Min mamma är en av mina absoluta förebilder. Det är mycket som hon gör och säger som blir stödet som får mig att överleva. Häromveckan hade hon eftersänt min senaste lönespecifikation och jag la den på hög eftersom "jag ju redan visste vad som stod i". Där låg den sedan tills jag igår tänkte slänga tidningarna inunder det. Då upptäcker jag plötsligt att det står ord skrivna på baksidan av kuvertet. Spretigt skrivna i ett försök att förtydliga en annars svårtydd handstil. Och en mammablomma! "Tänk att det enda vi har är sekunden just nu. ..beta av en sak i taget så löser det sig.. Det viktigaste är ju att vi har varann! Ellerhur..". Det låter kanske futtigt såhär men i stunden lyser det upp allt, oh så klok hon är min mamma, och jag blir varm i hela min onda mage. Aldrig aldrig ska någon eller något få stampa på mig och bryta ner mig sådär. Försök att aldrig låt det hända iaf! För ibland blir man så arg, ledsen och trött. Ja, det blir man!
Idag är det 10 år sedan World Trade Center och flygplanen. Det är hemskt och sjukt!
2011-09-09
äcklighet i ett nötskal
Jag stinker. Min lägenhet stinker. Mina tankar stinker. Inget är presentabelt här för fem öre. Jag känner hur likgiltigheten kommer närmre. Orken som försvinner. Men jag ska skingra den. Baka bröd, laga mat, läsa tung litteratur, och helst titta på en film. Helst två. Intala mig att jag är lycklig och att detta är min kvalitetstid. Förtränga smärtan och obehaget. Igår räddade Kristina och Josefine mig, jag vet inte om ni någonsin kommer att läsa detta men jag vet att jag inte vet vad jag skulle göra utan sådana räddningar. Hela jag skulle brytas ner fullständigt. Så jag är tacksam och ni får gärna tycka att jag är fånig. Nu ska jag försöka lysa upp den här dagen med mig själv för det blir bättre, någon gång blir det bättre, hej!
Men att inte kunna ta hand om sig själv, det skrämmer mig. Och tänk om man plötsligt en dag ligger skadad i sin lägenhet utan att kunna röra sig och ingen saknar en. Det är en obehaglig tanke.
Men att inte kunna ta hand om sig själv, det skrämmer mig. Och tänk om man plötsligt en dag ligger skadad i sin lägenhet utan att kunna röra sig och ingen saknar en. Det är en obehaglig tanke.
2011-09-08
gröna stjälkar flyr inte
Om någon undrar vart jag tagit vägen på msn kan jag tala om att jag inte är där särskilt mycket längre. Och anledningen? Min vänskap till mina vänner förstörs av mig där. Streckkoden i min panna lyser röd. Utgångsdatumet fastslås. Förmodligen är det inte ens som jag tror. Egentligen tror jag inte ens att någon egentligen lagt märke till att jag inte finns längre. Men ändå. Ikväll gråter jag. Jag har gett upp. Och jag vet att jag inte får det. För jag får inte vara ledsen eller känna mig övergiven eller låta mig stampas på av människor som vet alldeles för mycket om mig utan att veta vem jag är. Får inte lägga allt på den psykologiska prestationen. Väggen som står så brinnande nära. Rädslan, minnena och obehaget av allt som hänt. Som händer. Helst ska jag inte känna alls. Inte synas och inte finnas. Så jag flyr, gömmer mig på tjugoen kvadrat och låtsas att jag inte finns. Att det är därför ingen undrar hur jag egentligen mår begravd under allt det jag aldrig kommer att förstå. Jag längtar efter den dagen då jag vet hur verkligheten ser ut.
Föråt men jag orkar inte vara positiv. En annan dag kanske jag orkar dölja mina svagheter och min sorg bakom ett skratt men idag går det inte. Så jag flyr och längtar efter ljusare dagar. Jag hatar att vara ensam! Jag känner mig så ensam.
Föråt men jag orkar inte vara positiv. En annan dag kanske jag orkar dölja mina svagheter och min sorg bakom ett skratt men idag går det inte. Så jag flyr och längtar efter ljusare dagar. Jag hatar att vara ensam! Jag känner mig så ensam.
biosug
Den här reklamen, när jag ser den, då blir jag alltid så fruktansvärt sugen att gå på bio. Att just denna lilla film förknippas så starkt med mitt stora intresse beror förmodligen på dess klara existens där, den har helt enkelt så ofta visats på duken. Så pass att den nu fått biokänslan att komma in i hemmet under de evinnerliga reklamavbrotten. Och min längtan växer sig stark. Det är ganska intressant, för detta är ju reklamfilmers syfte. Men att skapa attraktion för en produkt filmen egentligen inte ens gör reklam för, det fascinerar mig. För det var väl kanske inte direkt den egentliga planen. Snyggt gjort är det. Jösses ja! Jag smälter och smäller av.
