sandra + erik = sant

Igår var jag på bröllop. Och jag kan i ärlighetens namn säga att det var ett av de vackraste, finaste och roligaste bröllop jag någonsin varit på. En heldag full av lycka med ett kärlekspar som sprudlade. En kärlek som tänder ett hopp i mig, som får mig att tänka att mjo, kanske att äktenskap kan innebära något fint ändå. Något värt att tro på. Något som själen brinner för. Jag blev glad över den känslan. Trots alla de bröllop jag fått gå på de senaste åren har jag aldrig funnit den känslan. Kanske är det min förändrade inställning gentemot kärlek som orsakar detta? Det kan hålla? Det kan hålla! Och kanske den fullkomliga avsaknaden av att vilja hitta någon? Låt oss kalla det insikter. Tidigare har jag alltid känt ett sådant där besviket styng i mig vid bröllop. Men jag känner mig just nu bara så trygg. Trygg i att vara ensam. Trygg i att det mesta mestadels löser sig. Tryggast när jag slipper bry mig. Jag saknar ingenting. Det är en skön känsla. Mängder av roligt spex, fantastiskt mycket musik och många roliga tal (samt inte minst det trevliga sällskapet) gör bara en fulländad dag. Det gör sitt i sin rätta! Vad jag tycker om er Sandra och Erik, det vackra som är ni! Vad det gör mig glad att se er lycka och det hopp ni sprider. Åh för er kärlek till mänskligheten. Fatta vad jag är glad att ni bor i Örebro. Bättre vänner kan man knappast ha. Jag känner sådan tacksamhet. Så tack! Och grattis igen kära fru Nilsson. Herr Nilsson. Nilssons!



Inte för att det är säkert att ni läser detta men den här dagen har satt något slags glädjefullt hoppfrö i mig. Gett mig något. Sällan har jag varit på bröllop och verkligen fått den känslan. Kanske är det för att jag tycker om er så mycket och hade sådana fina bordskamrater! Kanske finns det fler anledningar.


Och det obligatoriska (och dåliga) egoshotet. Jag hade linser i - dagen till ära! Och ser ganska trött ut. Gissar att det är en blandning av verklighet och ålderssyndrom.