effektivitet

Jag vet att jag inte nämnt något om vår fina resa till Tyskland här. Det är hela två veckor sedan nu att vi kom hem från den, men jag har nu bestämt mig för att inte göra någon större utläggning. Den som är nyfiken kan istället kika på mitt album om guldresan på facebook. Efter min kameras försvinnande är jag nämligen lite oinspirerad med allt vad gäller bilder. Så inte heller mitt mumsiga alldeles färska bröd som jag just bakat kan därför dokumenteras. Brödet som kom att bli avslutningen på en av mina effektivare dagar. Eller vad sägs som klädstrykning, städning, mathandling, csn-fixande, flaskpantning, några sidor kurslitteraturläsning.. Jo jag känner mig faktiskt duktig, blir stolt över mig själv och att jag kan. Och jag ger er receptet som resulterade i dagens brödbak. Ett av mina favoritbrödrecept som jag oftast bakar. Ett fruktansvärt gott platt rutbröd fullt med nyttigheter.


Lisas Potatisbröd
0,5 pkt jäst
5 dl ljummet vatten
1 tsk salt
1 msk honung
5 dl vetemjöl
2 dl grahamsmjöl
2 dl grovt rågmjöl
1 dl solrosfrön
1 dl linfrön
1,5 dl rårivna potatisar (eller morötter)

Smula jästen och blanda ut denna med vattnet. Tillsätt övriga ingredienser - degen ska vara lös. Låt den sedan jäsa under duk i 1-2 timmar. Häll ut på långpanna med bakplåtspapper och låt degen jäsa på plåten under duk i ca 20 min. Grädda brödet först i 250 grader. Efter 15 minuter sänks ugnstemperaturen till 150 grader. Grädda i denna temperatur brödet i ytterligare 45 minuter.

source code

Livet är härligt. Det inser man inte minst när man har ett sådant flyt som jag tycks ha haft den här veckan. Fast sådant ska man egentligen inte säga högt. Det vilar nämligen något magiskt över sådana där fenomen. Så fort orden når läpparna bryts eden tyst och oförtrutet. Men jag vill inte tro på sådant, så jag skriver ändå. För vad annat kan man säga när vänner tajmar livet, när nej blir ja, när möjligheter hopas. När tiderna smälts samman. När trehundrapluscheckar ligger och väntar i lägenheten och betalar min mat. När klubbpoänger ger gratisbiljetter. Eller varför inte när man i ren skodesperation faktiskt finner ett par skor i rätt storlek och som av expediten med svårtydda meningar sänks med ytterligare femtio kronor så att reapriset är betydligt mer än ett faktum. Bara för att nämna några exempel. Ja, sådana dagar man har livet med sig borde man hålla tyst, men jag kan inte låta bli så därför berättar jag det nu för er, för världen. Kanske är det därför jag så påtagligt känner av ensamheten i att återigen vara i min lägenhet. Just det där att bo ensam. Fast nog avspeglas tacksamheten i alla de vänner jag möter och snart ska få återse. Och när den tanken slår, då spritter det till och lyckans flyt återvänder.

I veckan var jag alltså (som några av er genom mina kryptiska utlägg kanske listat ut) på bio med min fina vän Jessica. Source Code. Och jag tänker låta många ord förbli osagda eftersom förvirringen smått kväver mig. Jag har så mycket att klaga på, samtidigt som det var så mycket bra. Om jag bara fick några fler svar, en biotekniker som vet hur man sköter formatet på duken, en upprepning som inte känns som en upprepning, en känsla som infinner sig. Ett manus som engagerar och involverar. Någon att sympatisera med. Ja, då skulle det kunna bli riktigt bra. För jag gillade inte det här, men det var väldigt bra. Kan man sammanfatta det mer än så? JJJ

Nu ska jag gräva ner mig lite till i min fulländade tv-dag. Rosta mig en macka och låta vattnet bubbla till te.


Nyupptäckt: Dead Man's Bones

jag saknar dig

Igår var jag äntligen på bio igen. På Metropol i stora stora mysigaste staden: Eksjö. Med mamma och lillis var jag. Jag saknar dig såg vi. Ett tårdrypande väldigt svenskt drama, men samtidigt ändå inte. I ärlighetens namn kom jag aldrig riktigt underfund med det som hände på duken. Kom aldrig underfund med det som passerade. Ena stunden är ämnet gripande och visst förstår man de många emotionella stunder som blir. Men den överdramatiserade atmosfär när man vill lite för mycket med ett lite för dåligt manus. Jag förstår inte. Jag kan bara inte. Det enda jag vet när jag sitter och tittar är att jag skäms. Skeptism kan nog vara ordet. Redan vid inledningsorden som känns fruktansvärt tillgjorda på ett allvarligt vis. Åh tack, tack, Sverige för svensk film! Ändå kan jag inte låta bli att fastna för fåtaliga konsekvenser och applicera det på min egen verklighet. Kanske för att det är så nära till hands. Kanske är det helt enkelt meningen att få mig att tänka lite. Jag vet inte. Jag är mycket mycket konfunderad. Två timmar, som bara försvann. Som rann bort av mitt så otroligt dyrbara liv. Eller ja, kanske ska vi inte överdriva. Jag vill trots allt besöka biografen (-erna) mycket i höst. Oavsett. Hoppas du vill följa med då! Sålänge kan ni ju lyssna på ledmotivet i den jag just sett. Med den mystiske sångaren som spelar sig själv i filmen och förmodligen står för den mest ironiska och kanske roligaste sekvensen i hela filmen. Dock med en annan låt. JJ

Imorgon kväll lämnar jag Småland. Tar omvägen förbi Linköping. Innan jag når hem till Örebro. För att andas några dagar innan allvaret börjar. Ett allvar som förhoppningsvis ska få lite draghjälp av de tonvis med böcker som håller på att pusslas ner i min resväska. Tänk om man ändå vore en expert på att packa, en packexpert. Ohja så smidigt det skulle va'.

snajsigt

Igår var jag och lillis en sväng i Eksjö. En riktig kortis. Men sådan kvalitetstid med småsystrar är trevlig att ha. Att få köra bil och bli pikad för att man kör lite snabbare än vägskyltarna proklamerar. Utföra olika ärenden. Att få tillbringa tid ihop sådär. Jag älskar min syster, skönare människa finns knappt! Och jag fyndade en gul sjal för 40 spänn. Inte fy skam alls tycker jag. Det var riktigt länge sedan förra sjalköpet nu så det var verkligen dags. Oh vad rea är fint ibland.

Och där har vi den. Alldeles gul och fyrkantig och enkel. Precis som jag gillart. Nyckelringen fick jag av mamma när hon kom hem från Öland igår. Visst är den söt!

I torsdags övade jag för övrigt på min tyska. Jag sa nog aldrig att jag gjorde det sen. Det gick hursomhelst ganska dåligt. Hackigt och dant. Stundtals hängde jag inte med i samtalet alls. Visserligen kanske det berodde på att jag var lite trött och då inte kunde koncentrera mig helt. När man tappar tråden är det så svårt att fånga upp den igen. En hel del snappades dock upp och med lite övning fås färdighet. Samtalet är det bästa läromedlet! Men när jag inte ens kan förklara att jag läser för gymnasienivå, ja, då skäms jag lite över mig själv. Ändå är en uppfräschning alltid en uppfräschning! Och det är bra. Imorgon bär det nämligen av för ännu mera uppfräschning. Då ska jag och min far och två av mina systrar, faisa och lillisen, fara över till det förlovade landet i syd; Tyskland. Det kommer bli lite Hamburg och lite Bad Nauheim och lite annat mysigt och trevligt och festligt med släktingar och liknande. Det blir nog bra. Det ska bli så fint! Det var alldeles för många år sedan sist. Men hej nu ska jag faktiskt packa. Hoppas ni har det lika fint som jag käraste ni! Kärlek.

