dagens grådom

Ibland känns det som att allt bara glider mig ur händerna. Precis som alla de drömmar jag drömmer. Som de nu på morgonen. Jag vill hålla fast i dem, hålla dem kvar, veta mer. Om hur det ska gå. När jag vaknade kunde de inte lämna verkligheten. Hur sann är en dröm? Jag ryser och vill börja om. Nu är det inte direkt så att jag egentligen drömmer varken särskilt mycket eller ofta, men när det händer blir jag klubbad. Faller till marken i kaos. Den här gången handlade det om vänskap och kärlek. Om förlovningar och vackra par som blir tillsammans medan jag osynligt står ensam kvar. Inte för att jag gråter floder över detta, men jag kan känna en tydlig tomhet. En uppgivenhet i vilken tiden håller på att rinna ut. Tankarna förvirras av verkligheten. Drömmen. Hur finner man en plats där situationen frammanar gemenskapen? Det här är förvirrade ord, förvirrade i en förvirrad hjärna. Sömndruckenheten släpar sig fram. Igår dog jag av tristess, så pass att jag gick och la mig redan vid elva. Uppvaknandet bär med sig känslan av den totala ensamheten. Ibland tror jag att det inte är bra för mig att bo själv. Att mina tankar bryter ner mig om jag inte får distraheras av någon. Jag är redan slut. Fullständigt. Totalt. Ensam, åh just nu känner jag mig så ensam i världen.