död av fascination

Idag fick jag äntligen träffa Abbe. Eller igår rättare sagt. Och vilken kille, så fin så jag dör! Jag blir helt tagen. Hela jag blir som hypnotiserad när jag sitter med honom i min famn. Riktigt ser livet. Andetagen. Vilken kille, vilken kärlek! Tänk att man bara kan ploppa ut sådär helt plötsligt. Jag dör av fascination! Se bara.


Min kväll har jag sedan ägnat åt att sova ikapp mig lite (onekligen lite för länge eftersom jag inte är särskilt trött nu) och dränka mitt ensamma hemmasittande med tröstande chips, cola och ben and jerry. Välförtjänt lyx. Allvarligt talat var det riktigt länge sedan jag kände sådant fysiskt droppande som under min mest tragiska stund ikväll. Det var oväntat för så särskilt sorgligt var inte ens tvprogrammet jag såg på då. Men det var frigörande, på något sätt. Och nu har jag ryckt upp mig lite. Ser lättare på att se positivt, att se ljust. Och inte dö sådär bara. Plötsligt. Som jag alltid gör. Särskilt efter finigheter. Så nu blir det sömn och imorgon plugg ute i Karlaparken. Hej jag vill ju vara vän med dig! Får jag inte?

Gonattkram.