reparationstid för kreativiteten

Det är mörkt. Det är regn. Det är rusk. Det är en natt i oktober.
Jag sitter på min hårda skumgummimadrass, längtar så smått efter den riktiga sängen, den där mjuka sköna, den som ännu inte är införskaffad. Ensam i natten sitter jag, glor stint på den lilla datorn. Jag har bestämt mig, jag SKA skaffa blogg. Envisheten står mig fast när världen tycks vara emot detta otippade faktum. Eller verkar det bara så? Spänd av förväntan antar jag utmaningen. Onekligen kan även jag falla för grupptryckets förföriska klor. Eller är det grupptryck? Är det kanske snarare en önskan att en gång för alla få säga något med mina egna ord, ett försök att skrika ut min tråkiga vardag till världen och få den bekräftad. Det kan vara svårt att tro, men ibland gör vi saker av ren vilja. Desperata efter att bli något vi inte är, eller för att visa vad vi faktiskt är. På riktigt och på låtsas. Så välkommen till min inbillade lilla värld. Den är perfekt. För hur länge får denna eminenta skrivarglädje utvisa.
Tills dess kan vi ju sitta här och känna lyckan spira eftersom vi slipper sova på en fuktig kartong ute i den svarta ruggiga oktobernatten.