Äntligen! Underbara och älskade Ane Brun!
2011-09-07
mat full av liv
Jag är ganska stolt när jag numera kan säga att jag är vegetarian på halvtid. Jag som alltid skrikit ut min kärlek till kött har alltså nu börjat laga enbart vegetarisk kost. Köttet får dock sin rejäla dos när det erbjuds. Men jag gillar det här, inbillar mig att det är både billigare och bättre för världen (och inte minst djuren) på det här sättet. Och samtidigt nyttigare för mig, för fasligt så mycket mer grönsaker jag får i mig på en gång. Att de senaste veckorna av denna anledning gör mig motiverad på ett sätt jag aldrig varit. Och rätterna varierar i det oändliga, man ska bara hitta dem. Men tänk, de senaste tre veckorna har jag lyckats göra fler olika rätter än vad tidigare gjort under ett helt år. Jag tigger recept och förslag av mina vänner och om du råkar se detta och har ytterligare ett på lager, tveka inte utan sänd iväg en kommentar eller ett mail. Här bjuder jag nu på två fantastiska recept som jag fått av min mamma. En ljuvlig purjolökspaj samt rödbetor i sin enda ätliga form, mumsiga rödbetsbiffar.
Och nyaste fräschaste septemberlistan hittar ni här, gjord så sent som igår men som såklart kan revideras något. Mycket nytt är det. Yes, hoppas ni gillar!
Purjotårta (4 pers) 3 dl vetemjöl 125 g margarin 3 msk kallt vatten Fyllning 2½ hg purjolök 1½ msk smör Äggstanning 2 ägg 3 dl grädde alternativt mjölk salt, vitpeppar 1-2 msk riven ost ca 1 msk mjöl
Skölj purjolöken väl. Bryn smöret och låt löken mjukna i detta över svag värme. Vispa ihop ägg, mjöl och mjölk och smaksätt med salt och vitpeppar. Kavla ut degen och klä en pajform. Lägg ner den avsvalnade purjolöken och häll över äggstanningen. Strö på osten och grädda tårtan i 225 grader, ca 20 minuter.
Mamma tipsar: Baka pajskalet lite först en stund (kanske 5-10 minuter) för att pajen ska bli bättre genombakt.Rödbetsbiffar 4 rödbetor 3 potatisar 2 gula lökar 4 lantägg 1tsk salt ½ tsk svartpeppar 1 vitlöksklyfta, fint hackad - eller vad tjyven, mosa i en press smör eller margarin
Riv potatisen fint. Riv rödbetor och lök lite grövre. Vispa upp ägg och kryddor Blanda "rivet" med äggen. Forma små biffar och stek dem i ungefär 5 min på varje sida. Servera med råris och grönsallad
Ungefär lika stolt som jag är över att inte äta så mycket kött är jag efter att ha lyckats undvika de onyttiga hyllorna under mina senaste fyra besök i mataffären. Om inte det fortfarande oöppnade sockerpaketet, kakaon eller sirapen räknas förstås. Go me! Hoppas att denna disciplin ska hålla någorlunda bra ytterligare ett tag. För ni anar inte så mycket jag plockat åt mig från de där hyllorna, usch usch säger jag och skäms. Då är de impulsköp jag gjorde idag så mycket bättre. Eller vad sägs om strumpbyxor, mjukisbyxor och träningsmattor? Nödvändiga ting som alla behöver! Fast ja träningsmattan skyller jag iofs på läkarordination. Så, NU ska jag äntligen försöka ägna en stund av den här dagen åt att plugga. Puss på er!
Och nyaste fräschaste septemberlistan hittar ni här, gjord så sent som igår men som såklart kan revideras något. Mycket nytt är det. Yes, hoppas ni gillar!
