värme i höstkalla tomheten

Jag fick ett infall att leta upp låten som Alexander och Ida sjöng på bröllopet förra helgen. En låt som jag så fastnade för under alla deras rep. Jag fann den och jag älskar den! Vet inte hur många gånger jag lyssnat på den idag. På nått sätt värmer den ett tragiskt hjärta..

in with the dark nights, in with the weight down clouds
suburbs and stations, longrange trains coming in
how can you manage, how can you bear me now
coming in fast, bringing the lights
keeping me calm
keeping me calm like you do
im tearing us down, how can you do?
keeping me down

in with the trains, rushing through the lands
in with the aeroplanes, breaking through heavy nights
where does it go? when does it sleep again
off with the devils, off with the devils
keeping me calm,
keeping me calm like you do
I love you, I love you
keeping me calm

in with the trains, rushing like blood to my limbs
come over dance with me, come on over dance with me
bring in the warmth, bring in the comfort to me
citadel band play for me, citadel band play for me
keeping me calm
keeping me calm like you do
I love you, I love you

off with the boards
off with whats keeping me down
in with the arms
in with whats keeping me calm
i cannot go, i cannot do
I love you, I love you
in with the arms, in with whats keeping me calm

ensamhet

våra hjärtans förlorade slag
alla drömmar som aldrig blev av
och dom lögner vi levde och stannade i
dom vi blev och dom vi ville bli
alla tårar som ingen torkar bort
och det underbara så kort
dom som svek oss och dom som vi svek tillbaks
våra hjärtans förlorade slag

famlande själ i oro

Hela den här veckan är helt grå. Som vattendropparnas molnbetäckta himmel. Och jag är überkänslig och reagerar på minsta vink. Oavsett! Att jag dessutom dör lite inombords i vetskapen över konserten Muse spelar imorrn och som jag inte får gå på gör det inte precis bättre.
Jag är en klagande människa. Jag behöver er!

Oron i mig växer sig allt starkare. Värken i vaden letar sig genom benet upp i ryggen och smärtan stegras. Men jag vågar inte gå till dem för att fråga vad det egentligen är. Rädslan för dem gör smärtan uthärdlig. Uthärdligare! Oroligt vet jag innerst inne att det inte är så. Jag har ont och jag har knölar. Jag är rädd!
Och tänderna är inte som de ska. Men är jag rädd för sjukhus är det INGENTING mot tandläkare.
Och inte blir det bättre av mitt konstanta ätande. Den obligatoriska höstdepressionen tycks vara i antågande. Den som brukar vara sådär värst i februari. Tackla det väl?
Och på måndag ska jag ha redovisning i tre minuter och jag kan knappt stå av nervositet. Redan nu! Min hjärna är nog död på riktigt.


Jag vill vara i min högtalare. Bo där. Gömma mig i musiken. Och aldrig komma ut.

vet inte ut, vet inte in

Det har varit en riktigt dålig dag.
En dålig hatad dag.
Judith är ett skämt!
Och tårarna rinner.
Det värsta är att den inte är över än..

Krunegård tröstar!
Men var är alla människor?
Människor man behövde.
Människor man behöver.

fel på hjärnan

Hur borta räknas man egentligen vara om man upptäcker att man råkat ställa smöret i skafferiet och inte upptäcker det förns nästan ett dygn senare? Det måste nog sägas vara en bragd att ens lyckas med en sådan företeelse. Antingen är jag redan dement eller så är jag verkligen så trött och disträ som det ibland kan tyckas. Nu återstår det att se huruvida detta smör kommer att kunna ätas eller ej. På tal om mat har jag dessutom idag återigen upptäckt små gröna mögelbaserade prickar. Denna gång i mitt bröd. Jag lyckas alltid! I söndags vågade jag mig dock på att köpa ett mjölkpaket igen. Nu återstår bara att se hur länge den lyckas hålla sig flytande. Håll tummarna!

Min mage är konstig. Kanske beror det på hela den här mystiska mathistorien. Det känns på nått vis som att jag varit konstant hungrig det här senaste dygnet. Inte för att jag ätit varken mer eller mindre än vanligt. Men känslor varar. Som om magen var en gummiboll som töjs ut och in hela tiden. Alldeles tom. Kanske är det ändå bara hunger. Kankse att det ändå får bli lite våfflor nu då.. Jo det får det! Och tv hela kvällen lång. Det är jag värd i all denna ensamhet. En sådan där dag.. Men inlämningsuppgiften befinner sig iaf redan i väskan, utskriven och klar. Tjohoo!


