kokosmjölk och chokladgodis

Jag har fått dille på nått så simpelt som kokosmjölk. Ett missbruksanpassat begär. Precis som när man är sugen på choklad. Eller gummibärchen. Jag vill ha men jag vet att jag inte får. De senaste veckorna har jag inte sagt stopp. Jag borde. Jag måste! Men hur ska man genomleva denna abstinens? Jag tvingar mig att stå emot, att inte gå till affärn för att införskaffa det som lindrar. Men som samtidigt gör det hela värre. Måtte jag klara det. Snart snart stänger de.

Inatt ramlade jag med cykeln. Det gjorde ont men jag överlevde. Människor vet inte alltid vad de gör. Eller hur de gör. Några skrattade applåderande. Vad gjorde de ens där halv tre på natten? Jag tog åt mig och kände mig dum. Ont gör det fortfarande. Men inte i samma grad. Jag blev livrädd då jag dessutom trodde att jag tappat mina glasögon i fallet. Som tur var hade jag bara glömt dem. Men dagen idag har fått överlevas utan. Jag inser i sådana fall hur beroende jag faktiskt är av dem. Det kan inte vara bra att sitta såhär nära tv'n. Men imorrn återgår allt till det normala. Och det blir tidig gospelgudstjänst. Jag längtar efter konsert nu!

Men jag måste plugga också. Och har ingen motivation till de två uppgifter som vi ska göra till på måndag överhuvudtaget. Jag har tappat gnistan och längtar efter frihet. Och efter choklad. Fast borde man inte få vara ledig och äta goda saker när det är lördagskväll och helg? När det till och med verkar som att jag klarade den svåra grammatiktentan? Jag ska hämta den på måndag. Får se hur det ser ut. Abstinens!


Tacksamhet. Jag är tacksam för vänner! Tacksam för galna skratt och omtänksamhet. Tacksam för behövande samtal. Tacksam för det som kan vara bra. Tacksam för personutveckling. Tacksam för respons. Tacksam för accepterande. Tacksam för det som är fint. Tacksam för musikens toner. Tacksam för tacksamheten!

värme i höstkalla tomheten

Jag fick ett infall att leta upp låten som Alexander och Ida sjöng på bröllopet förra helgen. En låt som jag så fastnade för under alla deras rep. Jag fann den och jag älskar den! Vet inte hur många gånger jag lyssnat på den idag. På nått sätt värmer den ett tragiskt hjärta..

in with the dark nights, in with the weight down clouds
suburbs and stations, longrange trains coming in
how can you manage, how can you bear me now
coming in fast, bringing the lights
keeping me calm
keeping me calm like you do
im tearing us down, how can you do?
keeping me down

in with the trains, rushing through the lands
in with the aeroplanes, breaking through heavy nights
where does it go? when does it sleep again
off with the devils, off with the devils
keeping me calm,
keeping me calm like you do
I love you, I love you
keeping me calm

in with the trains, rushing like blood to my limbs
come over dance with me, come on over dance with me
bring in the warmth, bring in the comfort to me
citadel band play for me, citadel band play for me
keeping me calm
keeping me calm like you do
I love you, I love you

off with the boards
off with whats keeping me down
in with the arms
in with whats keeping me calm
i cannot go, i cannot do
I love you, I love you
in with the arms, in with whats keeping me calm

ensamhet

våra hjärtans förlorade slag
alla drömmar som aldrig blev av
och dom lögner vi levde och stannade i
dom vi blev och dom vi ville bli
alla tårar som ingen torkar bort
och det underbara så kort
dom som svek oss och dom som vi svek tillbaks
våra hjärtans förlorade slag

famlande själ i oro

Hela den här veckan är helt grå. Som vattendropparnas molnbetäckta himmel. Och jag är überkänslig och reagerar på minsta vink. Oavsett! Att jag dessutom dör lite inombords i vetskapen över konserten Muse spelar imorrn och som jag inte får gå på gör det inte precis bättre.
Jag är en klagande människa. Jag behöver er!

Oron i mig växer sig allt starkare. Värken i vaden letar sig genom benet upp i ryggen och smärtan stegras. Men jag vågar inte gå till dem för att fråga vad det egentligen är. Rädslan för dem gör smärtan uthärdlig. Uthärdligare! Oroligt vet jag innerst inne att det inte är så. Jag har ont och jag har knölar. Jag är rädd!
Och tänderna är inte som de ska. Men är jag rädd för sjukhus är det INGENTING mot tandläkare.
Och inte blir det bättre av mitt konstanta ätande. Den obligatoriska höstdepressionen tycks vara i antågande. Den som brukar vara sådär värst i februari. Tackla det väl?
Och på måndag ska jag ha redovisning i tre minuter och jag kan knappt stå av nervositet. Redan nu! Min hjärna är nog död på riktigt.


Jag vill vara i min högtalare. Bo där. Gömma mig i musiken. Och aldrig komma ut.

vet inte ut, vet inte in

Det har varit en riktigt dålig dag.
En dålig hatad dag.
Judith är ett skämt!
Och tårarna rinner.
Det värsta är att den inte är över än..

Krunegård tröstar!
Men var är alla människor?
Människor man behövde.
Människor man behöver.

fel på hjärnan

Hur borta räknas man egentligen vara om man upptäcker att man råkat ställa smöret i skafferiet och inte upptäcker det förns nästan ett dygn senare? Det måste nog sägas vara en bragd att ens lyckas med en sådan företeelse. Antingen är jag redan dement eller så är jag verkligen så trött och disträ som det ibland kan tyckas. Nu återstår det att se huruvida detta smör kommer att kunna ätas eller ej. På tal om mat har jag dessutom idag återigen upptäckt små gröna mögelbaserade prickar. Denna gång i mitt bröd. Jag lyckas alltid! I söndags vågade jag mig dock på att köpa ett mjölkpaket igen. Nu återstår bara att se hur länge den lyckas hålla sig flytande. Håll tummarna!

