eh, hur var det nu?

Det är meningen att jag ska plugga idag. Plugga riktigt mycket och riktigt duktigt. Inför torsdagens tenta. Men tji heller. Har nog bara pluggat några minuter idag. På sin höjd. Inte ens gå och handla orkar jag lägga ner tid på, trots att det är helt öde i kylskåpet. Istället mumsar jag på chokladbollar, halvsover med pluggböckerna på magen till återupptäckta musiken och försöker komma på en ny hotmailadress. En som jag förhoppningsvis skäms lite mindre över i framtida cv'n och som jag kan ha även om jag gifter mig ehum om sisådär tjugo år. Om jag nu gifter mig vill säga. Har ni förslag så säg! Jag sover för lite, vilket gör att jag vaknar med världens huvudvärk och nu vill mina ögon falla ihop ungefär hela tiden. Räknar kolossalt mycket med omtenta för jag är dum och trög och känner lite för mycket med alla människor som av olika anledningar inte mår bra. Men vem bryr sig? Och vem bryr sig om mig? Egentligen. Mer än min familj? Åh vad jag älskar min familj!! Mamma. Pappa. Lillis. Lisa. Esther. Aaron. Jacob. Ellis. Sofia. Nya pyret som snart snart dimper ner. Catrin. Vilja. Och jag har haft en sådan otroligt underbar vecka hemma i bästa sommar-Småland! Fyllt på mig med lyckan och glädjen som bara finns just där. Men ångesten över min pluggdisciplin fördämmer alla glädjens positiva principer, åh vad jag behöver hjälp att plugga. Hej omtenta, här kommer jag!

vackra resor

Så var jag i Småland igen. I mitt andra hem. Hemma. Hela kvällen har alltså tillbringats på tåget. Med byte i Falköping. Jag hatar att åka tåg! Eller jag tror rättare sagt alltid att jag hatar att åka tåg. Tills jag väl sitter på tåget och det rullar framåt, då ändrar jag åsikt. Totalt! Ja då tycker jag istället att det är ganska härligt att åka tåg. Skönt till och med. På riktigt. Att bara sitta och fara sådär. Susa fram. Så länge det är i tid åtminstone. Idag var sj riktigt duktiga. De ankom till och med tio minuter tidigare än beräknat till Örebro. Sådant gillar vi! Det är nästan så man inte riktigt tror det är sant när sådant förekommer. Med ljuv musik i öronen sitter jag sedan och tittar ut över landskapet som sveper förbi rutan. Egentligen hade jag tänkt att plugga men det gick inte så bra så jag la ner det och tittade bara ut. Vi bor i ett väldigt vackert land! Det måste jag säga. Jag slås av det varenda gång jag åker tåg (orimligt nog) vilket gör att jag ibland tänker att tåg måste vara det ultimata sättet att se vårt landskap, att på riktigt insupa och uppleva vyerna av det. Ännu mera orimligt nog, för givetvis är det inte alls samma sak som att promenera mitt i naturen och ha härliga våriga picknickar och grejer. Men åh så jag alltid slås av dess vackerhet. Av alla egenheters finesser; skogarnas, blommornas, sjöarnas, ängarnas, åkrarnas, husens, trädens, djurens, hagarnas, bäckarnas, åarnas, hamnarnas, båtarnas, fältens, maskinernas, himlarnas, molnens, solens, månens.. Alltihop i en enda stor härlig familjär sörja. Och emellanåt när jag sitter där spricker ansiktet i ett försök att hålla tillbaka världens leende, ett leende som dyker upp i samband med vissa speciella, somliga tankar. Ohohoh! Och jag nästan riktigt känner hur glittret når mina ögon. En sådan fin känsla som de tankarna frammanar lever djupast i min själ, jag tänker inte säga mer här, inte nu. Puss, kram, kärlek och gonatt på er!

mellanfaser

Ojoj. En hel vecka har redan gått sedan sist jag skrev. En vecka med lika många toppar som dalar. Lika mycket död som liv. En vecka av smärta, av ilska, av sorg, av lycka. Så som det ofta brukar vara i mitt liv. Så allt är i alldeles vanlig ordning. Eller är det så? Tisdagslyckan som faller platt vid onsdagsolyckans inträde. Totala snabba dödlägen, vändningar. Tröttheten. Insikter och plugg. Men ja det är väl ganska ointressant egentligen. Det här. Jag har iaf bland annat utfört en uppgift på bilden som resulterat i två ganska så fula tavlor i akryl. Förmodligen fulaste stillebenet ever (jag skyller på att jag blev ostrategiskt tvungen att stå hela tiden, i skolan). Skäms på riktigt när jag öppet lämnade den på skolan till allas beskådan. Helst skulle jag lagt den upp och ner men nä se det skulle de nog inte gå med på. Den andra var ett valfritt motiv. Eller är. Även den ganska ful ja. Eller ja, ett par saker blev jag lite nöjd med men åh så mycket jag skulle behöva öva för att bli sådär bra och åh vad jag sågar ner mig för mycket för att orka öva så. För att klara sådant behöver jag pepp och komplimanger, ärlig uppmuntran för fortskridande verksamhet inom kreativiteten. Jag har iaf köpt massor med tavelduk nu. Inför fördjupningen där det är meningen att jag ska måla ytterligare en tavla. Frågan är hur det ska gå. Håller på att leta någon låt att analysera texten på just nu. Som jag kan måla. Har ni några förslag tas de jättetacksamt emot! Hursom, mina båda färdiga tavlor ska jag lägga upp här någon gång när jag orkat ladda mitt batteri på kameran. Stillebenet och det fria motivet. Så. Ja. Idag har jag suttit ute i solen och läst lite drama och suttit ute i solen och firat namnsdag. Och tittat på Det blir bättre, sådana program berör mig sjukt mycket. Barn som far illa berör mig alltid sjukt mycket. Jag vill alltid rädda dem allihop. Rädda dem från allt det onda de lever i. Detta lockar mig till och med att lyssna på låtar av Peter Jöback, och tycka om det jag hör. Det är förvånansvärt! Inte mycket lyckas med det. I kvällens premiärprogram handlade det om Morgan Alling. Om fosterbarn och missbruk. Jag gillar Alling, jag har insett det nu. Erkänner till slut. Han är en sådan där människa som inspirerar mig. Vare sig ni vill det eller inte, så är det så. Det finns många sådana människor. När jag tänker efter har jag egentligen ganska många förebilder överhuvudtaget. Människor som av olika anledningar påverkar mig och som jag ser upp till, beundrar. Människor som inspirerar och som förmedlar det sanna livet. Det borde jag ta och diskutera med mig själv lite här någon gång, det kan ju vara en intressant tanke att väcka. Ja det kan nog vara värt. Men nu orkar jag inte skriva mer, orkar inte plugga heller. Hur ska jag lyckas få in allt i mitt huvud, det är min oroligaste tanke just nu. Imorgon kväll far jag till finaste Skärsboda. Småland. Vårens mecka, solens paradis. Kärlek! I en hel vecka ska jag vara där. Njuta av solen, himlen, blommorna, skogen, sjön, mamma, landet. Plugget. Kanske ses vi där? KRAM!

Jag har fruktansvärt ont i nacken det senaste. Idag sticker en punkt som den vassaste av knivar, det är obehagligt och jag hoppas det går över. Dumma bil, all värk har blivit värre sedan den. Men igår träffade jag Jessica, det var så fint! Vi kollade på film och jag vill på riktigt bilda filmklubb. Diskutera filmer, klassiker, filmtipsa och ha trevliga maraton. Jag vill, jag vill! Vem joinar mig?? Jessica, var du på?

kräkreflexen

Jag hade inte behövt bry mig om ikväll. Inte behövt fundera alls. Nej tydligen går jag och blir dålig ändå. Illamående spymagar i kombination med blixtrande huvudvärken som tycks förfölja mig den här veckan. Tack och lov att migränanfallen glesnat de senaste åren! Åh vad man inte fattar hur illa man kan må förrän man gör det. Så fort jag rör mig det minsta känns det som alla mina inälvor i nästa sekund ska ligga på backen. Att allt min mage är fyllt av bara flyger ut. Jag får kväljningar av smaken. Kramp. Ljuskänslighet. Värk. Kallsvettningar. Och jag som till slut bestämt mig för att jag skulle joina ikväll, att det faktiskt skulle bli roligt! Jag fattar inte varför det alltid blir så. Idag har istället sängen blivit mitt enda alternativ. Att ligga så stilla jag kan för att slippa spy. För att förtränga den strama outhärdliga smärtan. Sova med min nattlista på lägsta volym i bakgrunden. Jag har inte tid med det här!

Tur att man blir bättre iaf! Eller, blir det mycket bättre när man hör om alla hemska världsliga nyheter? När började barn våldta andra barn på sina fritisgårdar egentligen? Till exempel. Vad är det som håller på att hända egentligen? Med världen? Och med dig? Och mig? Jag vet inte. Jag ska iaf försöka ta hand om mig på mitt vanliga gåneriga vis nu, ikväll. Försöka ta hand om nått som inte borde tas om hand. Mota undan, inte minst detta smärtande illamående.

Människor som Moa räddar mig otroligt mycket, tack finaste Moa! Och Jessica. Ni anar inte vad jag behöver höra alla era ord.

jag vet inte förrän någon sagt att jag vet

En konstig dag. Igen. Fryser ena sekunden för att svettas nästa. Snor och huvudvärk. Hoppar tiometersjämfota för varje bil jag ser och råkar ändå se dem för sent så att jag hoppar till ännu mer. Står vid vägen i tio minuter istället för en. Inte för att jag inte alls gjort så det senaste halvåret. Varenda dag. Varenda övergångsställe. Varenda bil. Särskilt de silvergrå. Alltsedan den skrämmande dagen. Det är obehagligt. Sjukt. Jag gillar det inte! Och jag gillar inte gamla gubbar som står när man går förbi. Står och säger hej du är vacker. Jag blir rädd, så rädd. För det är obehagligt med gamla gubbar som står random och säger så. De borde ha stryk. Särskilt då jag redan skäms över mig själv. Och minnet kommer tillbaka. Jag hatar sådana gubbar. Och jag hatar metrik. På riktigt hatar. Jag fattar inte hur man gör. Så det blir rätt. Inte alls. Ger upp och hinner inte ens anteckna allt för att försöka lära mig. Vet inte hur jag någonsin ska fatta. Vill någon ens försöka förklara? Nej, precis. Och då växer det fram. Odjuret.

Jag känner mig övergiven, ensam. Försöker att visa upp en sådan där fasad som alla älskar att se. Vet inte om jag lyckas. Som om någon överhuvudtaget skulle bry sig. Jag minns överhuvudtaget inte när jag sist träffade någon nån annanstans än på skolan. Någon annan än klassfolk. Imorgon är det klassfest med utgång. Jag vet inte om jag orkar. Så mycket folk man egentligen inte känner. Tomma ord. Jag borde gå, jag har sagt att jag ska. Kanske säger jag att jag är sjuk, kanske inte. Orkar inte vara trevlig, orkar inte frågor. Jag bara saknar. Just nu. Saknar så många. Glömmer er aldrig. Men jag orka inte vara där. Mer. Orkar inte plåga er. Antingen eller. Här, där eller ingenstans? Jag gömmer mig hellre, så alla slipper se mina eländiga vurpor. Så att ingen behöver komma på att de inte sagt något uppmuntrande, något peppande. Kommit ihåg att jag existerar. På riktigt. Eländiga mig, varför vågar jag inte skriva till dem för? Så att jag kan börja jobba med allt.

