om änglar kunde tala

Nyvaken och trött. Två ord som hör samman. Jag vill inte vakna. Inte idag. Vill gömma mig under täcket. Gömma mig och inte visa mig. Om jag ändå haft en riktig säng.
Det är så mycket att göra. Så fasligt mycket att göra. Men ändå ingenting. Det får mig att må illa. Sabla idiotiska stress!
Igår gick min lucka till frysfacket sönder. Just som jag ska iväg på mys så bara faller den mitt framför ögona. Vad är det för stil egentligen? Så nu måste jag höra av mig till min hyresvärd. Drar mig så sjukt för det. Det är läskigt!
Varför ska man vara så jobbigt rädd för allt sånt där? Det slösar sådan onödig energi. Först måste man ringa, bara det får en att spy. Man sitter (skakande och kallsvettig med dunkande hjärta) med telefonen i hand i sisådär en halvtimme innan man ens vågar. Och sen, när man väl fixar att ringa upp, ja då ska man få ur sig att sakerna pajar. Pinsamt pinsamt. Jotack, jag vet. Men jag klarar ju knappt ens att ringa mina vänner. Ehh.. Ja, nu är stunden då du får skratta, jag tillåter det! Anyway. Aaasch.. Blaj blaj bajs!


NEJ NEJ NEJ!! Fick precis veta.. Det får inte vara sant! Det går inte att beskriva med ord. Min lilla själsfrände.. Han är död! Min Pontus. Tårar i ögat.
Jag vet att han var gammal, att han blev allt svagare, att han inte åt och bara jamade högt och förskräckligt för att han om möjligt skulle få bara lite mer sällskap.
Lilla katten. Ja, du får tycka att jag är ett korkat svin.. Tss. Lipa för en katt liksom? Men då tror jag inte du förstår, då tror jag inte du anar.
Pontus har vart min lilla hjälte i livet. Min vän i skiten. Ända sedan min födsel har han funnits där. Legat bredvid mig. Legat i min famn. Värmt mig i min förtvivlan. Nu är han död. Jo, jag vet att han fick leva onaturligt länge (21 år), att jag blev bortskämd med att ha honom hos mig, att jag inte alltid uppskattade honom fullt så mycket som jag borde. Men ändå.
Det är sjukt hur något bara kan ryckas bort sådär. Men han har det bättre nu. Dock hade vi ett speciellt band, han och jag, lika gamla som vi var. Nu kommer jag inte våga åka hem, det kommer vara så sjukt tomt. Ändå är där ingenting. Känslokall. En avskalad iskyla, så hård. Är jag en människa av sten? Jag vill inte, jag vet inte, jag är. Allt sitter under ytan. Saknad. All kärlek till dig Pontus, tack för du fanns!

Hur ska nu denna dag sluta? Nu när den av allt att döma inte börjat så särskilt bra..