2011-09-05
tankar om ett samhälle och ett felsteg
Jag finner rädslor i många olika saker. En särskild sak som skrämmer mig, som ger mig obehagskänslor, som gör mig upprörd och rädd för verkligheten och som jag känner att jag vill försöka formulera i ord är detta med olika sociala normer. Sociala fundament som spikats så hårt i vår benmärg att vi "inte vet nått annat". För det är så normen säger, att vi ska göra vara och tro precis som alla andra. För annars är vi ju inte att räkna med, eller är vi det? Är det inte just det där motsatstänket som allt som oftast utvecklar våra själars sinnen och som förklarar det faktum att vi inte kan definiera människor enligt en sådan skala? Istället förmedlar sociologiskt infekterade ideal att vi som tjejer ska vara långa, smala, vackra, smarta, lyckliga, karriärslystna (men som när det kommer till kritan egentligen bara ska bry oss om att bana väg för männen och bara stå vid diskbänken för det är det enda vi "kan"). Vår fåfänga ska tydligt prägla oss men vi får absolut inte visa denna fåfängan eller vår rädsla för att inte passa in. Nej istället ska vår naturliga skönhet beaktas som de väna leksaker vi är. Och männen, ja givetvis vill de alla visa sin makt och manlighet. Gömma sina känslor, bekräfta sin oerhörda styrka och besitta översittarens bestämmande samhällsroll för att visa att de minsann är som en man ska vara. Eller hur var det nu? Och vad hände med alla däremellan. De som med osäkra jag formerar en klyfta i vilken man utbuas för en ditten en datten. Som tittar på disneyprinsessorna sedan barnsben och ser en värld där genusidealet hoppar jämfota på dem då de inser att de bara i drömmen kan få uppleva och se ut som dessa vackra varelser. Ser den krossas och banka skiten ur dem när deras liv vänder sig mot dem och uppbådar fiaskot som tar deras liv ifrån dem. För det vackra skulle ju vara så, inte den själ de genom sina liv ger upphov till. Vem bestämmer egentligen det här? Vem har under urminnes tider präntat in bläcket i vår panna som skriker ut alla fel vi är och gör. Som pekar hånfullt då vi har misslyckade dagar men som tvingar oss att undanhålla detta mänskliga faktum och istället menar att man ingenting är eller betyder.
Överallt stämplas vi av dessa koncept, motiv som genom vår verklighet anses vara vår skyldighet att hålla fast vid för att vår individs person ska accepteras och inte slängas åt det girigt öppna gapet av en hungrig varg. Det mänskliga prestationskravet för att man ska vara på ett visst sätt, den du är är det du gör. Det du presterar är det som syns och därmed det som ger upphov till vår osynliga lag där segraren går lyckligt, lottlös. Det som alla skyller samhället på men som ingen av någon anledning bryr sig om att ta egen del av. Som gör oss till något vi inte är, tvingar oss att behandla människor på ett sätt vi kanske inte är medvetna om, gömma och glömma bort. För vi är ju inte sådär tröga, hjärntvättade på vardagens faktum. Egentligen.
Upprörd sorg och smärta. Min rädsla når bredare. Den rädsla jag känner när man stampar och avvisar flyktingen som flytt för sitt liv. När eleven blir inträngd i ett hörn ignorerad av lagar och konventioner. När garderober förblir låsta med 17 nycklar för odjuret där inne inte vågar sig ut. När trenden är en poäng för att få stanna inne. När den överviktiga tröstätaren gömmer sig under täckets trygga dun. När någon oprovocerat blir nerslagen på en gata i stan en lördagsnatt. När gamla dör ensamma i sina lägenheter och inte blir funna förrän efter flera veckor. När chefens sexistiska översitteri inte beslagtas. När någon får sparken för att han haft en dålig dag. När spegeln krossar handleden i väntan på nästa tåghopp för att smärtan är för djup. När omtentan möter omtentan och inget förstås. När arbetslöshetens tristess tär. När hopplösheten ser sin enda botten i flaskan. När orosmolnet över ovänskapen studsar som knivar i magen. När hungern är uthärdligare en spegelbilden. När sjukdom följer sjukdom och psyket inte orkar mer. När lillkillen vill klä sig i rosa tyllkjol men mamma slår till honom på kinden och säger att han ska uppföra sig som en karl och leka med sin bil. När lilltjejen redan beter sig vuxet. När han inte kan leka med henne för att hon är tjej och man på grund av det inte kan leka för när man är tjej och kille kan man absolut inte leka med varandra utan att vara kära. Bara för att nämna några exempel. Jag blir så arg, så ledsen.
Jag vet att det här just blev ett långt och väldigt rörigt inlägg. Att det är en upprepad blajja av något andra redan sagt. Att mina formuleringar kan vara svåra att förstå. Men det är just det, det FÅR vara långt och rörigt. Det får vara konstiga formuleringar och åsikter som utvecklas, som kanske redan imorgon byggts vidare i tanken. Vi FÅR vara de vi är! Vi får ha ledsna och panikfyllda dagar, vi får känna ensamhet och erkänna den. Vi får även om samhället säger att vi inte får! Och just nu försöker jag därför intala mig att trots alla de där egenskaperna som tillhör mina svaga sidor. Trots de negativa orden, de dagar då ingen i världen bryr sig (och de är många, det kan jag lova!). Trots de egenskaper som jag hatar. Just dessa försöker jag intala mig har en innebörd. Utan alla mina egenskaper, både positiva och negativa är inte jag just jag. Det som är en del av mig. Därför borde de få finnas där, utvecklas att bli bättre på de negativa planen. Och bara få finnas där. För annars är ju inte jag den som är jag och då kan man stryka ett tjockt streck med svart tusch över det namn som är mitt. Sådär svart på vitt. Inte för att många inte redan gjort det, inte minst jag själv. Men man kan aldrig utvecklas om man inte försöker, hur ledsen man än är över sina otaliga misstag. Sina sorger och rädslor i livet. I slutändan finns det garanterat någon mer som känner som jag. Även om det känns allt annat än så. Som precis som jag känner rädslan för sitt jag, för att vara oälskad, för att bli dömd, för att göra fel, för att välja fel, misslyckas och inte få vara den man är.
Det är tio månader sedan jag blev påkörd idag. Och det känns som igår. Och det känns som att jag räknar ner tiden. Jag är rädd. Men det är en annan rädsla det. Jag vill bara glömma, men kan inte.
Överallt stämplas vi av dessa koncept, motiv som genom vår verklighet anses vara vår skyldighet att hålla fast vid för att vår individs person ska accepteras och inte slängas åt det girigt öppna gapet av en hungrig varg. Det mänskliga prestationskravet för att man ska vara på ett visst sätt, den du är är det du gör. Det du presterar är det som syns och därmed det som ger upphov till vår osynliga lag där segraren går lyckligt, lottlös. Det som alla skyller samhället på men som ingen av någon anledning bryr sig om att ta egen del av. Som gör oss till något vi inte är, tvingar oss att behandla människor på ett sätt vi kanske inte är medvetna om, gömma och glömma bort. För vi är ju inte sådär tröga, hjärntvättade på vardagens faktum. Egentligen.
Upprörd sorg och smärta. Min rädsla når bredare. Den rädsla jag känner när man stampar och avvisar flyktingen som flytt för sitt liv. När eleven blir inträngd i ett hörn ignorerad av lagar och konventioner. När garderober förblir låsta med 17 nycklar för odjuret där inne inte vågar sig ut. När trenden är en poäng för att få stanna inne. När den överviktiga tröstätaren gömmer sig under täckets trygga dun. När någon oprovocerat blir nerslagen på en gata i stan en lördagsnatt. När gamla dör ensamma i sina lägenheter och inte blir funna förrän efter flera veckor. När chefens sexistiska översitteri inte beslagtas. När någon får sparken för att han haft en dålig dag. När spegeln krossar handleden i väntan på nästa tåghopp för att smärtan är för djup. När omtentan möter omtentan och inget förstås. När arbetslöshetens tristess tär. När hopplösheten ser sin enda botten i flaskan. När orosmolnet över ovänskapen studsar som knivar i magen. När hungern är uthärdligare en spegelbilden. När sjukdom följer sjukdom och psyket inte orkar mer. När lillkillen vill klä sig i rosa tyllkjol men mamma slår till honom på kinden och säger att han ska uppföra sig som en karl och leka med sin bil. När lilltjejen redan beter sig vuxet. När han inte kan leka med henne för att hon är tjej och man på grund av det inte kan leka för när man är tjej och kille kan man absolut inte leka med varandra utan att vara kära. Bara för att nämna några exempel. Jag blir så arg, så ledsen.
Jag vet att det här just blev ett långt och väldigt rörigt inlägg. Att det är en upprepad blajja av något andra redan sagt. Att mina formuleringar kan vara svåra att förstå. Men det är just det, det FÅR vara långt och rörigt. Det får vara konstiga formuleringar och åsikter som utvecklas, som kanske redan imorgon byggts vidare i tanken. Vi FÅR vara de vi är! Vi får ha ledsna och panikfyllda dagar, vi får känna ensamhet och erkänna den. Vi får även om samhället säger att vi inte får! Och just nu försöker jag därför intala mig att trots alla de där egenskaperna som tillhör mina svaga sidor. Trots de negativa orden, de dagar då ingen i världen bryr sig (och de är många, det kan jag lova!). Trots de egenskaper som jag hatar. Just dessa försöker jag intala mig har en innebörd. Utan alla mina egenskaper, både positiva och negativa är inte jag just jag. Det som är en del av mig. Därför borde de få finnas där, utvecklas att bli bättre på de negativa planen. Och bara få finnas där. För annars är ju inte jag den som är jag och då kan man stryka ett tjockt streck med svart tusch över det namn som är mitt. Sådär svart på vitt. Inte för att många inte redan gjort det, inte minst jag själv. Men man kan aldrig utvecklas om man inte försöker, hur ledsen man än är över sina otaliga misstag. Sina sorger och rädslor i livet. I slutändan finns det garanterat någon mer som känner som jag. Även om det känns allt annat än så. Som precis som jag känner rädslan för sitt jag, för att vara oälskad, för att bli dömd, för att göra fel, för att välja fel, misslyckas och inte få vara den man är.
Det är tio månader sedan jag blev påkörd idag. Och det känns som igår. Och det känns som att jag räknar ner tiden. Jag är rädd. Men det är en annan rädsla det. Jag vill bara glömma, men kan inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)