Haha.. Jag tycker att det är lite kul att inte en kotte frågade om något efter det förra inlägget, trots att jag sa det. Det säger ganska mycket om de som läser. Och om mig!

isande diskant in the borderline

Jag borde ta det här en gång för alla. Skapa någon slags förståelse. Förklara problematiken kring sällskap i form av killar. Jag har alltid haft en viss svårighet på det här planet. Jag växer, men fortfarande är det svårt. Kanske kan ni som tycker att jag är underlig i sådana här situationer nu förstå underliggande meningar. Jag har aldrig varit särskilt bra på att uttrycka mig och vara social. Inte förns jag hamnade utanför hemmet i Smålands inmurade hjärndödlighet. Oh ack du förskräckliga högland! Inte för att jag heller nu egentligen är så bra på dessa fenomen, men jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv sedan jag slutade gymnasiet och tog avstånd från Smålands skogar. Jag kunde äntligen få en början på den långa vägen av insikt att jag faktiskt duger! Jag mötte vänner och jag utvecklades. Jag blev starkare även i det tunga mörkret som omslöt mig titt som tätt. Det är tre år sedan nu. Jag var inte van vid att människor faktiskt brydde sig och uppskattade att jag var just jag. Men en problematik vilade ändock. Pojkar.. Jag tystnar. Viker av med blicken. Backar. Famlar i ord. Skakar. Alla de nervösa processer som kan möta en människa mötte mig i form av dessa möten. Möten som egentligen inget alls betydde. År av misslyckanden förde mig ändå framåt. Jag kan kalla dem för vänner nu. Vänner utan att nervöst stamma. Anledningen till att jag nu faktiskt överlever dessa möten är till stor del den vetskap av att intresset vilar på någon annan. Jag kan slappna av och missförstånden behöver inte göra sig tydliga. Ett rent faktum är nämligen att det är de upptagna killarna som förmedlar avslappnad trygghet. De kan man prata med utan att de katastrofalt ska tro att jag är upp över öronen. För det tycks vara det jag tror att de alltid tror. Jag kommer aldrig att lära mig förstå detta fenomen! Kan ingen förklara vad det är som är fel på mig? Varför jag inte kan sluta bry mig och bara slappna av, de skiter ju i vilket?! Jag har alltid varit en pojkflicka av något slag, även om somliga har svårt att tro det.. Kanske är det därför jag nu envisas med att bära kjol. Kvinnan i mig skriker. Jag vill vara normal. Jag vill vara accepterad och jag vill ignorera könsrelaterad skit. Gud vad jag är korkad som skriver allt det här. Nu kommer killarna att undvika mig ännu mer, typiskt! Hur ska man öva om man inte har några vänner att öva med? Jag klarar ju inte ens av att erkänna för världen (eller mig själv) om de killkompisar som redan finns och som jag är så tacksam över.
SHIT VAD JAG SKÄMS ÖVER DET HÄR INLÄGGET!

MEN.. Jag har lyckats lyssna igenom Krunegårds två nya skivor nu, nästan helt utan motgångar! Vilket innebär att jag kommer att kunna göra det resten av månaden också, eftersom låtar man lyssnat mycket på fungerar klart bättre gentemot den uppstudsiga tystnaden. Härligt!! Det här är min dag.. Jag känner mig med en gång så stört positiv. Och jag har bestämt mig, jag ska försöka tänka ljusare! Och Krunis kärlek är sådan himla fin musik!
OCH.. Eftersom det tydligen är himla populärt med frågestunder på sådana här bloggeritjafsgrejer så får väl också jag ge er chansen till detta. Så shooot! Vad vill ni veta?

provokatörens belägg

Jag har kommit fram till att ganska mycket av det som jag gör görs i syfte att provocera. Kanske för att visa på att just jag faktiskt också kan ha rätt. Se mig! Se mig för den jag är?
Men jag är så oerhört trött. En vandrande dimma ankommer. Jag bryter ner mig själv, varför egentligen skylla det på nått annat? Tankar. Jag hinner inte med nått annat än tankar. Jag som skulle hinna så mycket!

Idag går musiken som vanligt på högvarv. Men jag saknar Spotify. Snart snart ger jag upp och lyssnar ändå. Trots alla tysta brott. Det är nästan så att jag på allvar börjar fundera på ett premiumabonnemang. Då kan jag lyssna offline och hur jag vill och inga spöken kommer att hacka på mig. Inte ens några reklamspöken! Men pengar? Nej spöken får duga.

Imorrn bär det av till Lidköping och äkta kärlek. Tankar! Jag kommer att tänka. Och det alldeles för mycket.. Men jag kommer att ha kul också! Älskade Liljeholmen.


Ni glömmer väl inte att söka till vårens universitetskurser idag på sista ansökningsdagen?

ofrivillig dyrkan i avslagsfenomen

Det är isande kallt i min lägenhet. Åter tycks elementets funktion helt tappat sitt kvalitativa syfte. Iofs brände jag nästan ena foten igår när jag som vanligt slängde upp fötterna på det vid mitt traditionella tisdags-tv-tittande. Men den fysiska värmen sprids inte genom rummet. Och om man verkligen känner efter är det inte ens varmt! Antar att det åter är det såkallade luft-i-element-syndromet. Ska sådant verkligen återkomma vareviga år? Jag får väl ta och fråga den kunnige. Men tills dess får det bli till att springa in på den minimala toaletten där värmen tycks vara konstant. Till och med i golvet! Hipp hipp hurra, jag tror jag ska sova där inatt.

Och mitt mobila bredband tycks hata Spotify! Som tycks hata mig.. Det hackar som ett vidunder nu. Eller hackar är kanske inte det mest korrekta av ord. Snarare så leker hela grejen spöke med mig. Intet ont anande toner trillar vackert ut ur högtalarna. Men bara för ett litet kort ögonblick eftersom de sedan tvärt tar stopp. Tystnaden blir total! Så helt utan förvarning vräks de åter ut och man hoppar till i ren förskräckelse. Jag hatar när det blir så lika mycket som jag älskar musiken som spelas. Och allt detta givetvis lagom till Markus Krunegårds skivsläpp för allmänheten. Jag kvävs för jag vet att jag inte kommer att kunna lyssna på all denna musik (eller någon annan heller för den delen) felfritt förns denna isande månad förbyts till regnets gråa November. Ack vad jag vill ha bättre nymodigheter som faktiskt fungerar!


Idag har jag varit duktig och pluggat med mina klasskamrater. Läste min fantastiska text högt. Den var längst och mycket skrattretande. Bokstavligt talat! Läsa högt är vidrigt. Läsa sin egen text högt är självfallet inte alls vidrigare. Tjohoo jag är så stört positiv och opepp.

uppfuckad skit - and the bitch went nuts!

Söndag kväll. Det ligger något vasst på tungan vid de orden. Och helgen har varit livlös. Jag är urtappad på energi och ger upp. Antar att det är så det fungerar för mig när jag inte får den dos av socialt umgänge som mitt psyke så otvivelaktigt tycks kräva. Jag ska iofs inte räkna bort underbara söta flickor som kommer på besök! Moa var här och värmen i mig växte. Men när playstationet vägrade möjligheten att kopplas samman med min TV dog något i mig. Jag som längtat så! Ännu en gång begravs sucken. Men Idol blev det hursomhelst och jag vill ha Erik och va Tove. Hah.. Jag är pinsam!
I övrigt har helgen bara bestått i ominstallation av min cpdator (vilket givetvis bara medfört än mer krångligheter) och långtråkiga timmar i ensamhet. Försökte dränka lite av mig i Sheldon och trevlig musik. Men jag tröttnar direkt. Något är allvarligt fel!

Just nu lyssnar jag på Ben Folds (och en inlånad Regina Spektor) på repeat. "You don't know me at all".. Och så sant det är! Det är svårt att lära känna nån som inte vill lära känna. Någon sa en gång att en människa är som ett bibliotek. Kanske är där en liten sanning i det. En människa med olika sidor precis som bibliotekets olika grenar. Som bokens olika kapitel berättar vi en del av helheten i en historia. Du kan inte bara rycka ut en sida och tro att du har hela boken i din hand. Räck istället ut din hand, försök nå och förstå.