Min mage är konstig. Kanske beror det på hela den här mystiska mathistorien. Det känns på nått vis som att jag varit konstant hungrig det här senaste dygnet. Inte för att jag ätit varken mer eller mindre än vanligt. Men känslor varar. Som om magen var en gummiboll som töjs ut och in hela tiden. Alldeles tom. Kanske är det ändå bara hunger. Kankse att det ändå får bli lite våfflor nu då.. Jo det får det! Och tv hela kvällen lång. Det är jag värd i all denna ensamhet. En sådan där dag.. Men inlämningsuppgiften befinner sig iaf redan i väskan, utskriven och klar. Tjohoo!


Haha.. Jag tycker att det är lite kul att inte en kotte frågade om något efter det förra inlägget, trots att jag sa det. Det säger ganska mycket om de som läser. Och om mig!

isande diskant in the borderline

Jag borde ta det här en gång för alla. Skapa någon slags förståelse. Förklara problematiken kring sällskap i form av killar. Jag har alltid haft en viss svårighet på det här planet. Jag växer, men fortfarande är det svårt. Kanske kan ni som tycker att jag är underlig i sådana här situationer nu förstå underliggande meningar. Jag har aldrig varit särskilt bra på att uttrycka mig och vara social. Inte förns jag hamnade utanför hemmet i Smålands inmurade hjärndödlighet. Oh ack du förskräckliga högland! Inte för att jag heller nu egentligen är så bra på dessa fenomen, men jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv sedan jag slutade gymnasiet och tog avstånd från Smålands skogar. Jag kunde äntligen få en början på den långa vägen av insikt att jag faktiskt duger! Jag mötte vänner och jag utvecklades. Jag blev starkare även i det tunga mörkret som omslöt mig titt som tätt. Det är tre år sedan nu. Jag var inte van vid att människor faktiskt brydde sig och uppskattade att jag var just jag. Men en problematik vilade ändock. Pojkar.. Jag tystnar. Viker av med blicken. Backar. Famlar i ord. Skakar. Alla de nervösa processer som kan möta en människa mötte mig i form av dessa möten. Möten som egentligen inget alls betydde. År av misslyckanden förde mig ändå framåt. Jag kan kalla dem för vänner nu. Vänner utan att nervöst stamma. Anledningen till att jag nu faktiskt överlever dessa möten är till stor del den vetskap av att intresset vilar på någon annan. Jag kan slappna av och missförstånden behöver inte göra sig tydliga. Ett rent faktum är nämligen att det är de upptagna killarna som förmedlar avslappnad trygghet. De kan man prata med utan att de katastrofalt ska tro att jag är upp över öronen. För det tycks vara det jag tror att de alltid tror. Jag kommer aldrig att lära mig förstå detta fenomen! Kan ingen förklara vad det är som är fel på mig? Varför jag inte kan sluta bry mig och bara slappna av, de skiter ju i vilket?! Jag har alltid varit en pojkflicka av något slag, även om somliga har svårt att tro det.. Kanske är det därför jag nu envisas med att bära kjol. Kvinnan i mig skriker. Jag vill vara normal. Jag vill vara accepterad och jag vill ignorera könsrelaterad skit. Gud vad jag är korkad som skriver allt det här. Nu kommer killarna att undvika mig ännu mer, typiskt! Hur ska man öva om man inte har några vänner att öva med? Jag klarar ju inte ens av att erkänna för världen (eller mig själv) om de killkompisar som redan finns och som jag är så tacksam över.
SHIT VAD JAG SKÄMS ÖVER DET HÄR INLÄGGET!

MEN.. Jag har lyckats lyssna igenom Krunegårds två nya skivor nu, nästan helt utan motgångar! Vilket innebär att jag kommer att kunna göra det resten av månaden också, eftersom låtar man lyssnat mycket på fungerar klart bättre gentemot den uppstudsiga tystnaden. Härligt!! Det här är min dag.. Jag känner mig med en gång så stört positiv. Och jag har bestämt mig, jag ska försöka tänka ljusare! Och Krunis kärlek är sådan himla fin musik!
OCH.. Eftersom det tydligen är himla populärt med frågestunder på sådana här bloggeritjafsgrejer så får väl också jag ge er chansen till detta. Så shooot! Vad vill ni veta?

provokatörens belägg

Jag har kommit fram till att ganska mycket av det som jag gör görs i syfte att provocera. Kanske för att visa på att just jag faktiskt också kan ha rätt. Se mig! Se mig för den jag är?
Men jag är så oerhört trött. En vandrande dimma ankommer. Jag bryter ner mig själv, varför egentligen skylla det på nått annat? Tankar. Jag hinner inte med nått annat än tankar. Jag som skulle hinna så mycket!

Idag går musiken som vanligt på högvarv. Men jag saknar Spotify. Snart snart ger jag upp och lyssnar ändå. Trots alla tysta brott. Det är nästan så att jag på allvar börjar fundera på ett premiumabonnemang. Då kan jag lyssna offline och hur jag vill och inga spöken kommer att hacka på mig. Inte ens några reklamspöken! Men pengar? Nej spöken får duga.

Imorrn bär det av till Lidköping och äkta kärlek. Tankar! Jag kommer att tänka. Och det alldeles för mycket.. Men jag kommer att ha kul också! Älskade Liljeholmen.


