den tredimensionella världen. Sen bör kanske sägas att jag bara sett en enda ickeanimerad 3Dfilm (okej, klart det var animationer även där med men ja, ni fattar) så jag har inte mycket att jämföra med. Men effekten av animerat i god kvalité blir allt mer trovärdig och upplevelsefull. När det gäller storyn har jag har sedan tidigare i ärlighetens namn inte mycket mer koll på sagan om Rapunzel än att hon ska släppa ut sitt hår från sitt torn, jag tycker (några detaljer till trots) att handlingen ändå är vänligt sevärd och inbjuder till både kul komik och tragisk tragik. En klockren kombination om man frågar mig. Den snygga animeringen har jag redan förespråkat, jag kan nog inte säga mycket mer. Småtrevlig pittoresk med intressanta infallsvinklar. Helt klart värd min kärlek både till animation och biografbesök! JJJJ

Under självaste kärleksdagen (efter en lång dag på stan med bland annat ett inköp av inte mindre än tio par strumpbyxor till min garderob och några småirriterade gnabb) återvände jag och kära lillis sedan till filmstaden. Denna gång för att tillsammans åskåda Christina Aguileras filmdebut i musikalen Burlesque (14/2). Även denna film fick en oväntat uppskattad reaktion. Mycket sång blir det i musikaler (som vi alla vet) och vem kan sjunga om inte Aguilera! Klassiska Cher bygger upp vid sidan av existensen heta pojkar i smink. Jag förmodar att flera säkerligen skulle klaga på Aguilera som skådis och hennes rolltolkning. Jag å andra sidan tycker att hon klarar sig bra. Skapligt! Hennes smådivighet stör mig på ett hörn men storyns helhet kilar sig på något vis fast i mitt hjärta och jag ryser när jag ser karaktärens individ. Räddningen i upptäckten av talang. Knäppande fingrar och rytmiserad dans. Åh vad jag önskar att jag kunnat dansa! Mycket musik och melodier kan dock finna sin nackdel i långa sekvenser när tråkigare sönderwailade låtar infinner sig. Tiden känns oerhört långsam när man i tre minuter ska sitta och titta på en låt man inte helt tycker om. Men oh jag är förvånad över hur bra koncepten fungerar. Hur likheterna med Coyote Ugly brädas i min upplevelse, Cayote är nämligen mycket lik i sin story. Men jag gillar denna mer. Dras in i pulsen. Rytmen. Musikalens kärna. Av någon anledning träffas mitt hjärta ofta så hårt av musikaler. En trolig effekt av min fulla kärlek till musik. Vill man ha show så ser man Burlesque, då blir förnamnet ett faktum. Tyvärr faller dock storyn på sina håll. Skådespeleriet. Manuset. Förutseendet. Amerikanska sockersöta komplikationer. Men jag gillar ändå det resultat som blir helheten, den här ser jag gärna om igen. De orden ger ett resultat. Svagt. Ja! JJJJ

Nu är jag tröttast och min hals vrider sig i smärta. Åh måtte jag inte bli sjuk, jag hinner inte! Och orden som väller över. Men de får räcka för denna gång. De får stängas in lite till. Bara lite till. Orden, reflektionerna. Mina tankar. Kärleksfilosofin och skapande bilder. De får jag ta en annan dag. Nu orkar inte mitt huvud mer. Imorgon bitti far jag till IKEA med mamma. Yeees! Åh jag borde sovit för länge sedan.