Men ja klaga då
På det jag skriver
På det jag tänker
Du som visste bättre
Som tror dig veta
Du med det perfekta leendet
Det perfekta livet
Som saknar empati
Du som tror, att allt är enkelt
Men inte såg, den som gick förbi
Ignorerbara ting
Du som inte känner
Känner mig
Du som dömer
du som bara dömer
Såga
Ja såga då
Med sågen utan skärpa
Vassa slamsor
Trubbigt våld
Såga då!
Tack

Jag har iaf köpt en diktbok idag. Eller en bok med tomma rader i. Den är otroligt vacker. Artistisk. Med djup. Tankvärd pärm med tankvärda ord. Blir sugen på att skriva så fort jag ser den. Kreativa flöden. Så dyr, men ibland får det vara värt. Nej nu ska jag göra annat, försöka ignorera allt. Igen. Försöka städa lite i min lägenhet kanske. Vet inte om det någonsin varit stökigare här. Kanske skulle lyssna på städlistan jag hastigt fixade ihop till Erika imorse. (Väldigt hastig och inte alls genomtänkt. Jag vill göra genomtänkta listor. Till folk som vill ha, någon gång. För sådant tycker jag är kul. Då får man tänka och samtidigt dela smak. Varför finns det aldrig fler människor som gillar sådant?) Hon efterlyste musik till en städlista. Så då gjorde jag en hel liten lista till henne. Med lite trevliga grejer. Den ska jag kanske lyssna på. Och städa. Eller så lyssnar jag bara lite mer på vackraste Björk. Titta på tv och film och papier machea. Överleva ensamheten. Ja det ska jag faktiskt. Eländiga eländiga skitfolk, eländiga eländiga skiträdslor, jag ska ignorera både er och mina tankar nu!

The soul would have no rainbow if the eyes had no tears

ord tillsammans blir, ord

Som jag sa igår är jag enormt sugen på att skriva dikter igen. Jag har redan börjat lite på en. Men jag blev avbruten och har inte tagit upp den igen än. Men det kommer. Kanske visar jag den då, kanske inte. Jag måste köpa en ny diktbok. Inser att jag överhuvudtaget sedan jag flyttade till Örebro inte skrivit nästan några dikter alls och att min bok som jag brukar skriva i finns i Småland. En fin bok. Men en ny måste ändå införskaffas. En ny fin bok. Fast några texter har jag alltså skrivit. Några av dem tänkte jag visa här. Vardagligheter och samhällelig smärta i omformulering. När jag för ett par dagar sedan kollade lite bland mina gamla inlägg hittade jag exempelvis den här. Ganska hastigt skriven minns jag. Och egentligen väldigt dålig. Likt de flesta av mina verk. Men minns fortfarande den där känslan jag baserade den på. Bara genom att läsa den minns jag. Känner till och med hur luften var då, den dagen. Sådant är coolt! En slags inblick i sinnlig vardag. Sedan hittade jag nedanstående texter. Den ena var tänkt att bli en melodi, jag sjöng till och med in den på min mobil. På ljudinspelaren. Fast det blev fruktansvärt dåligt så jag skrev om den ytterligare och nu hittade jag den i en pärm. Den flyter osammanhängande. Men jag blir inspirerad, av mig själv. Det gillar jag! Fast det beror väl kanske på att jag redan är så otroligt inspirerad kanske. Kanske. Och kanske ska jag öva på evinnerlig metrik på de här? Jag tror att jag hatar metrik. Hoppas så att jag ska knäcka koden och förstå dess innehåll i tid!


Dold skugga

Knip käft väser mannen i mask
Knip käft, fråga inte vad som är fel
Andas du svagt ser du rött
Du vilar på nålen som tog ditt hjärta
Så sött
Hånet i samhällets skratt
Ekot
I strukturerad girighet
I svidande panik
I mötet
Mötet med människan
Hala tvålar
Mötet som fryser
Sakta fryser
Till marken
Till is



Slagverkets vaggvisa

Ärren, såren
Natten är svart
Ett faktum, en söm
Minnen från förr
Skuggor faller vita mot djupet

Revben, brutna
Ögat är vått
Blå tinning i nått ingen nånsin förstått
En skalle spräckt
Mitt lakan rött
Kärlek blev ondska
Så trött

Vrårna tysta
Rösterna döva
Ingenting ser, ingen tror
Backar i svaga ögonblicket
Skrik, tigger rösten i inre panik
Skrik, om plågan som dånar
Skuggor växer mot väggen
Tårar mot en kind
Som sakta befarar fatta
Sanningen

Vacklar
Viskande tyst
Knivar skär, skrik dom hånar
Skrattande ekon i dårar
Göm dig i tystnad
Glöm ängeln som sårar
Glöm orden
Blicken
Ilskan
Dåren
Den svarta smärtan biter


Ja, jag är lite tragisk när jag skriver. Jag vet. Tanken bakom spinner på. Det går av bara farten. Och jag formulerar mig alldeles för fel för att skriva bra låttexter, det är tråkigt. Och nu är min näsa täppt till max, jag gillar inte alls när näsdropparna slutar verka. Så dags att vila med en film innan sömnen infaller. Så ska det bli nu. Det jag hinner hinner jag tids nog. Jag är redan besviken på mig själv men ser fram emot helgens skulpturbygge. Jag fick ett förslag med recept på hemgjort tapetklister när jag inte fick tag på någon. Så coolt! Jag hade ingen aning om att man kunde göra sådan själv. Blev så glad. Det ska jag testa! Jag återkommer om hur resultatet blev. Och jag gjorde nudelauflauf ikväll. Farligt gott så man äter alldeles för mycket. Ack sådan bra mat! Billig och nästan nyttig och enkel och så fruktansvärt god. Sådant gillar vi! Och jag insåg att jag har träffat en av töserna i min seminariegrupp förut. I januari med hennes kompis som då började på bilden med mig då. Det var en smått skrämmande insikt. Åh vad sämst att inte komma ihåg det, att inte känna igen. Men så roligt! Jag råkade kliva på fel buss av bara farten men det var trevligt så det var det värt. Kramhej för nu nu fina ni!

something to die for

Jamen det här går ju bra ju. Den där Björn kan gå någonstans och dra nått riktigt riktigt gammalt över sig, typ en maläten filt från 1359. Eller hade de filtar 1359? Nej kanske inte. Men säckväv då, sådana lär ju funnits. En gammal maläten säckväv skulle han kunna ta, en äkta potatissäck! En riktigt gammal sådan. Inte några sådana där snygga som de gör i underbara Project Runway! Shiiet vad jag älskade deras potatissäcksklänningar i gårdagens avsnitt. Men det är iofs en helt annan historia det. Idag hade vi alltså redovisning igen. På teckningarna. Dvs knivarna. Jag blir galet imponerad av somligt folk. Men hur gick det då för mig? Eh jo jag flummade ut totalt kan man säga. Fruktansvärt nervöst med andra ord. Men mina resultat var ju så fruktansvärt dåliga. Jag var den enda som de ville säga att jag skulle minska svärtan istället för trycka på när jag ritar. Behöver jag egentligen säga mer än så? Råkade slänga ur mig att svärtan berodde på att jag vart arg. Då fick jag visst frågor så det borde jag kanske inte gjort, men jag lyckades undvika dem lite och i själva verket var jag ju faktiskt ganska arg så jag ljög ju inte direkt och det var skönt att avreagera sig lite. Vår lärare gav för övrigt för allra första gången någon som helst respons. Applåd för detta! Det var sannerligen inte en dag för tidigt.

Sedan hade jag föreläsning på svenskan och jag hade inte alls behövt vara orolig, varken för att smita från bilden eller för att hitta rätt sal. Och jag behöver inte oroa mig för seminarierna för man fick jobba fritt imorgon. Och på torsdag och på fredag. Fruktansvärt skönt! Hoppas bara jag kan gå på föreläsningen nästa vecka. Hursomhelst. Det var en relativt seg svenskaföreläsning om än småintressant! Jag råkade hamna mitt i läskiga smartskallekillgänget längst bak i klassrummet (ja jag sitter helst längst bak så man har ryggen fri), men jag hade nog inte behövt oroa mig. Jag fick till och med snällblickar. Tänk vad lite en vänlig blick och ett hej kan göra! Och jag effektiviserade mig själv och gjorde skisser till två bilduppgifter under lektionen. Jag säger inte så mycket mer än så, ni får se bilder på resultaten sedan. Om de blir bra. Fast det lär de inte bli och jag lär säkert visa dem ändå tids nog. Men iaf. Och jag kan egentligen säga att det handlar om lera i olika former, papier machie (jag kommer aldrig lära mig hur det stavas) samt mitt syintresse. Så. Och jag blir fruktansvärt sugen på att skriva dikter igen. Jag blir så inspirerad! Och jag minns min fantastiska textanalys som jag gjorde på svenskan på gymnasiet, av en Kentlåt. Mvg sitter fint i hjärtat med en känsla som varar länge, länge. Åh vad jag är glad att jag läser svenska! Det kan ju kombineras med alla mina intressen. Jag kommer att bli världens bästa svensklärare. Yes!

Var sedan på ica och hämtade paket på hemvägen. Kom såklart ut med lite andra saker med men mest av allt mitt paket. Hoooh 6 filmer, vilken lycka! Jag faller svagt för erbjudanden och blir gärna 6 filmer rikare. En fin tröst! Även om jag borde spara varenda krona. Fast just nu går jag i plus. Så det känns bra. Nej, nu ska jag skriva i min bildloggbok och sedan ska jag faktiskt ta en ledig kväll tror jag. Fattar ändå inget av den där metriken och dikterna har jag iaf läst igenom. Vill inte kladda med några felgrejer och lära mig fel. Så det får bli på seminariet imorgon istället. Återstår då att se om det var rätt beslut eller inte. Hoppas hon inte är en sådan där som gör bort folk. Har ni förresten hört The Sounds nya skiva? I like! Vissa spår är riktigt trevliga och sjukt snygga. Puss!

Det här blev ett jätteointressant inlägg men kände att det fick bli så. Jag har inte så mycket kul och djupt att komma med. Fast jag är iaf lite positivare. Tror jag? Får se om jag vågar visa några av mina dikter som jag tänker skriva nu någon gång. Jag ska iaf börja skriva sådana igen. Åh vad jag ska det! Ännu ett terapeutiskt innehåll för min själ. Wonderful!