Ni glömmer väl inte att söka till vårens universitetskurser idag på sista ansökningsdagen?

ofrivillig dyrkan i avslagsfenomen

Det är isande kallt i min lägenhet. Åter tycks elementets funktion helt tappat sitt kvalitativa syfte. Iofs brände jag nästan ena foten igår när jag som vanligt slängde upp fötterna på det vid mitt traditionella tisdags-tv-tittande. Men den fysiska värmen sprids inte genom rummet. Och om man verkligen känner efter är det inte ens varmt! Antar att det åter är det såkallade luft-i-element-syndromet. Ska sådant verkligen återkomma vareviga år? Jag får väl ta och fråga den kunnige. Men tills dess får det bli till att springa in på den minimala toaletten där värmen tycks vara konstant. Till och med i golvet! Hipp hipp hurra, jag tror jag ska sova där inatt.

Och mitt mobila bredband tycks hata Spotify! Som tycks hata mig.. Det hackar som ett vidunder nu. Eller hackar är kanske inte det mest korrekta av ord. Snarare så leker hela grejen spöke med mig. Intet ont anande toner trillar vackert ut ur högtalarna. Men bara för ett litet kort ögonblick eftersom de sedan tvärt tar stopp. Tystnaden blir total! Så helt utan förvarning vräks de åter ut och man hoppar till i ren förskräckelse. Jag hatar när det blir så lika mycket som jag älskar musiken som spelas. Och allt detta givetvis lagom till Markus Krunegårds skivsläpp för allmänheten. Jag kvävs för jag vet att jag inte kommer att kunna lyssna på all denna musik (eller någon annan heller för den delen) felfritt förns denna isande månad förbyts till regnets gråa November. Ack vad jag vill ha bättre nymodigheter som faktiskt fungerar!


Idag har jag varit duktig och pluggat med mina klasskamrater. Läste min fantastiska text högt. Den var längst och mycket skrattretande. Bokstavligt talat! Läsa högt är vidrigt. Läsa sin egen text högt är självfallet inte alls vidrigare. Tjohoo jag är så stört positiv och opepp.

uppfuckad skit - and the bitch went nuts!

Söndag kväll. Det ligger något vasst på tungan vid de orden. Och helgen har varit livlös. Jag är urtappad på energi och ger upp. Antar att det är så det fungerar för mig när jag inte får den dos av socialt umgänge som mitt psyke så otvivelaktigt tycks kräva. Jag ska iofs inte räkna bort underbara söta flickor som kommer på besök! Moa var här och värmen i mig växte. Men när playstationet vägrade möjligheten att kopplas samman med min TV dog något i mig. Jag som längtat så! Ännu en gång begravs sucken. Men Idol blev det hursomhelst och jag vill ha Erik och va Tove. Hah.. Jag är pinsam!
I övrigt har helgen bara bestått i ominstallation av min cpdator (vilket givetvis bara medfört än mer krångligheter) och långtråkiga timmar i ensamhet. Försökte dränka lite av mig i Sheldon och trevlig musik. Men jag tröttnar direkt. Något är allvarligt fel!

Just nu lyssnar jag på Ben Folds (och en inlånad Regina Spektor) på repeat. "You don't know me at all".. Och så sant det är! Det är svårt att lära känna nån som inte vill lära känna. Någon sa en gång att en människa är som ett bibliotek. Kanske är där en liten sanning i det. En människa med olika sidor precis som bibliotekets olika grenar. Som bokens olika kapitel berättar vi en del av helheten i en historia. Du kan inte bara rycka ut en sida och tro att du har hela boken i din hand. Räck istället ut din hand, försök nå och förstå.

I torsdags hade jag terminens första tenta och tror det gick crap. Om jag inte har världens tur! Grammatik. Satt i fyra timmar.. Jag har aldrig suttit så länge med en tenta. Någonsin! Bra eller dåligt? Jag vet inte. Sedan asgarvade jag över hela universitetsområdet då Emma upptäckte ett missöde i sin ryggsäck. Efteråt tyckte jag lite synd om henne och om allt folk i omgivningen som såg och hörde. De måste undra vad jag var för en galning! Men det var skönt att få skratta i skiten och lättnaden. Jag tror jag gillar mina klasskamrater. Iaf har jag kommit underfund med att jag nästan alltid skrattar nån gång varje gång jag är på skolan. Extra bra är det innan en tenta när alla dör av irritation på det med. Men tjo, det är jag i ett nötskal! Synd bara om dem som inte kan skratta eller som är så livlöst tråkiga att de inte vill göra det med mig. Nej nu får det bli chokladbollar och lite mer ensamt tidsfördriv. Lyssna på Ben Folds åt mig kära ni! Kramen bjuder jag på.

Idag är Ellis fem månader gammal.. Jag älskar honom! Han är nog den absolut finaste!

grönhetsbaserande ludd i pengakvotens

Det har hänt igen! Antingen äter jag alldeles för lite eller så köper jag ny mat alldeles för ofta. Ostarna får blågröna prickar. Den halvfulla leverpastejen små vita och gröna luddiga bollar fastsmetade i pastejmassan. Mjölken surnar när den inte ens är urdrucken till hälften. Grönsakerna torkar ihop. Är det fel på mina produkter, mitt kylskåp eller på mig? Det är lika tråkigt varje gång jag inser att jag måste slänga mat. Pengarna rinner ur handen på mig. De som jag skulle hålla så hårt i.. Av förnuft har jag ett par gånger nu hoppat över mjölkinköpet. För mjölken är värst. Nästan varje gång får jag hälla ut en tjock grynig gegga i min diskho. Visst, jag har mina perioder när jag nästan kan dricka upp två liter på en vecka men det händer sällan. Alltför sällan! Så hur ska jag göra? Fortsätta slänga mat i all evighet? Jag vet inte. Jag måste ju äta.

