dig såg vi. Ett tårdrypande väldigt svenskt drama, men samtidigt ändå inte. I ärlighetens namn kom jag aldrig riktigt underfund med det som hände på duken. Kom aldrig underfund med det som passerade. Ena stunden är ämnet gripande och visst förstår man de många emotionella stunder som blir. Men den överdramatiserade atmosfär när man vill lite för mycket med ett lite för dåligt manus. Jag förstår inte. Jag kan bara inte. Det enda jag vet när jag sitter och tittar är att jag skäms. Skeptism kan nog vara ordet. Redan vid inledningsorden som känns fruktansvärt tillgjorda på ett allvarligt vis. Åh tack, tack, Sverige för svensk film! Ändå kan jag inte låta bli att fastna för fåtaliga konsekvenser och applicera det på min egen verklighet. Kanske för att det är så nära till hands. Kanske är det helt enkelt meningen att få mig att tänka lite. Jag vet inte. Jag är mycket mycket konfunderad. Två timmar, som bara försvann. Som rann bort av mitt så otroligt dyrbara liv. Eller ja, kanske ska vi inte överdriva. Jag vill trots allt besöka biografen (-erna) mycket i höst. Oavsett. Hoppas du vill följa med då! Sålänge kan ni ju lyssna på ledmotivet i den jag just sett. Med den mystiske sångaren som spelar sig själv i filmen och förmodligen står för den mest ironiska och kanske roligaste sekvensen i hela filmen. Dock med en annan låt. JJ
Imorgon kväll lämnar jag Småland. Tar omvägen förbi Linköping. Innan jag når hem till Örebro. För att andas några dagar innan allvaret börjar. Ett allvar som förhoppningsvis ska få lite draghjälp av de tonvis med böcker som håller på att pusslas ner i min resväska. Tänk om man ändå vore en expert på att packa, en packexpert. Ohja så smidigt det skulle va'.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar