pirates of the caribbean: i främmande farvatten

Det var ett tag sedan. Men nu har jag tid. Nu har jag sommarlov. Ända sedan i onsdags har jag haft sommarlov. Jag har ett liv igen. Det är en fruktansvärt skön känsla! Samtidigt är jag fylld av ett besviket vemod. En känsla jag inte alls kan definiera. Därför skjuter jag undan den, försöker skjuta undan den. Så gott som jag bara kan. Min bild är godkänd och fullständigt klar, fatta så skönt! Nu väntar jag bara på betyget på svenskans sista kurs. Hoppas hoppas den gått vägen! I mina förjagade tankar och förträngda ögonblick får alltså ändå mycket glädje plats. Exempelvis började jag i torsdag mitt sommarlov med ett storslaget besök på bio med allra finaste Moa. Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten (2/6) i 3D såg vi. Jag håller fortfarande på ordet att mannen, myten, legenden; Johnny Depp är den ende som gör dessa filmer värda. Så var det även denna gång. Den är smått för lång för sitt eget bästa och i slutet har fantastin förtappats och man ser stora likheter med slutscenerna från första filmen. Kampen i grottan för de förbannade piratmynten. Denna gång har myntet dock bytts ut mot två kalkar och istället för skattgrottan befinner vi oss i en vattengrotta, ungdomens källa. Jag är besviken på Penelope Cruz som jag trodde var en bättre skådis och på de fantasilösa episoderna med ett manus som faller. Sjöjungfruna får en väldigt viktig roll i handlingen, något jag dock kan tycka är en av de trevligare delarna. Men genom dem kommer det eviga skönhetsidealet som å andra sidan visar baksidan lite likt ett skogsrå. Det i djupet onda. Det är uppenbart att filmmakarna vill lite för mycket. Samtidigt finns det många saker som jag gillar. Jag gillar frånvaron av en viss William Turner och hans Elisabeth. Jag gillar kapten Blackbeard. Jag gillar båtflaskorna. Jag gillar Jacks pappa. Jag gillar undervatten. Jag älskar Jack Sparrow! Jo jag erkänner. Och jag drunknar i hans ögon. Eller ja, inte är det långt ifrån iaf. Johnny Depp alltså. Det är han som lyfter de här piratfilmerna till en alldeles egen nivå. Det är nåt visst med galna pirater och dreads. Och inte minst i smink. Något lockar mig på riktigt där. Män i smink. Jag har inte insett det förut och kanske är det bara just i sådana fall som hos Jack det funkar. Men ack så fint! Jag orkar inte skriva mer nu men tror ni fått en ungefärlig bild av min åsikt. Dock. Åh vad jag saknar de bästa grabbarna (utöver Jack vill säga) från Black Pearl. Han med ögat som alltid ploppar ut och hans kompanjon. Vart tog de vägen, vart tog de vägen? Och varför alla dessa killar i biosalongen? När blev pirates en grabbfilm? Hm! JJJJ