hela världen suger

Jag är så äckligt trött på människor som säger sig ta ansvar och sen skiter fullständigt i utgången. Är det inte de ansvarstagande som ska finnas till hands för att hjälpa en ansvarstagare att lösa alla evinnerliga klurigheter som hela tiden tycks komma i vägen? Jag förstår inte alls sådana människor! Vi ska ha gemenskapshelg nu fredag-lördag och allt som inte redan gått fel tycks gå fel. Som om det liksom inte vore nog med allt det som redan problematiserats i mitt liv? Nänä.. Tack så himla mycket! Och jag är svinigt pank och vill inte handla på ICA och jag fattar inte ett rövans skit ur den där förbannade grammatiken som är helt onödig att kunna och jag orkar inte sätta mig in i folks liv för att förstå mig själv. Jag fattar just nu ingenting av vad folk har för syfte med att ens tala med mig. Jag drar det här till bristningsgränsen nu, jag vet.. Men just nu har jag bara en sådan faslig panik över att ingenting, verkligen ingenting(!) tycks fungera utan istället bara vill bli fel hela tiden. Jag pratade nyss med min mor och fick ge utlopp för denna ångest. Kanske att den då också förstärktes något ytterligare? Jag vet inte men tårarna är nära i ögonblick som dessa.

Åh jag vet så väl hur jobbigt det är att läsa inlägg som detta. Det liksom biter sig fast i läsarhjärtat för att sedan vittra sådär bittert töntigt. Men jag måste skrika det ur mig, skrika det och låta det färdas långt långt bort! Det är konstigt hur man bara ett par timmar tidigare kan sitta inne i en biosalong och med ett mysigt inre se världens mest underbara film. Jag förstår nu varför alla tyckte den var så bra. Snacka värd vartenda öre! Även om stolarna åter gjorde sig påminda som de mindre bästa.. Jag hade ont i benet halva filmen. Ändå var det värt det. Älskade älskade bio! Älskade älskade film! Verklighetsflykt, jatack!

Åh vad jag så inte borde publicera detta inlägg! Så himla fånig är jag.. Men mamma tycker att jag är sååå smart. För att Lisa hade sagt till henne att hon tyckte det? Vad tjyven menade hon med det?

bland småländska granbarr

Jag befinner mig i Småland. I mitt gamla rum. I mitt gamla hem. Hos mor och far. Det känns allt mer skumt de gånger man kommer hem hit. Den här gången hade de dessutom kapat massor med skog på vägen mellan Stensjön/Rökärr och Skärsboda. En helt ny värld får en helt ny dimension. Fatta vad skillnaden är stor bara på grund av några träd som står! Reflekterande tankar minns tillbaka till barndomen här. Att det såg ännu mer annorlunda ut då. Men så fort det går att vänja sig. Så fort att glömma hur det en gång såg ut. Ändå.. Minnen består!

På nått sätt känns det alltid lite lättare att ta ledigt när man kommer hem. Man har inte samma möjlighet för olika bestyr som när man är hemma i sin lägenhet. Och eftersom det inte finns någon att vara social med blir man helt plötsligt så mycket mer intresserad av studierna. Det är trevligare att vara sysselsatt än att inse det faktum att man inte har några vänner i denna håla. Men imorgon bär det av till lilla Eksjö för att fika och undersöka utbudet och ha en allmänt trevlig dag med mor min. Egentligen är jag inte så sugen på att gå på stan igen. Känns som att jag knappt gjort annat de senaste veckorna. Kanske tar det emot lite också, tanken på att fara till psyket.. Jag är rädd. Jag vet att det är mesigt att vara det. Men jag är det. Och jag kommer att förbli det. Psyken är ett skrämmande fenomen som helt påverkar vem du är. Jag vet att vi inte ens behöver gå in. Men tankar skrämmer ändå! Kanske är det därför som jag under dessa två år fortfarande aldrig besökt någon av dem. Är det tillåtet att vara rädd? Rädd i denna värld? Rädd för denna värld?


