och ammor hos det vita rikemansfolket. Barnen uppfostras av hembiträdena och växer upp i en ömsesidig kärlek för att sedan blir biträdenas chefer. Detta blir också kärnan i narrationen som genom sitt dilemma utspelas när några av de barn som hembiträdena först tagit hand om vuxit upp och blivit riktiga tyranner som behandlar de svarta som om de inte vore människor överhuvudtaget. Värst av dem alla är Hilly (Bryce Dallas Howard), hon leder ligan och matar hatet. En av dem, den eviga singeln Skeeter (Emma Stone), går dock emot hela denna konvention och lever ut sin dröm att skriva en bok. Detta genom att gå emot lagen och skriva hur verkligheten faktiskt ser ut. Vad jag ser när jag sitter där är ett fenomenalt uppdrag och viljan att rasera olika slag av fördomar mänskligheten besitter. Gentemot såväl svarta som ytliga blondiner som kan gömma mycket smärta och ensamhet bakom sitt skal. Eller bara kvinnlig styrka i allmänhet. Jag sitter och pendlar mellan leende och irritation när jag ser på det som sker på duken. Typexempel på känslor vilka jag konnoterar som viktiga faktorer för att lyckas och göra det vi ser trovärdigt. Egenskaper som filmer gärna vill locka fram inom sin åskådare, genom att väcka känslor har man fångat en poäng eftersom vi då blivit engagerade i det vi ser. Den känslomässiga reaktionen blir ett moment där filmmakarna lyckats med en viktig bit på vägen menar jag. Sedan behövs det givetvis så mycket mer. Emma Stone kan exempelvis emellanåt kännas lite rå i sin roll. Grov och malplacerad, samtidigt är ju detta just vad hennes karaktär vill förmedla. Att Stone som person känns robust kan därför skapa en acceptabel aspekt. Hon är ju ändå den som strider mot strömmen och kämpar för den allmänna rätten och sanningen därbakom. Det finns många skratt bakom allt allvar, inte minst genom den underbara karaktären Minny (Octavia Spencer) vars roll känns ultimat och genomtänkt. Niceville väcker anspråk genom sitt ifrågasättande i hur vi behandlar människor. Detta gör filmen alltigenom aktuell, det är alltid viktigt att väcka sådana här slumrande idealiseringar. Att skaka oss till liv och påminna oss om verkligheten. Att ifrågasätta. Allt för en mer likvärdig mänsklighet. Om man så går till produktionen i sig finns det givetvis många saker att diskutera men vad gäller den här genren tycker jag ändå att Niceville håller måttet. Budskapet blir det viktigaste även om det förmedlas med ett foto som speglar eftertänksam smarthet. Ett mål att göra bilden vardaglig i speglingen av det amerikanska lilla samhällets klichéer, kontexten i den diskurs vis ser med både värme och allvar. Visst skulle det kunna bli så mycket bättre men som den biobesökare jag är blir jag ändå mycket nöjd. Frånsett vissa tekniska slarvfel som tycks blivit allt vanligare, fy skäms Örebro Filmstad! JJJJSå vill jag dela med mig av min senaste spellista. Oktoberlistan som är en riktig höstlista som man bara vill kura under filten med varm choklad, fina vänner eller en god bok (läs "tråkig kurslitteratur"). Kram och kärlek till er!
