knäpp knäpp hej jag är såld

När jag skriver mina "biorecensioner" känner jag ofta en egentlig osäkerhet beträffande mina egentliga åsikter. Detta är inte minst en anledning till att jag envisas med att skriva dem. Att erkänna. Öva åsikter och utveckla min kritiska ådra. Öppna upp all kärlek till filmer. Burlesque är ett ganska bra exempel, ett nyligen skrivet fall. Vad har jag egentligen för åsikter? Vad tyckte jag? Egentligen. Mina första filmupplevelser överträffar oftast allt. Ibland är det då svårt att känna in abstraktionen och dess faktum och upprepningar säkrar resultat. Men nu kan jag berätta hur musiken lyckats ta ett allt stadigare tag i mig. Något musik som bekant ofta gör i mitt fall. Ett fast grepp som ventilerar seendet i lyssningen. Ja faktiskt. Ska jag vara helt ärlig har soundtracket gått nästintill repeaterat bland mina spotifyspelningar de senaste dagarna. Varje gång väcks källan i mig och jag kan inte låta bli att sjunga och dansa. Detta trots att jag i dagarna mår piss, inte minst i halsen. Men åh så fult och hjärtligt och alldeles alldeles underbart är inte den dansande sången! Femtiotalsgungande basgångar frammanar knäppande hesa gnolanden. Inners inne vet jag att jag alltid har varit lite svag för Aguilera. Trots. Jag vill inte erkänna, har svårt att få orden ur. Men låtarna. Rösten. Attityden. Det faktum att hon lyckats med att inte dränka sig likt många andra nittiotals(pilframåt)artister. Fascination! Och Cher? Åh vi vet väl alla vilken dyr kärlek the shoop shoop song är?! Ja. Men nu punkt, bara så tvungen att finna orden och skriva detta. Ekänna och inse faktum. Nu ska jag göra fler stämplar i linolium, potatis, suddgummi och skumplastpapper. Puss!