Jag är så trött. Saknar den drömlika dagen som var igår, kan det inte vara så jämt? Nej sluta svamla om oväsentligheter. Det är så mycket jag vill ha!

dumförklarad vindil

Så tomt. Idag känner jag inte för någonting. Varför kan jag inte erkänna mina brister? Ens för mig själv? Människan är en flockvarelse beroende av möten med andra i sina flock. För att andas och leva. För att representera fallet. Jag vet inte alls vad jag ska skriva. Eller vad jag skriver. Ändå skriver jag. Som om något i mig sliter och drar. Gör det nu! Jag vill vara en människa som bryr mig. En människa som kan hjälpa människor. En människa som vill att människorna i omgivningen ska ha det bra. Då mår jag bra. Och när jag sedemera omsluts av dessa människor balanseras min kompetens upp på en nivå där jag accepterat kan lita på tilliten. Jag vill inte tvivla på er mer! Det är onödig energi, det är onödigt livsavverkande. Jag är trött på mig! Jag saknar att kunna lita. Och jag saknar sociala kvällar med folk där man kan vara sig själv. Folk som man känner in till benhinnan. Där vilar tryggheten trygg. Bajs vad jag tycker mina sådana hära oväsentliga inlägg är onödiga! De förklarar dåliga samveten och ensamhetens tid för icketänkande i konstant tänk. Det blir bara fel när man gör fel, när jag gör fel. Jag vill vilja! Let me!!


Underbara Top Gear! Men gud så blåst på bilar.. PINSAMT! Jag vill kunna. Jag vill veta! Jag känner mig dum.

tvspelsdrottning fixar ordträd

Oj, sicken antydan till storrubrik a la newspaper. Men det kanske ligger någon sanning uti denna royala storhet. Det händer ju faktiskt inte alltför ofta att jag hamnar framför tvn med en kontroll i handen. Eller möjligen konsol? Jag blir lika förvirrad vareviga gång. Vad definierar egentligen betydelsen av dessa ord? Det är med en viss oerfarenhet jag sitter där. Så stor koll på en värld av ingenting. Att jag inte direkt är den bästa spelaren är lika pinsamt som det är sant. Men det måste ändå (med viss genans) erkännas att detta fenomen ändå är ganska kul. Tänk att jag för en gångs skull överlever mina misstag och får en ny chans! Tills jag iofs är så irriterad på det faktum att kvalitén på mina tappra (men ack så misslyckade) försök mest visar på den kvantitet som uteblivit. Men övning ger färdighet och hoppet om en ny chans att inte backa för självstyrda spinnande rattar och omöjliga hinderbanor bleknar inte. Än! Det är skönt när man inte kan göra bort sig!

Det är också fint att sitta på en universitetsföreläsning halvt förstörd av rinnande snor och sömnlösa nätter och ändå tycka att den här kursen kan bli riktigt kul för att man faktiskt förstår något av det man gör. Ord i ett ord blir en rot som blir en avledningsmanör. Det är intressant! Och alla dessa nyheter som helt plötsligt slagfärdigt blir kallade för just ord! Nej, jag kanske inte förstår varför man gör det. Jag kanske inte förstår det jag förstår. Men jag kan förstå att jag vill förstå när jag förstår! Intresset vilar på konflikten. Framtiden är suddig men nutiden ljus. Och almanackan fullmaxad. Jag älskar att se hur det sociala sluter sig kring mig och ensamheten tvingas undan i ett hörn. Världen och dess människor. Mina vänner! Och på torsdag blir det Småland och för en gångs skull ser jag fram emot det.


Men trött blir jag på alla mina cykelproblem. Det är som om det vilar en förbannelse över bakgårdens cyklar. Dvs min. Nu är det punka på bakhjulet och bror som precis försökt fixa fram. Jag orkar inte ofunktionabla ting! Särskilt inte när jag äntligen börjar samsas med de funktionabla.

det lilla livet

I sjalen flödar saliven. Han spydde ner sina kläder. Men ack se, inte en droppe på mig. Jag älskar min Ellispojke! Det måste vara det finaste som finns att sitta i en soffa med ett sovande barn på magen och samtidigt mumsa på en alldeles färsk bulle. Eller när han är vaken och liksom nafsar efter bullen och precis som Vilja liksom ser begärligt efter den. Utan att veta vad det faktiskt ens är. Oh det finns vett i denna värld!

Ikväll kommer att bli en ensam kväll. Planerna gick i stöpet. Men av nån anledning känns det ändå okej. Det översociala i mig accepterar ensamheten en lördagskväll? Otroligt.. Det får bli tv, det får bli chips, kanske en film och mysiga små fnysiga utrop i konstaterande faktum. Det blir nog bra. Samtidigt får jag ladda för höstens första gospelgudstjänst. Att sjunga ÄR kul! Personligen ser jag det dock som snäppet roligare då sången hamnar på kvällstid.. Men att sjunga är så kul att det funkar oavsett! Om du vill höra oss nån gång sjunger vi om förmiddagarna, den första söndagen i varje månad i Immanuel. Men riktiga spelningar är alltid lika bäst som de är ogratis.. TJOHOO! ^^

definition höst a la värmeljus

Regnet smattrar mot rutan. Hösten är på allvarligt antågande. Vi kryper in i våra små kyffen. Vänner och filtar. Värmeljus i mängder. Medan mörkret faller och regnet slår sitter vi där. Myser. Mitt i rusket har vi det ändå ganska bra. Och om vi vill (men bara om vi vill) ja då springer vi ut i regnet och dansar runt under den nattsvarta himlen såsom bara själaglada nordbor kan. Sedan rusar vi in, gömmer oss under täcket och dricker varm choklad. Det finns nog ändå en charm med hösten!

