stuck in the sky

Idag är det en sån där dag då jag suttit i pyjamas hela dagen. Igen. Orkar inte bry mig. Jag är arg och kolossalt besviken. På allt och alla. När jag är stressad blir jag en riktig tyrann, jag har förstått det nu. Jag blir grymt cynisk och med det minimala tålamod som jag i stressens stund innehar försvinner alla hämningar och och jag blir så irriterad. Trött och ledsen. Sedan kommer ångesten, alla människor som jag förstör i min väg. Inte minst förstör jag ju för mig själv. Det är svårt det här, jag vet inte hur jag ska jobba med det. Min totala panik över allt förvärrar hela saken. Hur gör man? Det gör ont i hela mig att veta att jag sårar folk. Bryter ihop och försöker hålla andan så länge jag kan innan det brister. Lyssnar på hårda trummorna och hoppas på nått sätt att allt ska lätta. Att allt ska lösa sig. På nått sätt! Och blir ännu mer stressad när jag inser att det inte kommer att bli så. Inte den här gången. Känner mig så smått övergiven. Inte ens mamma har tid att prata med mig. Men jag klarar mig, för jag är så himla stark. Eller hur var det nu? Jag längtar så efter att bara få bli peppad, uppmuntrad. Att någon säger att det här klarar du, jag tror på dig och jag gillar dig som du är.


I tisdags på bilden efter hemska redovisningen pysslade vi med bildmanipulation. Dvs klistra in grejer i bilder för att göra om dem utan att det syns. Eller helst utan att det syns. En riktigt tråkig uppgift var det tyckte jag. Det tyckte väl nästan hela min klass tror jag. Jag måste fixa en rubrikmanipulation, men jag har inte hittat någon rubrik än. Och egentligen borde jag manipulerat de här mer. Men jag orkar inte engagera mig. Har gett upp den där förbannade bildkursen. Eller har jag det? Men jag kan ju inte sånt.

Idag har jag hållit på med teckning. Vi har tecknardagar kallar de det. Ska rita en sak massor med gånger och förhoppningsvis bli bra på det. Jag har valt att rita knivar. Mest pga mitt humör och för att jag inte kom på nått bättre. För varje kniv sticker jag ner någon eller något jag blivit ledsen av. Som en voodo. Medan tårar emellanåt faller. Ja, jag säger ju att jag är hemsk! De flesta knivarna har jag stuckit i mig själv, för mitt idiotiska sätt. Givetvis bildligt talat. Det finns ju den som kan missförstå saker och ting. Men jag är inte mig själv den här veckan. Alls. Förlåt alla alla människor för att jag är sådan här. Jag upptäckte att jag tryckt hårdare och fått svartare svärta för varje papper jag fyllt. Det var en intressant upptäckt. Jag tolkade in mycket i det. Men orkar inte ta det här. Jag gillar att man märker att jag blir bättre de tre första arken. Det sista arket var jag fruktansvärt trött på hela grejen så den blev mest bara svart kludd.

Första arket. De gjorde jag inatt.

Det var väldigt svårt att göra knivblad. Särskilt när de vinklades mycket. Och kniv uppifrån och nerifrån. Så att perspektiven blir rätt. Det var svårt. Hur gör man sådant?

Några är iaf bra. Bättre än andra. Det gillar jag! Andra ser mer mojsgojs ut. Kanske de flesta enligt dig. Som skruvmejslar eller nått annat konstigt.

Sista som sagt mest svart. Imorgon, eller på lördag, ska jag göra 2-5 mer noggranna bilder. Förmodligen blir det på lördag eller imorgon natt för imorgon har jag seminarium på svenskan. Jag har inte pluggat, vet inte hur jag ska plugga. Och vad. Men det ordnar sig kanske. Hoppas att jag fattar allt lite bättre då iaf. Det känns lite bra med svenskan, på ett sätt känns den roligare än bilden just nu. Likt en tillflyktsort. Även om jag inte fattar allt. En av de sakerna jag funderar på just nu; att hoppa av eller inte hoppa av. Det är den stora frågan!

Det här blev visst ett väldigt tragiskt inlägg. Jag skäms fruktansvärt mycket över mig själv. Jag borde inte ta nått av det här här. Men jag känner mig bara så förbannat ensam om allt. Och jag frågar igen, hur ska man få saker ur sig om man aldrig får ge utlopp för dem? Heh ja, du får gärna skratta åt mig och kalla mig för emobarn. Det är jag säkert.

Jag har iaf äntligen fått mina tillgodobetyg i svenskan. Nu finns de bland mina andra betyg från ladok. Jag blir så väldigt väldigt lättad över det. Som jag oroat mig över bara en sådan sak. Och det är fint att det finns räddande änglar som Håkan Hellström, Glasvegas, The Hollies, Yelle, Elin Ruth Sigvardsson, Rise Against, System of a Down och Foo Fighters. Åh vad jag vill att Foo Fighters nya skiva ska komma nu. Jag gillar nyaste singeln. Det bådar gott. Men åh det känns som jag redan väntat en evighet på skivan. Och jag vill på deras konsert. Men det har jag inte råd med. Och jag vill på festivaler, med det har jag inte heller råd med. Fast festival har jag inte nån att åka med på ändå så det kanske inte spelar nån roll om jag har pengar eller inte till det. Nej nu ska jag försöka tänka stenhårt på Emmas ord senast jag träffade henne; att hon tyckte att jag blivit positivare senaste året (lär inte märkas här nu men hon tyckte det) och att jag är en av få som hon lärt känna i Örebro och faktiskt fortfarande träffar. De gjorde mig så glad de orden. De ska jag tänka på. För sådana saker blir jag varm i hjärtat av och värme i hjärtat är positivt och tas tacksamt emot. Åh vad jag skulle behöva en kram nu. För ja, jag tror att sådant hjälper. Vänskap hjälper alltid! Och att jag gör bra och nyttiga saker som att gå hem från skolan istället för att ta bussen. Men om jag bara kunde komma underfund med stressen med. Jag kanske inte har nått val?