fredagen den femte november

Den svarta cykeln står kvar där jag ställde den. Skönt tänker jag tyst för mig själv, jag känner verkligen inte för att bli av med ytterligare en. Hjärnan är tom efter fem timmars skrivande, äntligen är det över. Tar en snabb titt på klockan. Lunchtid. Jag känner hur det knorrar i magen. Colan och chokladbiten har inte bidragit med mycket där. Solen lyser blekt på himlen. Jag fryser till och drar upp dragkedjan så långt det går, drar åt halsduken en aning. Sätter mig på cykeln och far iväg. Oroligt tänker jag över de ord jag under de senaste timmarna formulerat på papperet. Grubblar. Ska det verkligen räcka? Pendlar mellan oron och lättnaden över att det iaf är över. Att det bara är väntan inför stundande resultat som gäller nu. Det är över. Och det är helg! Jag närmar mig stan. Några minuter till bara, sedan är jag hemma. Det gröna ljuset lyser inbjudande vid övergångsstället. Måtte jag hinna. Ökar hastigheten och ser hur cykel efter cykel rullar över till andra sidan. Så är jag där. Jag hann, jag hinner! Vilket flyt jag har.

Den silvergrå bilen rullar tyst. Stannar in då han ser mig komma. Men vänta nu. Periferin rör sig. Så blir det tyst. Plötsligt är allt så tyst. För tyst. Och jag sitter på asfalten. Hur hamnade jag på asfalten? Den obeskrivliga smärtan dunkar. Så kommer den. Rädslan, över att stelfruset inte kunna röra sig. Örat som någon tryckt in, långt långt in i huvudet. Huvudet som någon skurit av. Ryggen som någon frikostigt slagit sönder. Vaggar av och ann medan någon stönar högt av fruktansvärd smärta. Försök till ord som bara blir till groteska gnyenden. För sent inser jag att det är jag själv som utstöter det plågade oljudet. Dämpat återkommer ljuden, stegras till full styrka. Det tjuter i öronen. Fötter som rusar runt. Ben som ställer sig i ring omkring. Orkar inte titta upp. Bara ben. Alla dessa ben. Röster. Och så ett välbekant tjut. Avlägsna sirener som närmar sig. Jag känner något vått på min kind. Vad hände?

Sakta inser jag att det är jag som sitter där. Sakta inser jag vad rösterna försöker säga. Sakta tränger en igenkännande röst i mängden. Min ängel. Sedan är allt ett töcken. Ambulansmannen som hukar sig bredvid. En vänlig själ som letar upp och plockar ihop sakerna som ramlat ur min väska. Brandbilen som skymtar förbi. Polismannen som ber om uppgifter, upprepande. Och så ambulansmannen igen. Nej, kvider det inom mig, inte mig, åk till någon som betyder nått istället. Som behöver er. Inte mig. Inte sjukhuset. Tur att den är över, tack och lov att tentan är över! Tänk om den inte varit över? Smärta. Jag vill inte mer. Ta någon annan istället. Runt runt. Tankarna, de enda tankarna som maler.

Det är nio månader sedan nu. På dagen nio månader. Fredagen den 5/11 2010. Smärtan. Inflammationen. Kryckorna. Rädslan. Ångesten. Bilderna. Minnet. Gradvis mildras de. Sjunker undan. Ändå finns de kvar. Fastetsade för evigt. Nio månader! Det ihoplimmade örat är läkt. Huvudet är kvar. Ryggen, känslig. Och knät, så underligt nervlöst. Stramt. Dunkande. Varför? Har det inte läkt tänker jag oroligt och stirrar blint på det rodnade blanka ärret. Stort som en enkrona. Som i väntan på ett tecken. Ignorerar förtvivlan. Skräcken. Vägarna. Psyket som inte vill glömma. Inte vågar glömma. Rädslan som tyst kryper fram så fort det blir silvergrått i periferin. Eller rött. Blått. Svart. Grönt. Vitt. Övergångsställena där jag hoppar en meter. Där jag gått över med jobbcykeln för att undvika en deja vú. Vad är det för fel på mig?

