water for elephants

I torsdags var jag på bio med bästa Sandra och Karin. Ett bra tag sedan var det nu så det var ljuvligt att få fira att tentan var över genom att besöka ett av mina favoritställen. Water for elephants (28/4) blev det denna gång. Ett romantiskt drama smockat med sorg, cirkusfascination, kärlek, tragisk komik, djurplågeri och galen svartsjuka. Framsidan och baksidan av ett liv som resande i det vackra 30-talet. Jag älskar den enorma elefanten Rosie som görs till en otroligt trevlig figur i narrativets dramaturgi. Skådespelarna insatser är skapliga. Framför alla strålar Christoph Waltz (som jag av någon anledning alltid vill kalla för Christopher), den mannen är riktigt duktig och jag gillar honom massor! Sedan att han alltid tycks spela smått schizofrena udda typer med stråk av vassaste ironi gör väl inte saken mindre sevärd. Det är dock lite synd att antagonisten nästan aldrig bär huvudrollen så att man håller på dem. Vad gäller de övriga huvudkaraktärerna gör Reese Witherspoon helt okej ifrån sig medan Robert Pattinson ger ett vänligt och smått nerknarkat intryck. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag gillar honom eller inte. Om jag tycker att han är duktig eller inte. Han spelar bara samma sorts roller och ser ut att ha dåliga tänder. Men ja, i somliga vinklar är han både trevlig och vacker att se. Remember me fångar charm men här saknas ändå något, av någon anledning. Kanske är det kemi. Kanske krävs det ytterligare några filmers betänketid. Hursomhelst. Water for elephants är i sin helhet otroligt vacker med fint foto och godtagbara händelseförvecklingar. Det måste dock sägas att jag tycker att första halvan av filmen var lite mer intressant än resterande där särskilt sista halvtimmen knuffas på i ultrarapid. Att förlänga med en kvart skulle kanske inte skadat utan snarare resulterat i en minst lika bra slutproduktion. Men jag förstår om de inte ville överstiga de två timmar vi nu ser. När jag nu kommenterar lite nackdelar kan jag då även reagera lite på det som genom filmen egentligen irriterar mig allra mest. Nämligen berättarrösten. Filmen är gjord så att huvudpersonen som gammal berättar tillbaka på de olika händelserna men istället för att låta den gamle Jacob (protagonisten) berätta alltihop slänger man in den unge Jacobs röst vilket gör att hela poängen med berättandet tappar lite av sin trovärdighet. Åtminstone blir det så för mig. När man ändå bygger upp narrationen genom denna struktur, varför då inte gå den vägen fullt ut? Berättelsen förmedlar annars i övrigt både hjärta och själ. Åh vad jag älskar cirkusar, den där spektakulära fascinationen. Jag blir på riktigt kär i elefanten Rosie och hennes roll och det riktigt smärtar och skär i mig då de skadar henne. Så ont det måste göra! Okej ja jag vet att det är film, men tänk om! Och jag älskar den gamle Jacob och hans sista ord vid filmens slut. Det är så oerhört fint. Han är så oerhört fin! En sådan söt liten gubbe. Ytterligare en sak som jag älskar är soundtracket. Det är just precis så som ett soundtrack ska vara, fullt av slingor i symbios med berättandets skeenden. Ska jag vara helt ärlig har jag de senaste dagarna (sedan i torsdags) knappt lyssnat på annat än just detta soundtrack. Ungefär bara The Sounds (som jag just nu också är ganska galet beroende av) och Dresden Dolls (och Maggios nya lite på ett hörn) har annars funkat de här dagarna. Medan jag försöker måla. Det är något som fångar mig så starkt. Så pricksäkert. Och det är som jag alltid säger, filmmusik är sagolik! Den är elementets term i kontexten i vilken hela atmosfären fångas upp och skapar ren skär magi. Så, nu talar allt för det där maxade betyget, det mesta finns ju där och talar för det. Ändå är det något som inte ordentligt klickar till i mig där jag sitter i min biostol. Något fattas mig för att på riktigt fånga mig och även om musikens magi såhär i efterdyningarna får filmen att växa allt mer så kan jag inte bestämma mig. Det blir inte max nu, men när jag ser den igen (för jag kommer att se den igen!), ja då återstår att se om det blir någon ändring på den saken. För ibland är det så. Ja sedär. Tack och hej för mig nu, puss och gonatt! JJJJ