ge mig socker, ge mig fett, ge mig godis på ett spett

Trött på helvetesleken. Den här veckan, allt bara går emot. Och om jag säger allt, ja, då är det nog så. Är så sjukt trött på att alltid vara så beroende av andra och vad de tycker och tänker. Om folk inte gillar mig, jamen SÄG det då! Jag kan inte tvinga er till annat. Att det är förebilderna som faller där? Det må vara intressant.. Bottennapp på människokännande?! Jo, det verkar nästan så. Kan man lita på människor som inte går att lita på?

Oh vad jag har insett att folk faktisk kan läsa mitt skitsnack på den här fissidan. Men jag orkar inte bry mig, orkar verkligen inte bry mig. Inte idag.
Kommer jag någonsin bry mig? Alla gånger! Alla gånger att jag kommer fortsätta ta åt mig av varje liten handling, varje liten gest. Av minsta mått. Sjukt sämst, jag vet, men ja. Ibland kan man inte komma ifrån det som är, eller det som en gång varit. Jag är så förbannat skettrött på det så det är inte sant.. Då är det tur att det finns små stjärnor som lyser upp den träliga vardagen. Människor som i kemin ser bortom det miserabla i en varelse och ändå tycker om henne. Trots fel och misstag. Trots att hon kan tyckas skabbig och kass. Ingen av oss har väl aldrig inte gått och tänkt tanken att vi inte duger som vi är. Att alla speglar borde slängas på soptippen och att vi inte kan ett skit utan hela tiden jämför oss med andra. Men om alla tänker så, då borde ju alla vara asfula dorkheads som inte kan nått?! Mitt tips är att skaffa dig en spegel, en levande spegel. En vän som kan reflektera ljuset. I den spegeln kommer du bli vackrare än du någonsin varit. Och den dag du känner dig älskad och uppskattad för den du är tack vare den där spegeln, ja den dagen kommer din skönhet stråla. Några simpla rader säger så mycket, några simpla vänner kan rädda ett liv.

Älskade vänner
Som står vid min sida
Utan er är allting svart
Älskade vänner
Står vid min sida
Tills jag förtjänar det

Jag har stått vid ett stup
för att kasta mig ner
För att aldrig aldrig aldrig aldrig mer ha ont
Jag har dykt ner i djup
för att min luft ska ta slut
för att inget mer ska göra så ont

Älskade vänner
Står vid min sida
Tills jag förtjänar det
Älskade vänner
Stanna vid min sida
Utan er är allting svart

Jag har stått vid ett stup
för att kasta mig ner
För att aldrig aldrig aldrig aldrig mer ha ont
Jag har dykt ner i djup
så att min luft ska ta slut
för att inget mer ska göra så ont


Vad vore jag utan er? Halvt fiasko urtappad på livsgnista och glädje. Dagen gör ont, men den gör sig överlevd med de små knepen. Just nu är det mer än tacksamt. Psykproblemen har onekligen kommit till vår familj för att stanna.. Som om det inte vore nog med allt annat? Ge mig socker, ge mig fett, ge mig godis på ett spett! Det är nog vad jag behöver just nu. Och kanske en film? Jo, definitivt en film! Jag kommer ändå inte kunna somna än på länge. Lucky me. Frågan är bara vilken jag ska ta, men det lilla problemet ska väl enkelt vara löst ^^ Hohojaja, men du lär dig..