Viskande vindar fläktar fågelkvittrande bris över glittrande vattenytor i en bländande sol. Sommaren är här med allt vad den på svenska innebär. Att jag inte skrivit här på hela våren kanske är relativt vettigt ur den inre själsliga punkt som är jag. Så mycket har hänt och tumlarnas spakar verkar inte vilja slå av på takten. Att skriva ut i tomma intet i ovetskapens mörker är som att famla i mörker utan ett fäste där man kan stabilisera grunden för den svävande tanken. För mycket energi görs av till att fråga sig om någon överhuvudtaget läser rader ur detta själsliga parti. Att stjälpa mer än att hjälpa kan ibland ha oanade tendenser. Men dessa ord måste nu sägas bara blir till ett bla bla bla i tomma förklaringar. Jag skriver ju inte med önskan att få dig att somna! Missförstå mig rätt, ovetskapen om vad detta handlar om är något även jag frågar mig.. Samhällskriticism och poetiska frågor.
Det är med stor lycka och nya erfarenheter som månaderna svept. För en period kändes det nästan lite för bra. Samtidigt som det varit omöjligt att under kompetensens nivå ens ta hand om sig själv. Stunder av rädsla slår emot det inre. Med två psykiskt sjuka systrar har de senaste två åren skakat om de här tankarna. Kanske var det så dags för en tredje familjemedlem? Men med oanade styrkor klarar vi av saker som vi aldrig trodde existerade. Vi finner styrka i det redan talade. Nätet av familj som man har lyckan att få ha nära tryggar i förtvivlans stund och vännens utsträckta hand är det du i den svaga stunden behöver mest av allt. Tanken slår en då att det faktiskt inte är alla som får ha just detta trygga nät.
För lite mer än en vecka sedan kom jag hem från Spanien. En resa som förmedlat nya kunskaper och erfarenheter att för evigt bära med. Vi var runt på flera platser i landet för att sjunga för och med spanjorerna på plats. Mot slutet av resan tog vi så också en sväng mot Madrids shoppinggator. För att på smidigaste vis förflytta sig var Metro det bästa alternativet. Det vill säga det spanska tunnelbanenätet, inte vår svenska gratisblaska..(!) Det var sagt att vi skulle mötas i Sol och så blev också fallet. Men under vägen tid slås jag med sorg hur orättvisan tveeggat präglar hela vår värld. På vår väg ner mot den svarta underjorden faller genast det bleka obehaget hos tryggheten in. Då ögonen vant sig något vid mörkret ser vi hur vi plötsligt står mitt i ett sovrum. Längs ena väggen ligger de en efter en i en lång rad, ligger där i det som är deras säng här i världen. Med filtar och vad man fått tag på ligger de där. Ett tappert försök ha gjorts att genom kartong och dylikt bygga upp en liten skyddande mur för att ändå på något vis få något eget. Ett skydd för att gömma sig för omvärlden. Den blåögda orättvisan gör sig starkt påmind. Varför har just dessa drabbats? Varför tvingar ondskan ner dem i dessa mörka obehagliga gångar? Varför tvingar världen till klyftande orättvisa? Ilskan tar vid när sorgens uppsyn inte klarar mer. Vi bara går förbi, går och går förbi. När ska vi stanna? När ska egoismen stanna? När äntligen ska jag börja bry mig om andra på riktigt och inte fumligt bara se dem jag verkligen bryr mig om och älskar. De som jag så konkret har i min närhet. Pinsamt vill jag backa in i vrån och skämmas i väntan på att gnistan för den breda empatin ska tändas och lysas upp. Om den ska det? Sakta kommer vi upp i det varma solljuset igen. Synen av sorgbäddarna bleknar bort. Det går sakta men det går säkert. När ska vi vakna? När ska jag vakna? Längtan är så stark att vilja hjälpa på riktigt. Eller är den det? Vart är samhället när man som bäst behöver det? Systemet som skulle hjälpa?
Hm.. Den där människan kan visst inte skriva utan att bli djup och filosofisk. Fortsättning lär följa.