nattligt filosoferande

Det blev ingen kaka igår sen. Det blev kaka idag istället. Kaka och kycklinggryta. Och ännu mera påskmust. Och knivar såklart. Och jag har försökt att bara tänka bra tankar. Fast det är svårt och jag kommer emellanåt på mig själv med att försvinna bort i träsket. Men på det stora hela går det ganska bra att förtränga eländet. Särskilt ikväll har det gått bra. Film och musik och riktigt svettig dans räddar mycket. Och kaka såklart. Min kickasshallonkladdkaka. Den som ser ut som bajs med röda frön i. Den blev ungefär så sjukt god som den brukar bli. Det känner jag även om jag är fruktansvärt förkyld. Nyser ungefär var tionde sekund och hinner däremellan precis snyta mig innan nästa nysning. Är fullständigt täppt och sitter och gapar lite vackert eftersom syret inte vill ta sig in genom näsborrarna som det brukar. Och nu sitter jag och lyssnar på fina Joy Division och äter lite mer kaka. Funderar på livet. Alla filmer och melodier som knappt handlar om annat än kärlek. Varför kan de inte handla om något annat än kärlek för en gångs skull? Varför proklamerar samhället så starkt tvåsamhet? Det är som att man inte alls duger om man är ensam. Man måste liksom ha någon för att bli den där lyckliga människan. Som den där andedräktsreklamen på tv. Som om man skulle stå och hångla i en evighet bara för att man använde deras produkt för bättre andedräkt? I sjutton heller! Ibland stör jag mig fruktansvärt mycket på sådana där grejer. Det kallas för missvisande reklam. De säger det ju rakt ut; "Världens godaste andedräkt.. (hångel hångel) Prova själv!" Liksom, skulle en produkt resultera i en sådan sak? Och skulle man överhuvudtaget komma längre för att man var två? För att komma någonstans alls? För att duga som individ? Det är inte så konstigt att man emellanåt vill ha någon då. När hela singelvärlden förväntas jaga tvåsamhet vartenda ögonblick. Jag har pratat ganska mycket om det här det senaste känns det som. Och jag fortsätter envist att längta efter den äkta vänskapen, inte den stora kärleken. Jag vet inte ens om jag tror på den där stora kärleken. Den som alla talar så om. Jag tror inte på äktenskapet iaf, så mycket vet jag. Det känns väldigt tragiskt att säga det varje gång jag yttrar mig i frågan men i ärlighetens namn så gör jag det inte. Jag vill så gärna tro på det. Men nej, jag tror inte att sådant någonsin håller på riktigt. Sen är det klart att jag visst tycker det är underbart och fint med människor som finner varandra, gifter sig och allt såntdär. Jag blir alltid glad av sådant. Men ändådock. Den gnagande tanken finns ändå där. Fast sedan kan jag ju inte direkt säga att jag inte någon gång kommer att börja tro på det och kanske till och med själv gifter mig en dag, även om det känns fruktansvärt avlägset just nu när det inte ens finns ett span i sikte. Innerst inne i mig bor det ju ändå en romantiker som mer än gärna skulle vilja vara med om en sådan där stor dag med lycksalig kärlek och vackra klänningar. Men hur ska man kunna tro på något som i så många fall slutar i plågsamma separationer och skilsmässor? Som bryter ner människor och sårar så djupt? För samtidigt som samhället tycker att man ska vara två om allt så förkunnar detta eländiga samhälle i slutänden att man bara ska fokusera på den enskilda individen, på sig själv. Jaga karriären, jaga kärleken, jaga lyckan. Jaga det perfekta livet. För dig! Ingen annan. Kan någon då svara mig på frågan hur enskilda individen och tvåsamheten fungerar ihop? Tanken stör mig. Hela samhället skriker individtänkande men singel är minsann fel att vara. Inte för att man ska ha någon att bry sig extra om, nej tvåsam ska man bara vara för att tillfredsställa och göra sig själv lite lyckligare. Hur vridet får det egentligen bli? Att jag ska göra allt för att själv bli lycklig och sedan skita i alla andra. Hur kan man ens försöka tänka den tanken? Jag får inte ihop det. Det får inte ens vara naturligt att vara kompisar med killar när man är tjej (eller vise versa) utan att det ska missförstås. Sådant verkligen hatar jag. Det är kanske inte så konstigt att det blir sådana problem när jag ska vara social med killar då. Jag hatar att bli missförstådd. Igår när jag äntligen fick tag på mamma råkade jag till exempel säga till henne att jag kunde prata med killarna i min klass och att jag var helt glad att jag utvecklats på detta plan och direkt var hon sådär åååhmenjaavadroligtvemärhan? Typ. När det inte ens handlade om något sådant överhuvudtaget. Min mamma är ganska bra på att komma in på det spåret. Jag tror säkert att hon vill väl egentligen men ibland blir det bara för mycket. Som att man måste ha någon. Jag vill fortfarande bara ha riktiga vänner. Sådana som jag verkligen kan vända mig till och lita på. Jag är rent ärligt rädd för att ha något annat, något närmre. Jag är inte redo för det som det ser ut nu. Så. Nu blev jag visst lite sådär väl djup och snurrig såhär mitt i natten. Igen. Det är ganska typiskt mig. Men nej nu får det vara nog för den här gången! Därför övergår jag nu lite till mina evinnerliga knivar. Har ritat fem stycken sådana idag. Fortfarande med lite voodoo i tankarna. Det funkar så bra med den där terapin. Men det är inte alls lika roligt längre och jag inser medan jag ritar att ju längre jag håller på med en teckning, desto fulare blir den. Men ja, det är ju iofs också en lärdom. Här är de iaf, alla fem.



Som sagt, de är inte särskilt bra. Men det är iaf två arbetsdagar jag tecknat med knivarna nu. Får se om jag gör någon mer imorgon. Det är svårt att få naturtrogna perspektiv och svärta lagom mycket på rätt ställen. Men ja, sedan har jag ju inte hållt på med teckning (eller bild överhuvudtaget) sådär mycket som en del andra. Och nu har jag iaf ett arbete gjort. På tisdag är det redovisning igen, hujeda mig!

Så, nu ska jag sova. Ursäkta virriga och spontana tankar! Jag är ju som bekant ganska impulsiv och skriver det jag tänker. Men äsch. Det ger ju övning och delade tankar ur mitt alldeles egna jag. Acceptera or not. Gonatt och kram!

skärpning juddan!

Nej nu får jag faktiskt skärpa mig! Folk kan ju på allvar gå runt och tro att jag är deprimerad på riktigt, även om min ångestfyllda frånvaro ibland kan vara nog så övertygande på detta plan. Det kände jag i skolan bara idag när snoret hängde i näsan och jag knappt kan prata. Inte ens le. Något som är väldigt inte jag i universitetsmiljön där jag ju vanligtvis skrattar mer än någonstans överhuvudtaget. Hur knäckt ska man egentligen tillåta sig att bli av en lärare? Ja, för det är ju sedan dess jag har gått ner mig såhär. Innan honom trodde jag faktiskt på mig själv och att det här ska funka! Kände faktiskt att det var ganska bra där ett tag till och med. Och jag kände att jag till och med utvecklades på bilden. Bara genom en sådan sak som killarna (ni som följt mig vet vad jag pratar om). Och jag är inte ensam om att känna mig knäckt av honom. Bara en sådan sak. Det blir så uppenbart hur de som mår dåligt själva skadar andra, jag är likadan, fy vilken hemsk känsla det är. Jag har fruktansvärt dåligt samvete för hur jag behandlat en del av mina vänner. Jag vågar inte se dem i ögonen alls. Jag förstår dem så och ja jag får helt enkelt ta att de vill att jag försvinner ur deras liv. Det skär i hjärtat och jag blir så ledsen men jag förstår om ni aldrig kommer att kunna förlåta mig. Jag känner att sålänge jag kan ignorera kan det funka. Förtränga smärtan. I mitt schema ljusnar det och jag tänker att jag kommer minsann klara det här. Det är bara att undvika att kolla på litteraturlistan. Tränga undan stressen. Och nu är det helg och veckan som varit har faktiskt varit på långa vägar lugnare än jag trodde den skulle bli. Jag gör ju aldrig någonting på min fritid ändå så varför inte sitta hemma och läsa böcker istället för att dansa och titta på film och nörda med ingenting som jag annars gör? Visst är det lite tråkigt att tillbringa all tid ensam men det är jag ju egentligen ganska van vid. Det är ju min vardag att vara ensam. Så har det ju egentligen alltid varit och kommer kanske alltid förbli. Men nej jag ska minsann skärpa mig! Ägna helgen åt att rita knivar (det hjälper faktiskt otippat bra att voodosera mig sådär genom det, värsta terapin! Bara man tar paus ibland så inte tålamodet tryter helt) och läsa lite svensklitteratur, men mest av allt ta hand om mig själv. Det ska jag göra! Kanske baka en kaka och försöka att bara tänka goda tankar. Stålsätta mig mot all besvikelse jag känner av folk i min väg. Jag ska klara det! Och jag tänker på alla liv man ser överallt, alla människor på gator och torg, i bussen, på skolan. Alla har de ett liv och på något sätt överlever man så mycket. Många av dem har det till och med värre än jag! Och visst att en del haft turen att hamna i sådana där lyckliga och överpositivt problemfria liv, men det är de värda. Jag unnar ingen på jorden det liv jag har eller har haft. Ingen! Så, nu ska jag ta fredagskväll. Kanske gå och köpa en påskmust eller en såndär god lättdryck och kanske baka en kaka och bara försöka tänka bra, dansa lite till fantastiska Yelle eller någon annan trevlig musik, sjunga en trudelutt och fullständigt ignorera allt och alla som gör mig sådär fruktansvärt ledsen och besviken. Eventuellt slänga ett öga på teven. Och sen så ska jag börja rita första slutbilden. Utan att tänka för mycket om det blir bra eller inte och att andra tycker att jag är dålig och tråkig och inte låtsas om att jag finns. Det är ändå då det brukar bli bäst!

det ska gå

Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå!

Jag försöker intala mig själv. Det ska gå. Det måste gå!