I torsdags hade jag terminens första tenta och tror det gick crap. Om jag inte har världens tur! Grammatik. Satt i fyra timmar.. Jag har aldrig suttit så länge med en tenta. Någonsin! Bra eller dåligt? Jag vet inte. Sedan asgarvade jag över hela universitetsområdet då Emma upptäckte ett missöde i sin ryggsäck. Efteråt tyckte jag lite synd om henne och om allt folk i omgivningen som såg och hörde. De måste undra vad jag var för en galning! Men det var skönt att få skratta i skiten och lättnaden. Jag tror jag gillar mina klasskamrater. Iaf har jag kommit underfund med att jag nästan alltid skrattar nån gång varje gång jag är på skolan. Extra bra är det innan en tenta när alla dör av irritation på det med. Men tjo, det är jag i ett nötskal! Synd bara om dem som inte kan skratta eller som är så livlöst tråkiga att de inte vill göra det med mig. Nej nu får det bli chokladbollar och lite mer ensamt tidsfördriv. Lyssna på Ben Folds åt mig kära ni! Kramen bjuder jag på.

Idag är Ellis fem månader gammal.. Jag älskar honom! Han är nog den absolut finaste!

grönhetsbaserande ludd i pengakvotens

Det har hänt igen! Antingen äter jag alldeles för lite eller så köper jag ny mat alldeles för ofta. Ostarna får blågröna prickar. Den halvfulla leverpastejen små vita och gröna luddiga bollar fastsmetade i pastejmassan. Mjölken surnar när den inte ens är urdrucken till hälften. Grönsakerna torkar ihop. Är det fel på mina produkter, mitt kylskåp eller på mig? Det är lika tråkigt varje gång jag inser att jag måste slänga mat. Pengarna rinner ur handen på mig. De som jag skulle hålla så hårt i.. Av förnuft har jag ett par gånger nu hoppat över mjölkinköpet. För mjölken är värst. Nästan varje gång får jag hälla ut en tjock grynig gegga i min diskho. Visst, jag har mina perioder när jag nästan kan dricka upp två liter på en vecka men det händer sällan. Alltför sällan! Så hur ska jag göra? Fortsätta slänga mat i all evighet? Jag vet inte. Jag måste ju äta.

Mycket är det som strular nu.. Min dator har snart säckat ihop och den växande panik jag känner inom mig är klart befogad. Pengar! Jag lever nästan genom min dator. Eller indirekt gör jag det faktiskt på riktigt eftersom all den underbara musik (som ger mig liv vilket ni kunde läsa i gårdagens inlägg..) strömmar ut från denna via auxen och ut genom högtalarna för att nå mina öron och sprudla. Alternativet liv utan musik är som ni redan förstått omöjligt i mitt skal. Så vad gör man då om datorn vill lägga av? Pengar!

Nej jag borde tentaplugga på riktigt nu. Det vidrigt tråkiga och förvirrande som vi ska förstå men som jag inte alls förstår. Och innan dess ska det hinnas så mycket. Pajbakande, konsert (med allt vad det innebär), familjeträff, barnvälsignelse, och lite annat smått och gott. Länge leve tiden för plugg! Eh.. Eller inte. Jag kommer köra. Och jag kommer göra det hårt! Typiskt.

högtalarpenetrering i decibel

Tänk att bo i en högtalare! Smaka på det. Känn. Se. Basgångar och vibrerande trummor. Innersta känslan som speglar det som betyder allra mest. Jag skulle aldrig kunna leva utan fenomenet musik! Det går inte. Det är en fysisk omöjlighet. Det finns inte! När världen suger vänder du dig om och låter dig sugas in i klangen. Du sjunger. Du skriker. Snurrar ett varv. En dans i renaste lycka. Räddningen! Ingen ser dig. Du släcker lampan. Världen finns inte! Dess existens är lika utraderad som den utsuddade felskrivningen i kollegieblocket. Lyckan växer sig stark. Sprids till varje nerv. Varje liten sprittande tånagel. Du höjer volymen. Ett snäpp. Två. Drunknar i euforin.

Jag tycker lite synd om mina grannar i sådana lägen. Lägger i backen och tar ett steg tillbaka. Rädslan för deras ilska är större. Men jag har kommit på det ultimata. Leta fram den perfekta lägenheten. Bli rik - gör om! Vaska fram alla smarta planer och förvandla det underbara till extrem extraordinäritet. Ett rum bakom lykta dörrar. Ingen hör. Ingen ser. Och jag lever! Ett rum i en högtalare. Ljudet ryms i varje vägg. Blunda. Vrid upp. Känn!