source code

Livet är härligt. Det inser man inte minst när man har ett sådant flyt som jag tycks ha haft den här veckan. Fast sådant ska man egentligen inte säga högt. Det vilar nämligen något magiskt över sådana där fenomen. Så fort orden når läpparna bryts eden tyst och oförtrutet. Men jag vill inte tro på sådant, så jag skriver ändå. För vad annat kan man säga när vänner tajmar livet, när nej blir ja, när möjligheter hopas. När tiderna smälts samman. När trehundrapluscheckar ligger och väntar i lägenheten och betalar min mat. När klubbpoänger ger gratisbiljetter. Eller varför inte när man i ren skodesperation faktiskt finner ett par skor i rätt storlek och som av expediten med svårtydda meningar sänks med ytterligare femtio kronor så att reapriset är betydligt mer än ett faktum. Bara för att nämna några exempel. Ja, sådana dagar man har livet med sig borde man hålla tyst, men jag kan inte låta bli så därför berättar jag det nu för er, för världen. Kanske är det därför jag så påtagligt känner av ensamheten i att återigen vara i min lägenhet. Just det där att bo ensam. Fast nog avspeglas tacksamheten i alla de vänner jag möter och snart ska få återse. Och när den tanken slår, då spritter det till och lyckans flyt återvänder.

I veckan var jag alltså (som några av er genom mina kryptiska utlägg kanske listat ut) på bio med min fina vän Jessica. Source Code. Och jag tänker låta många ord förbli osagda eftersom förvirringen smått kväver mig. Jag har så mycket att klaga på, samtidigt som det var så mycket bra. Om jag bara fick några fler svar, en biotekniker som vet hur man sköter formatet på duken, en upprepning som inte känns som en upprepning, en känsla som infinner sig. Ett manus som engagerar och involverar. Någon att sympatisera med. Ja, då skulle det kunna bli riktigt bra. För jag gillade inte det här, men det var väldigt bra. Kan man sammanfatta det mer än så? JJJ

Nu ska jag gräva ner mig lite till i min fulländade tv-dag. Rosta mig en macka och låta vattnet bubbla till te.


Nyupptäckt: Dead Man's Bones