Mycket är det som strular nu.. Min dator har snart säckat ihop och den växande panik jag känner inom mig är klart befogad. Pengar! Jag lever nästan genom min dator. Eller indirekt gör jag det faktiskt på riktigt eftersom all den underbara musik (som ger mig liv vilket ni kunde läsa i gårdagens inlägg..) strömmar ut från denna via auxen och ut genom högtalarna för att nå mina öron och sprudla. Alternativet liv utan musik är som ni redan förstått omöjligt i mitt skal. Så vad gör man då om datorn vill lägga av? Pengar!

Nej jag borde tentaplugga på riktigt nu. Det vidrigt tråkiga och förvirrande som vi ska förstå men som jag inte alls förstår. Och innan dess ska det hinnas så mycket. Pajbakande, konsert (med allt vad det innebär), familjeträff, barnvälsignelse, och lite annat smått och gott. Länge leve tiden för plugg! Eh.. Eller inte. Jag kommer köra. Och jag kommer göra det hårt! Typiskt.

högtalarpenetrering i decibel

Tänk att bo i en högtalare! Smaka på det. Känn. Se. Basgångar och vibrerande trummor. Innersta känslan som speglar det som betyder allra mest. Jag skulle aldrig kunna leva utan fenomenet musik! Det går inte. Det är en fysisk omöjlighet. Det finns inte! När världen suger vänder du dig om och låter dig sugas in i klangen. Du sjunger. Du skriker. Snurrar ett varv. En dans i renaste lycka. Räddningen! Ingen ser dig. Du släcker lampan. Världen finns inte! Dess existens är lika utraderad som den utsuddade felskrivningen i kollegieblocket. Lyckan växer sig stark. Sprids till varje nerv. Varje liten sprittande tånagel. Du höjer volymen. Ett snäpp. Två. Drunknar i euforin.

Jag tycker lite synd om mina grannar i sådana lägen. Lägger i backen och tar ett steg tillbaka. Rädslan för deras ilska är större. Men jag har kommit på det ultimata. Leta fram den perfekta lägenheten. Bli rik - gör om! Vaska fram alla smarta planer och förvandla det underbara till extrem extraordinäritet. Ett rum bakom lykta dörrar. Ingen hör. Ingen ser. Och jag lever! Ett rum i en högtalare. Ljudet ryms i varje vägg. Blunda. Vrid upp. Känn!

hela världen suger

Jag är så äckligt trött på människor som säger sig ta ansvar och sen skiter fullständigt i utgången. Är det inte de ansvarstagande som ska finnas till hands för att hjälpa en ansvarstagare att lösa alla evinnerliga klurigheter som hela tiden tycks komma i vägen? Jag förstår inte alls sådana människor! Vi ska ha gemenskapshelg nu fredag-lördag och allt som inte redan gått fel tycks gå fel. Som om det liksom inte vore nog med allt det som redan problematiserats i mitt liv? Nänä.. Tack så himla mycket! Och jag är svinigt pank och vill inte handla på ICA och jag fattar inte ett rövans skit ur den där förbannade grammatiken som är helt onödig att kunna och jag orkar inte sätta mig in i folks liv för att förstå mig själv. Jag fattar just nu ingenting av vad folk har för syfte med att ens tala med mig. Jag drar det här till bristningsgränsen nu, jag vet.. Men just nu har jag bara en sådan faslig panik över att ingenting, verkligen ingenting(!) tycks fungera utan istället bara vill bli fel hela tiden. Jag pratade nyss med min mor och fick ge utlopp för denna ångest. Kanske att den då också förstärktes något ytterligare? Jag vet inte men tårarna är nära i ögonblick som dessa.

Åh jag vet så väl hur jobbigt det är att läsa inlägg som detta. Det liksom biter sig fast i läsarhjärtat för att sedan vittra sådär bittert töntigt. Men jag måste skrika det ur mig, skrika det och låta det färdas långt långt bort! Det är konstigt hur man bara ett par timmar tidigare kan sitta inne i en biosalong och med ett mysigt inre se världens mest underbara film. Jag förstår nu varför alla tyckte den var så bra. Snacka värd vartenda öre! Även om stolarna åter gjorde sig påminda som de mindre bästa.. Jag hade ont i benet halva filmen. Ändå var det värt det. Älskade älskade bio! Älskade älskade film! Verklighetsflykt, jatack!

Åh vad jag så inte borde publicera detta inlägg! Så himla fånig är jag.. Men mamma tycker att jag är sååå smart. För att Lisa hade sagt till henne att hon tyckte det? Vad tjyven menade hon med det?

bland småländska granbarr

Jag befinner mig i Småland. I mitt gamla rum. I mitt gamla hem. Hos mor och far. Det känns allt mer skumt de gånger man kommer hem hit. Den här gången hade de dessutom kapat massor med skog på vägen mellan Stensjön/Rökärr och Skärsboda. En helt ny värld får en helt ny dimension. Fatta vad skillnaden är stor bara på grund av några träd som står! Reflekterande tankar minns tillbaka till barndomen här. Att det såg ännu mer annorlunda ut då. Men så fort det går att vänja sig. Så fort att glömma hur det en gång såg ut. Ändå.. Minnen består!

På nått sätt känns det alltid lite lättare att ta ledigt när man kommer hem. Man har inte samma möjlighet för olika bestyr som när man är hemma i sin lägenhet. Och eftersom det inte finns någon att vara social med blir man helt plötsligt så mycket mer intresserad av studierna. Det är trevligare att vara sysselsatt än att inse det faktum att man inte har några vänner i denna håla. Men imorgon bär det av till lilla Eksjö för att fika och undersöka utbudet och ha en allmänt trevlig dag med mor min. Egentligen är jag inte så sugen på att gå på stan igen. Känns som att jag knappt gjort annat de senaste veckorna. Kanske tar det emot lite också, tanken på att fara till psyket.. Jag är rädd. Jag vet att det är mesigt att vara det. Men jag är det. Och jag kommer att förbli det. Psyken är ett skrämmande fenomen som helt påverkar vem du är. Jag vet att vi inte ens behöver gå in. Men tankar skrämmer ändå! Kanske är det därför som jag under dessa två år fortfarande aldrig besökt någon av dem. Är det tillåtet att vara rädd? Rädd i denna värld? Rädd för denna värld?


Jag är så trött. Saknar den drömlika dagen som var igår, kan det inte vara så jämt? Nej sluta svamla om oväsentligheter. Det är så mycket jag vill ha!

dumförklarad vindil

Så tomt. Idag känner jag inte för någonting. Varför kan jag inte erkänna mina brister? Ens för mig själv? Människan är en flockvarelse beroende av möten med andra i sina flock. För att andas och leva. För att representera fallet. Jag vet inte alls vad jag ska skriva. Eller vad jag skriver. Ändå skriver jag. Som om något i mig sliter och drar. Gör det nu! Jag vill vara en människa som bryr mig. En människa som kan hjälpa människor. En människa som vill att människorna i omgivningen ska ha det bra. Då mår jag bra. Och när jag sedemera omsluts av dessa människor balanseras min kompetens upp på en nivå där jag accepterat kan lita på tilliten. Jag vill inte tvivla på er mer! Det är onödig energi, det är onödigt livsavverkande. Jag är trött på mig! Jag saknar att kunna lita. Och jag saknar sociala kvällar med folk där man kan vara sig själv. Folk som man känner in till benhinnan. Där vilar tryggheten trygg. Bajs vad jag tycker mina sådana hära oväsentliga inlägg är onödiga! De förklarar dåliga samveten och ensamhetens tid för icketänkande i konstant tänk. Det blir bara fel när man gör fel, när jag gör fel. Jag vill vilja! Let me!!


Underbara Top Gear! Men gud så blåst på bilar.. PINSAMT! Jag vill kunna. Jag vill veta! Jag känner mig dum.

tvspelsdrottning fixar ordträd

Oj, sicken antydan till storrubrik a la newspaper. Men det kanske ligger någon sanning uti denna royala storhet. Det händer ju faktiskt inte alltför ofta att jag hamnar framför tvn med en kontroll i handen. Eller möjligen konsol? Jag blir lika förvirrad vareviga gång. Vad definierar egentligen betydelsen av dessa ord? Det är med en viss oerfarenhet jag sitter där. Så stor koll på en värld av ingenting. Att jag inte direkt är den bästa spelaren är lika pinsamt som det är sant. Men det måste ändå (med viss genans) erkännas att detta fenomen ändå är ganska kul. Tänk att jag för en gångs skull överlever mina misstag och får en ny chans! Tills jag iofs är så irriterad på det faktum att kvalitén på mina tappra (men ack så misslyckade) försök mest visar på den kvantitet som uteblivit. Men övning ger färdighet och hoppet om en ny chans att inte backa för självstyrda spinnande rattar och omöjliga hinderbanor bleknar inte. Än! Det är skönt när man inte kan göra bort sig!

Det är också fint att sitta på en universitetsföreläsning halvt förstörd av rinnande snor och sömnlösa nätter och ändå tycka att den här kursen kan bli riktigt kul för att man faktiskt förstår något av det man gör. Ord i ett ord blir en rot som blir en avledningsmanör. Det är intressant! Och alla dessa nyheter som helt plötsligt slagfärdigt blir kallade för just ord! Nej, jag kanske inte förstår varför man gör det. Jag kanske inte förstår det jag förstår. Men jag kan förstå att jag vill förstå när jag förstår! Intresset vilar på konflikten. Framtiden är suddig men nutiden ljus. Och almanackan fullmaxad. Jag älskar att se hur det sociala sluter sig kring mig och ensamheten tvingas undan i ett hörn. Världen och dess människor. Mina vänner! Och på torsdag blir det Småland och för en gångs skull ser jag fram emot det.


Men trött blir jag på alla mina cykelproblem. Det är som om det vilar en förbannelse över bakgårdens cyklar. Dvs min. Nu är det punka på bakhjulet och bror som precis försökt fixa fram. Jag orkar inte ofunktionabla ting! Särskilt inte när jag äntligen börjar samsas med de funktionabla.

det lilla livet

I sjalen flödar saliven. Han spydde ner sina kläder. Men ack se, inte en droppe på mig. Jag älskar min Ellispojke! Det måste vara det finaste som finns att sitta i en soffa med ett sovande barn på magen och samtidigt mumsa på en alldeles färsk bulle. Eller när han är vaken och liksom nafsar efter bullen och precis som Vilja liksom ser begärligt efter den. Utan att veta vad det faktiskt ens är. Oh det finns vett i denna värld!

Ikväll kommer att bli en ensam kväll. Planerna gick i stöpet. Men av nån anledning känns det ändå okej. Det översociala i mig accepterar ensamheten en lördagskväll? Otroligt.. Det får bli tv, det får bli chips, kanske en film och mysiga små fnysiga utrop i konstaterande faktum. Det blir nog bra. Samtidigt får jag ladda för höstens första gospelgudstjänst. Att sjunga ÄR kul! Personligen ser jag det dock som snäppet roligare då sången hamnar på kvällstid.. Men att sjunga är så kul att det funkar oavsett! Om du vill höra oss nån gång sjunger vi om förmiddagarna, den första söndagen i varje månad i Immanuel. Men riktiga spelningar är alltid lika bäst som de är ogratis.. TJOHOO! ^^

definition höst a la värmeljus

Regnet smattrar mot rutan. Hösten är på allvarligt antågande. Vi kryper in i våra små kyffen. Vänner och filtar. Värmeljus i mängder. Medan mörkret faller och regnet slår sitter vi där. Myser. Mitt i rusket har vi det ändå ganska bra. Och om vi vill (men bara om vi vill) ja då springer vi ut i regnet och dansar runt under den nattsvarta himlen såsom bara själaglada nordbor kan. Sedan rusar vi in, gömmer oss under täcket och dricker varm choklad. Det finns nog ändå en charm med hösten!

Hanna var här i afton och det var fantastiskt! Så länge sen vi sågs. Så länge sen vi pratades. Hela sommarn har hon varit hemma i norrland och planterat skog. I fina skitiga stövlar, stort svart paraply och granskogsluktande jacka stod hon där på farstubron. Men jag tyckte att jackan luktade mer som min morfar än som granskog. Kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att min morfar, som jag minns det, knappt gjorde annat än figuerade i skog. Det var kanske helt enkelt så att det var hela han som doftade granskog och inte alls alternativet Hannas jacka luktar morfar. Kvällen blev lugn och fin, full av värme sammanfnissat i livstankar och inredningsprat. Och lite bröllopsviskningar.. Oktober kommer att bli en fin månad! Och imorgon ska vi inspektera Myrorna, springa i cykelaffär, leta regnponcho och snoka hyllor. Det blir fint det!

njaa.. jo. aa! JA. mmm.. jaha?

Igår började skolan och jag oroar mig alldeles för mycket i onödan. Ändå oroar jag mig. Typiskt! Fick hursomhelst världens flummigaste gruppuppgift. Jag och min nya idrottslärarvän Emma ska skriva tre-fyra sidor om olika sätt som man kan säga ja och nej på. Och sen ska vi redovisa det i typ en kvart. Snacka om högkvalitativ ordbajsning! Men det är ändå ganska intressant för det finns verkligen tusen olika sätt att säga ja och nej på. En del med bara svaga nyanser i uttalet men som ändå säger mer än just tusen ord. I vardagen pratar man dessutom på ett sätt medan man kanske inom formaliteter förväntar sig ett helt annat. Dialekter, telefonsamtal och skriftspråk har också sina sidor. Hur gör man liksom för att den man samtalar med ska förstå vad man vill säga med sitt ja när man skriver? Eller vad skåningen menar med sitt utdragna jaaa. Jag älskar dialekter! Jag skulle nog kunna plugga en hel kurs om bara dialekter bara för att de är så himla kul. Men nej, nu är det svenska som gäller. Med alla dessa idrottslärare och samhällslärare och allt vad det var.

Ikväll blir det tärnis. Ost, kex och kaka! Och jag har vindruvor.. Mums! Hoppas jag. Det kommer att bli konstigt nästa år när de flyttar därifrån. Men det är i framtiden, det är inte än! Tjohoo!! Innan detta ska det dessutom hinnas plugga lite ja och nej genom tankeverksamhet i plural på universitetsbiblioteket. Kan det bli roligare?

vuxen skolstart

Jag är nervös! Rår inte för det. Jag har ju gått på den där skolan ett helt år nu ju! Blir förvånad över den här reaktionen. Eller iofs egentligen inte. Jag är nog den blygaste människan i hela världen! Eller eh säkert inte det heller. Men arg blir jag! Skit! Är så himla typiskt.. Kommer att sakna Elin. Kommer att sakna hela klassen. Jo, den var ganska trevlig tyckte jag. Nu kommer det att bli en helt annan. Konstigt. Knäppt! Jag vet inte om jag vill plugga det här. Måste kolla med syon om lågstadiet och framtiden! Säkert lär det ändå varit bra att ha läst detta oavsett. Eller om man kan använda det som utfyllnad till nått annat trevligt program som man kan bli nått av. Har ju faktiskt läst halva filmvetarprogrammet om jag läser det här med ju. Hah! Ja jag måste se fördelarna i allt och gu vad jag inte är fokuserad just nu. Svenska Akademiens ordlista är iaf beställd och mamma hade bara en enda av alla de böcker vi ska ha. Typiskt!

Nej sömn är viktigt när man inte sovit bra och har många nyheter framför sig. Gonatt älskade piggsvin!


Undra om det kan vara ett sånt där skumt myggbett jag har på benet. Ett sånt som de jag hade i nacken. Svinigt ont gör det iaf. Som om någon sparkat av benet. Men inget syns. Bara en ytterst grann rodnad som känns när man rör vid det. Och en knöl. Cancer tjohoo! Sluta oroa dig din mes!

dåliga vanor

Ibland kan man mycket drastiskt märka hur man faller tillbaka i vissa gamla mönster. Ovanor som man på något sätt tidigare blivit av med. Ett sådant exempel är sår. Det petas och det kletas och argt inser man varje gång att man åter brutit det stabila löfte man en gång gav. Såsom malande tankar i en avlägsen vrå någonstans där i huvudet. Återkommande misstag. Att fenomenen vill påvisa någon slags brusten desperation är ingen tveksamhet. Inre plågor får inte visas inom större utsagor och gör du minsta fel är det kört! Jag önskar det gick att stänga av. Jag önskar att jag fick plats i mina gamla kläder med mitt nya jag. Att det fanns en plats för mig.