Jag försöker att tänka bort. Tänka klokt. Men ibland är det svårt. Fast jag lever som vanligt. Jag kan leva som vanligt! För hur tur hade jag inte, egentligen? Kanske är det bara därför det inte är bra än? Kan saker bli värre av knäsittning, tusen hukningar och bad?

smaka och se

Idag har jag simmat. Från bryggan, förbi klipporna, till nästa brygga. Hasses brygga. Därifrån simmade jag sedan tillbaka igen. Och jag känner mig faktiskt lite nöjd med mig själv. Inte för att det egentligen är direkt någon lång sträcka. Men det är ändå än bit. Och jag känner mig sådär härligt sommarnyttig. Det är nått magiskt med att simma mitt i en sjö omgärdad med skog. En stillhet i solen. Med det där som alla egentligen behöver. Glida fram genom vattnet och riktigt känna sommaren i ben och märg. En fantastisk oerhörd känsla. Hissnande. En stund att minnas när den iskalla mörka vintern är det enda man ser.


Och idag har jag påbörjat en ny tavla. Suttit ute i gräset och målat. Min kreativa sida är sugen på sådant nu. Allra helst skulle jag vilja måla en cykel lite. Men det fick jag inte så då tar jag med inspirationen till duken istället. Resultatet återstår att se. Men med tanke på att mina målarprojekt är mer utav övning än skicklighet förväntar jag mig också resultat därefter. Jag ger er hursomhelst ett litet smakprov. Igår hade jag för övrigt en mycket fin kväll med min pappa och lillasyster. Sådant gillar jag! Och imorgon ska jag eventuellt öva på lite tyska.


Hur många har egentligen drunknat under en simtävling? Som på typ, ett sim-vm? Ibland slås jag av sådana funderingar. Konstigt, knasigt och intressant.

magiska stunder, tragiska under

Så har även jag fått ledigt. Äntligen! Ägnar dagen åt att göra ingenting. Åt att låta det feta håret förbli fett. Åt att tillbringa tid genom att bara sitta och insupa sol. Friheten. Plaskande svalkande bad. Hängmattans avslappnande lässtund. Så klyschigt det låter. Men faktum är att det är där vilan sitter. I att bara skita i det där som man bör bry sig om. Jag har påbörjat en ny bok nu. Boken om Momo. Och tiden. Ja för nu är det slut på Harry Potter. Sista boken lästes ut efter mitt arbetspass i lördags. Och nu, nu känns det så konstigt tomt. En känsla som jag aldrig trodde skulle infinna sig då jag satte upp målet för detta sommarprojekt. Aldrig. Men nu alltså en saknad. Tomheten som kommer då man läst ut en riktigt bra bok. I ren protest satte jag mig under gårdagskvällen och såg två av filmerna. Men så mycket som skiljer. Saker jag aldrig brukar tänka på. Jag överväger starkt att faktiskt införskaffa dess bokformer till min alldeles egna hylla. Verklighetsflyktens ljuva källa. Sida vid sida med parallellerna som bryter spår i verklighetens onda och goda sanningar. Eller är jag den enda som förknippar de olika attitydernas drag med en viss förintelse? Allvaret. Förnekandet av det ultimata i olikheterna. Olika tolkningar som för mina ögon spelas upp i en annan syn. Jag vill stanna tiden och fixa allt. Fixa allt nu. Hitta alla, upplysa mig. Dig? Jag är i behov att prata av mig. Detta febriga behov.

Det är nu en gåta hur jag ändå lyckas komma in i nästa värld. Nästa språk. Kanske är jag tillbaka på det plan i vilket jag befann mig för en ungefär tio år sedan. Tiden som söker djupet jag aldrig hann med. Då bredden insöp djupet. Framsidans fascination. Jag älskar att filosofera men inatt ska jag ändå sova. Så nu är det slut på trötta ord, nu är det gonatt mina rara!


Ledig ledig ledig. Bara vara ledig ledig ledig.
Inte göra nånting nånting alls. Bara göra nånting nånting alls.