vinterkramen

Jag har precis varit ute och gått. I en hel timme! Jag känner mig duktig och nyttig, behöver verkligen det här. Tycker egentligen det är väldigt tråkigt med allt som har med motion att göra. Särskilt när man är ensam. Allt blir ju så mycket trevligare när man är två. Två som promenerar, två som simmar, två som cyklar. Ja, ni fattar poängen. Men det blir väldigt svårt när man inte är två då. Men ja. Hursomhelst var jag ute nu. Och jag gillade det verkligen! Gillade att snön och kylan kommit tillbaka (även om vinden bet lite väl hårt den sista biten hem). Gillade att höra knarr av snö under fotstegen och titta mot solen som skiner starkt genom de snötäckta nakna grenarna på träden. Det var så fint! Det är ordentligt otippat att jag av alla människor gillar snöns återkomst. Men ibland är det bara att tacka och ta emot. Kanske är det för att den väcker alla mina sinnen med sin klara kalla luft? Ja, kanske. Jag har inte skrivit på en stund nu. Det beror främst på den febrila aktivitet senaste veckan bestått i, så fasligt mycket aktivitet. Skola tar tid. Och jag är konstant trött, bland annat med anledning av mina sömnproblem. Just nu är jag inne i en riktig sovsvacka. Hur trött jag än är och hur lite jag än sovit: jag kan inte somna! Kanske är det därför jag så tacksamt låter kylans slående uppvaknande genomsyra mig. Trötthetens stress tar kol på mig och gör mig till världens känsligaste människa. Eller ja okej, kanske inte världens, men förmodligen en av världens. Stressen över att inte hinna med allt som ska göras lär inte obehindrat förespråka dess existens. Men ja, det blir kanske bra till slut. Om jag bara lyckas slappna av. Imorgon kommer iaf min syster hit, jag ser fram emot det. Lite stressad blir jag för vet hur dålig jag är på att prioritera rätt men mest av allt ser jag fram emot det. Hon ska få en sådan stor kram när hon kommer så det inte är sant.

Apropå kram blev jag idag påmind om hur viktigt det faktiskt är att bli kramad och att kramas. Av baksidan på mitt mjölkpaket! Ni som känner mig vet att jag är en väldigt kramig människa. Somliga tycker att det ibland går till överdrift och ofta känner jag att egenskapen är en nackdel. Men så läser jag på mitt mjölkpaket och värms i magen när jag ser att vetenskapen talar till kramens fördel. Forskning som som visar på hur viktigt det är att ge varandra en kram nu och då. Vi lever i ärlighetens namn längre av en kram! Ja, det är faktiskt sant. Studier visar att man behöver inte mindre än fyra kramar på en dag för att fungera som människa. Och åtta för att må bra! Tolv kramar på en dag får oss att växa som individer. Tänk vad lite det är som egentligen krävs. Jag har hört den här statistiken förut men känner ändå en slags tröst när jag ser de här orden. Taktil beröring är så avgörande för hur vi mår. Jag borde kramas konstant! Kanske är det min nya terapi? Men ja vem ska man då krama på? Jag tänker då inte tvingas. Inte krama det okända. Men nog borde vi alla försöka krama våra vänner lite mer. Stora vinterkramar som hjälper i mörkret. Ja jag tror på det! Undra om man kan krama sig själv? Ibland träffar jag ju ingen på flera dagar. Vad uppenbart allt blir då. Tårar under ensamma dagar. Hm! Nu väcktes mina tankar, nej bort tankar nu ska jag pyssla vidare med mitt plugg. Ska försöka lägga upp bilder på senaste veckans alster när jag hinner. KRAM och KÄRLEK tills dess!

salta droppar i bulldegen

Min kväll består av att gråta tysta salta tårar och baka bullar. Jag vågar inte säga tårarnas anledning för då lär jag senare få anklagande pikar om allt som jag gör fel bara genom att yttra denna anledning. Har panik för att det gör så ont i mig och för att alla tycks leva i en tunnel där man inte vill se verkligheten. Tunnelseendet. Jag saknar riktigheten, äktheten. Igår bestämde jag mig iaf för att ta en paus från Joybells. På obestämd tid. Det känns så otroligt skönt. Jag orkar inte skuldsättas. Orkar inte alla frågor. Men vad skönt det känns, skönt att slippa allt sånt där just nu. Jag får nog. Har fått nog! Mänskligheten är en gammal plåtburk, vacker på utsidan men ihålig och tom inuti. Jag saknar kakorna i min burk. De som tröstar och finns i alla väder. Ja, det gör jag. Nu ska jag försöka klippa blommor genom mina suddiga ögon. Tack och hej, kärlek till er!