Saknar dig så det gör ont.

tomma ord ur en tom hjärna

Nu sitter jag här. Igen. Skriver. Andra gången inom loppet av nio timmar. Det är nog rekord! Iaf för i år.. Jag har helt enkelt inte orkat skriva. Men nu kommer en ny fas. En ny höst med nya dagar. Ändå fastnar jag hela tiden i tankarna bakom den filtrerade dåtiden. Kanske att jag snart ändå orkar skriva om det på riktigt, berätta hur det verkligen var. Men inte idag! Inte nu när syster blivit inlagd på psyk igen. Åh jag förstår inte denna sjukdom!! Det är som en epidemisk eld som fattar eld i allt i dess närhet. Det är som om hela världen är dränkt i bensin och bara väntar på tändstickans explosion. Och jag har konstigt ont i kroppen men tänker att det är datorns fel. Krämpor som kommer av psykiska fenomen eller bara svininfluensan som inte ens lär vara hälften så hemsk som alla så bittert vill påstå.

I bakgrunden står MTV på. En trött hjärna orkar inte hänga med i alla dåliga filmer och gamla serier just nu. Inte inatt. Det är så tomt. Nyss spelades Lady Gagas Love Game och jag tycker det är så pinsamt att man börjat uppskatta somliga av hennes låtar. Särskilt om man gör det genom att samtidigt ha videon på. Åh denna förbannade ytliga sexistiska bajsvärld. Alltid ska alla vara så himla snygga och röra sig som jag vet inte vad. Det irriterar! Vad är det som människor tycker är så himla bra med det? Vad är det killarna tror att de är? Inte konstigt att folk börjar tro att de inte duger. Men hennes hår.. Den där Gaga. Luggen. Frisyren. Åh jag älskar den! Jag kan inte låta bli! Och en annan video var så stört fin trots att låten var kass. Det är tur att det alltid finns bra grejer! Det är så skönt att veta i en värld där man inte förstår. Musik räddar!


Nej den här värken är jag inte van vid, kan det verkligen vara sjukdom? Jag hinner inte vara sjuk nu! Skolan börjar ju på tisdag och på söndag har jag ju bestämt att det ska vara fint väder så vi kan se Slumdog på utomhus. Nej, jag är INTE sjuk!

vilse i en djungel

Jag sitter och lyssnar till tonerna av mitt nya favoritband. Snart har jag trasat ut de tonerna så till den grad att jag inte kommer kunna lyssna på dem på länge länge. Men detta är i framtiden, det är inte än! Tills dess lyssnar jag och ler. The Dresden Dolls heter de. Dresdendockorna! Det får mig obevekligen att tänka på trasdockorna. Dessa stackars små varelser som sjunger att de är trasiga och knasiga. De skulle kunna vara jag!

Som ni kanske märker har jag gjort om lite här. Men jag blir aldrig riktigt nöjd. Som vanligt blir det inte helt perfekt vilket iofs är rätt lätt hänt när man inte fattar hur man ska göra för att det ska bli sådär riktigt fint. Den skicklighet som man ganska ofta ser om man kikar runt lite, den skickligheten skulle man alls inte ha något emot att inneha. Men icke! HTML-koder och bildretuschering är kanske det nya jag borde lära mig. Men hur i fridens namn ska man komma ihåg allt bland alla dessa röriga tecken ihopvirvlade till en enda sörja? Min hjärnkapacitet spelar död på det planet. Redan i gymnasiet på multimedielektionen var jag sämst.. Haha! Min lärare tyckte att jag var ett nöt som aldrig fattade ens färdiga hemsideprogram. Men då fick han väl tycka det då! Så jag ger upp, låter det förbli halvfärdigt, halvsnyggt, halvmatchigt, rörigt.. Tills den dag jag orkar bry mig igen. Just nu har jag bara väldigt väldigt tråkigt.

poetisk samhällskriticism

Viskande vindar fläktar fågelkvittrande bris över glittrande vattenytor i en bländande sol. Sommaren är här med allt vad den på svenska innebär. Att jag inte skrivit här på hela våren kanske är relativt vettigt ur den inre själsliga punkt som är jag. Så mycket har hänt och tumlarnas spakar verkar inte vilja slå av på takten. Att skriva ut i tomma intet i ovetskapens mörker är som att famla i mörker utan ett fäste där man kan stabilisera grunden för den svävande tanken. För mycket energi görs av till att fråga sig om någon överhuvudtaget läser rader ur detta själsliga parti. Att stjälpa mer än att hjälpa kan ibland ha oanade tendenser. Men dessa ord måste nu sägas bara blir till ett bla bla bla i tomma förklaringar. Jag skriver ju inte med önskan att få dig att somna! Missförstå mig rätt, ovetskapen om vad detta handlar om är något även jag frågar mig.. Samhällskriticism och poetiska frågor.

Det är med stor lycka och nya erfarenheter som månaderna svept. För en period kändes det nästan lite för bra. Samtidigt som det varit omöjligt att under kompetensens nivå ens ta hand om sig själv. Stunder av rädsla slår emot det inre. Med två psykiskt sjuka systrar har de senaste två åren skakat om de här tankarna. Kanske var det så dags för en tredje familjemedlem? Men med oanade styrkor klarar vi av saker som vi aldrig trodde existerade. Vi finner styrka i det redan talade. Nätet av familj som man har lyckan att få ha nära tryggar i förtvivlans stund och vännens utsträckta hand är det du i den svaga stunden behöver mest av allt. Tanken slår en då att det faktiskt inte är alla som får ha just detta trygga nät.

För lite mer än en vecka sedan kom jag hem från Spanien. En resa som förmedlat nya kunskaper och erfarenheter att för evigt bära med. Vi var runt på flera platser i landet för att sjunga för och med spanjorerna på plats. Mot slutet av resan tog vi så också en sväng mot Madrids shoppinggator. För att på smidigaste vis förflytta sig var Metro det bästa alternativet. Det vill säga det spanska tunnelbanenätet, inte vår svenska gratisblaska..(!) Det var sagt att vi skulle mötas i Sol och så blev också fallet. Men under vägen tid slås jag med sorg hur orättvisan tveeggat präglar hela vår värld. På vår väg ner mot den svarta underjorden faller genast det bleka obehaget hos tryggheten in. Då ögonen vant sig något vid mörkret ser vi hur vi plötsligt står mitt i ett sovrum. Längs ena väggen ligger de en efter en i en lång rad, ligger där i det som är deras säng här i världen. Med filtar och vad man fått tag på ligger de där. Ett tappert försök ha gjorts att genom kartong och dylikt bygga upp en liten skyddande mur för att ändå på något vis få något eget. Ett skydd för att gömma sig för omvärlden. Den blåögda orättvisan gör sig starkt påmind. Varför har just dessa drabbats? Varför tvingar ondskan ner dem i dessa mörka obehagliga gångar? Varför tvingar världen till klyftande orättvisa? Ilskan tar vid när sorgens uppsyn inte klarar mer. Vi bara går förbi, går och går förbi. När ska vi stanna? När ska egoismen stanna? När äntligen ska jag börja bry mig om andra på riktigt och inte fumligt bara se dem jag verkligen bryr mig om och älskar. De som jag så konkret har i min närhet. Pinsamt vill jag backa in i vrån och skämmas i väntan på att gnistan för den breda empatin ska tändas och lysas upp. Om den ska det? Sakta kommer vi upp i det varma solljuset igen. Synen av sorgbäddarna bleknar bort. Det går sakta men det går säkert. När ska vi vakna? När ska jag vakna? Längtan är så stark att vilja hjälpa på riktigt. Eller är den det? Vart är samhället när man som bäst behöver det? Systemet som skulle hjälpa?

Hm.. Den där människan kan visst inte skriva utan att bli djup och filosofisk. Fortsättning lär följa.

instabil ekvation

Så var det gamla året till ända. Det är alltid lika knasigt hur tiden går och saker förändras. 2008? Så SJUKT galet! Vrickat. Året där allt hänt. Eller kanske inte det nej. Det är lite underligt att jag varje gång jag ska skriva blir alldeles tom i huvudet och tappar helt vad det egentligen var jag faktiskt skulle skriva. Det hela slutar likadant varje gång. Någon slags bitterljuv klagan över saker som inte riktigt väljer den väg jag egentligen önskade att de gjorde. Tönten i mig kvävs, den har tydligen ingen talan. Det som var meningen att bli stort och framgångsrikt faller platt i mina armar med resultat som i det närmaste bara kan liknas vid irritation. Jag har inget att komma med. Det är slutsatsen.

Det är som på nyårsafton när jag står under den nattsvarta himlen och beskådar de vackra fyrverkerier som en efter annan fälls. Det är som när jag står där och tårarna är nära för jag inte känner nått hopp över min egen framtid. Eller för världens framtid. Jag är villig att bara falla i snön. Stå i timmar i tomheten och bara se på fyverkeri efter fyrverkeri. Inglasad för omvärlden. Oseende. Osedd. Hopplös utan hopp. Är det så mitt 2009 kommer att se ut? Det kändes så sorgligt att stå sådär. Att tänka så. Hopplös utan hopp. Vem är jag egentligen, vad har jag att ge?

Alla har folk de tyr sig till. Ofta slås jag av tanken vem sjutton det är som tyr sig till mig. Eller finns den människan ens? Mina tankar snurrar i takt. Hjärnan arbetar på full effekt. I vart fall då det gäller filosofiskt analyserande av mitt liv. Du hittar alltid något som kan förvåna, betvivla, rädslas, överges och som kan låta tårarna randas. Vilka tårar tänker jag då? Jag kan ju aldrig gråta!
Det är få saker som får mig så till den grad till bristningsgränsen. Få saker får mina ögon att forsa. Och då räknar jag inte förkylning. Nej nej, förkyld är jag alltid! Med eller utan tårar. Nej detta är något mera. En strid ström. Det handlar om relationer. De är ondskan och kärleken i ett. Alla omges vi av människor som vi håller mer eller mindre av. Familjen, vännerna, pojkvännen, flickvännen eller någon annan i din närhet. Är det något som fäller mina tårar så är det när relationer till människorna i min omgivning inte fungerar eller om man tvivlar på dem. Som jag tidigare berättat är mina tvivel starka då det gäller det mesta. Den här bloggen kommer att med min tillåtelse under det här nya året fortsätta vara en sorglig sak där jag kan få ut nått av det jag på hjärtat bär. Om jag någonsin ska börja tro på mig själv behövs en plattform där allt kan slitas och slängas. Där saker vrids ut till bristningsgräns i miserabel katastrof. Mitt 2009 behöver jag för att arbeta med mig själv. Vill ni kommentera med råd och tips eller bara stöd är det mer en tacksamt. Jag behöver er!

Och lugn! Tönten ska komma tillbaka en dag. Det lovar jag! ^^ Starkare än någonsin kommer hon stå där och glo på er med ett ansikte som strålar av inre lycka och lugn. Oavsett hur hon ser ut. Okej överdrift men hursom. Älskar ni mig får ni älska mig, hatar ni mig får ni hata mig. Men är ni falska slår jag ihjäl er i tårar för sånt får världen att svikta och krig att falla. Bajs är inte alltid härliga grejor.

GOTT NYTT ÅR ni folk som läser detta mitt folk! Det är lycka att ha er!



Till sist (det var ju ändå ett tag sedan nu så måsta passa på lite ^^) bara några bilder från förra våren då jag hade en fett underbar dag med min lilla tok i ett annars ganska jobbigt år i en jobbig håla.
Konstigt var året minsann men jag saknar dig jos!





Gu vad jag saknar sommar och sol! Tur att det går mot ljusare tider nu..