Hanna var här i afton och det var fantastiskt! Så länge sen vi sågs. Så länge sen vi pratades. Hela sommarn har hon varit hemma i norrland och planterat skog. I fina skitiga stövlar, stort svart paraply och granskogsluktande jacka stod hon där på farstubron. Men jag tyckte att jackan luktade mer som min morfar än som granskog. Kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att min morfar, som jag minns det, knappt gjorde annat än figuerade i skog. Det var kanske helt enkelt så att det var hela han som doftade granskog och inte alls alternativet Hannas jacka luktar morfar. Kvällen blev lugn och fin, full av värme sammanfnissat i livstankar och inredningsprat. Och lite bröllopsviskningar.. Oktober kommer att bli en fin månad! Och imorgon ska vi inspektera Myrorna, springa i cykelaffär, leta regnponcho och snoka hyllor. Det blir fint det!

njaa.. jo. aa! JA. mmm.. jaha?

Igår började skolan och jag oroar mig alldeles för mycket i onödan. Ändå oroar jag mig. Typiskt! Fick hursomhelst världens flummigaste gruppuppgift. Jag och min nya idrottslärarvän Emma ska skriva tre-fyra sidor om olika sätt som man kan säga ja och nej på. Och sen ska vi redovisa det i typ en kvart. Snacka om högkvalitativ ordbajsning! Men det är ändå ganska intressant för det finns verkligen tusen olika sätt att säga ja och nej på. En del med bara svaga nyanser i uttalet men som ändå säger mer än just tusen ord. I vardagen pratar man dessutom på ett sätt medan man kanske inom formaliteter förväntar sig ett helt annat. Dialekter, telefonsamtal och skriftspråk har också sina sidor. Hur gör man liksom för att den man samtalar med ska förstå vad man vill säga med sitt ja när man skriver? Eller vad skåningen menar med sitt utdragna jaaa. Jag älskar dialekter! Jag skulle nog kunna plugga en hel kurs om bara dialekter bara för att de är så himla kul. Men nej, nu är det svenska som gäller. Med alla dessa idrottslärare och samhällslärare och allt vad det var.

Ikväll blir det tärnis. Ost, kex och kaka! Och jag har vindruvor.. Mums! Hoppas jag. Det kommer att bli konstigt nästa år när de flyttar därifrån. Men det är i framtiden, det är inte än! Tjohoo!! Innan detta ska det dessutom hinnas plugga lite ja och nej genom tankeverksamhet i plural på universitetsbiblioteket. Kan det bli roligare?

vuxen skolstart

Jag är nervös! Rår inte för det. Jag har ju gått på den där skolan ett helt år nu ju! Blir förvånad över den här reaktionen. Eller iofs egentligen inte. Jag är nog den blygaste människan i hela världen! Eller eh säkert inte det heller. Men arg blir jag! Skit! Är så himla typiskt.. Kommer att sakna Elin. Kommer att sakna hela klassen. Jo, den var ganska trevlig tyckte jag. Nu kommer det att bli en helt annan. Konstigt. Knäppt! Jag vet inte om jag vill plugga det här. Måste kolla med syon om lågstadiet och framtiden! Säkert lär det ändå varit bra att ha läst detta oavsett. Eller om man kan använda det som utfyllnad till nått annat trevligt program som man kan bli nått av. Har ju faktiskt läst halva filmvetarprogrammet om jag läser det här med ju. Hah! Ja jag måste se fördelarna i allt och gu vad jag inte är fokuserad just nu. Svenska Akademiens ordlista är iaf beställd och mamma hade bara en enda av alla de böcker vi ska ha. Typiskt!

Nej sömn är viktigt när man inte sovit bra och har många nyheter framför sig. Gonatt älskade piggsvin!


Undra om det kan vara ett sånt där skumt myggbett jag har på benet. Ett sånt som de jag hade i nacken. Svinigt ont gör det iaf. Som om någon sparkat av benet. Men inget syns. Bara en ytterst grann rodnad som känns när man rör vid det. Och en knöl. Cancer tjohoo! Sluta oroa dig din mes!