Jag har fått dille på nått så simpelt som kokosmjölk. Ett missbruksanpassat begär. Precis som när man är sugen på choklad. Eller gummibärchen. Jag vill ha men jag vet att jag inte får. De senaste veckorna har jag inte sagt stopp. Jag borde. Jag måste! Men hur ska man genomleva denna abstinens? Jag tvingar mig att stå emot, att inte gå till affärn för att införskaffa det som lindrar. Men som samtidigt gör det hela värre. Måtte jag klara det. Snart snart stänger de.
Inatt ramlade jag med cykeln. Det gjorde ont men jag överlevde. Människor vet inte alltid vad de gör. Eller hur de gör. Några skrattade applåderande. Vad gjorde de ens där halv tre på natten? Jag tog åt mig och kände mig dum. Ont gör det fortfarande. Men inte i samma grad. Jag blev livrädd då jag dessutom trodde att jag tappat mina glasögon i fallet. Som tur var hade jag bara glömt dem. Men dagen idag har fått överlevas utan. Jag inser i sådana fall hur beroende jag faktiskt är av dem. Det kan inte vara bra att sitta såhär nära tv'n. Men imorrn återgår allt till det normala. Och det blir tidig gospelgudstjänst. Jag längtar efter konsert nu!
Men jag måste plugga också. Och har ingen motivation till de två uppgifter som vi ska göra till på måndag överhuvudtaget. Jag har tappat gnistan och längtar efter frihet. Och efter choklad. Fast borde man inte få vara ledig och äta goda saker när det är lördagskväll och helg? När det till och med verkar som att jag klarade den svåra grammatiktentan? Jag ska hämta den på måndag. Får se hur det ser ut. Abstinens!
Tacksamhet. Jag är tacksam för vänner! Tacksam för galna skratt och omtänksamhet. Tacksam för behövande samtal. Tacksam för det som kan vara bra. Tacksam för personutveckling. Tacksam för respons. Tacksam för accepterande. Tacksam för det som är fint. Tacksam för musikens toner. Tacksam för tacksamheten!
