Den svarta cykeln står kvar där jag ställde den. Skönt tänker jag tyst för mig själv, jag känner verkligen inte för att bli av med ytterligare en. Hjärnan är tom efter fem timmars skrivande, äntligen är det över. Tar en snabb titt på klockan. Lunchtid. Jag känner hur det knorrar i magen. Colan och chokladbiten har inte bidragit med mycket där. Solen lyser blekt på himlen. Jag fryser till och drar upp dragkedjan så långt det går, drar åt halsduken en aning. Sätter mig på cykeln och far iväg. Oroligt tänker jag över de ord jag under de senaste timmarna formulerat på papperet. Grubblar. Ska det verkligen räcka? Pendlar mellan oron och lättnaden över att det iaf är över. Att det bara är väntan inför stundande resultat som gäller nu. Det är över. Och det är helg! Jag närmar mig stan. Några minuter till bara, sedan är jag hemma. Det gröna ljuset lyser inbjudande vid övergångsstället. Måtte jag hinna. Ökar hastigheten och ser hur cykel efter cykel rullar över till andra sidan. Så är jag där. Jag hann, jag hinner! Vilket flyt jag har.
Den silvergrå bilen rullar tyst. Stannar in då han ser mig komma. Men vänta nu. Periferin rör sig. Så blir det tyst. Plötsligt är allt så tyst. För tyst. Och jag sitter på asfalten. Hur hamnade jag på asfalten? Den obeskrivliga smärtan dunkar. Så kommer den. Rädslan, över att stelfruset inte kunna röra sig. Örat som någon tryckt in, långt långt in i huvudet. Huvudet som någon skurit av. Ryggen som någon frikostigt slagit sönder. Vaggar av och ann medan någon stönar högt av fruktansvärd smärta. Försök till ord som bara blir till groteska gnyenden. För sent inser jag att det är jag själv som utstöter det plågade oljudet. Dämpat återkommer ljuden, stegras till full styrka. Det tjuter i öronen. Fötter som rusar runt. Ben som ställer sig i ring omkring. Orkar inte titta upp. Bara ben. Alla dessa ben. Röster. Och så ett välbekant tjut. Avlägsna sirener som närmar sig. Jag känner något vått på min kind. Vad hände?
Sakta inser jag att det är jag som sitter där. Sakta inser jag vad rösterna försöker säga. Sakta tränger en igenkännande röst i mängden. Min ängel. Sedan är allt ett töcken. Ambulansmannen som hukar sig bredvid. En vänlig själ som letar upp och plockar ihop sakerna som ramlat ur min väska. Brandbilen som skymtar förbi. Polismannen som ber om uppgifter, upprepande. Och så ambulansmannen igen. Nej, kvider det inom mig, inte mig, åk till någon som betyder nått istället. Som behöver er. Inte mig. Inte sjukhuset. Tur att den är över, tack och lov att tentan är över! Tänk om den inte varit över? Smärta. Jag vill inte mer. Ta någon annan istället. Runt runt. Tankarna, de enda tankarna som maler.
Det är nio månader sedan nu. På dagen nio månader. Fredagen den 5/11 2010. Smärtan. Inflammationen. Kryckorna. Rädslan. Ångesten. Bilderna. Minnet. Gradvis mildras de. Sjunker undan. Ändå finns de kvar. Fastetsade för evigt. Nio månader! Det ihoplimmade örat är läkt. Huvudet är kvar. Ryggen, känslig. Och knät, så underligt nervlöst. Stramt. Dunkande. Varför? Har det inte läkt tänker jag oroligt och stirrar blint på det rodnade blanka ärret. Stort som en enkrona. Som i väntan på ett tecken. Ignorerar förtvivlan. Skräcken. Vägarna. Psyket som inte vill glömma. Inte vågar glömma. Rädslan som tyst kryper fram så fort det blir silvergrått i periferin. Eller rött. Blått. Svart. Grönt. Vitt. Övergångsställena där jag hoppar en meter. Där jag gått över med jobbcykeln för att undvika en deja vú. Vad är det för fel på mig?
Jag försöker att tänka bort. Tänka klokt. Men ibland är det svårt. Fast jag lever som vanligt. Jag kan leva som vanligt! För hur tur hade jag inte, egentligen? Kanske är det bara därför det inte är bra än? Kan saker bli värre av knäsittning, tusen hukningar och bad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar