Hela den här veckan är helt grå. Som vattendropparnas molnbetäckta himmel. Och jag är überkänslig och reagerar på minsta vink. Oavsett! Att jag dessutom dör lite inombords i vetskapen över konserten Muse spelar imorrn och som jag inte får gå på gör det inte precis bättre.
Jag är en klagande människa. Jag behöver er!
Oron i mig växer sig allt starkare. Värken i vaden letar sig genom benet upp i ryggen och smärtan stegras. Men jag vågar inte gå till dem för att fråga vad det egentligen är. Rädslan för dem gör smärtan uthärdlig. Uthärdligare! Oroligt vet jag innerst inne att det inte är så. Jag har ont och jag har knölar. Jag är rädd!
Och tänderna är inte som de ska. Men är jag rädd för sjukhus är det INGENTING mot tandläkare.
Och inte blir det bättre av mitt konstanta ätande. Den obligatoriska höstdepressionen tycks vara i antågande. Den som brukar vara sådär värst i februari. Tackla det väl?
Och på måndag ska jag ha redovisning i tre minuter och jag kan knappt stå av nervositet. Redan nu! Min hjärna är nog död på riktigt.
Jag vill vara i min högtalare. Bo där. Gömma mig i musiken. Och aldrig komma ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar