love and other drugs

Så har filmälskaren återigen besökt biografen. Denna gång för Love and other drugs (8/3) med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway. Jag har egentligen inte mycket till övers för varken Gyllenhaal eller Hathaway. Men i denna film som börjar (som vilken smörig romantisk smörja som helst) lyser ändå Hathaway igenom i små men sprakande ögonblick. Filmen tar romantiken till trots upp ämnen som medicinindustriell kriticism och anhörigas svåra situation när den man älskar är sjuk. Det som från början ter sig som en klassisk romantisk smörfilm utvecklar sig nämligen till en film som skulle kunnat nå riktiga djup om de rätta måtten mätts. Men en riktig kärna saknas och handlingens alla delar hamnar flytande i en sörja som vill så mycket men som i slutänden fatalt famlar och misslyckas. Hathaways karaktär är sjuk i parkinson och till en början känns detta inte alls trovärdigt. Hon träffar på Gyllenhaal, en kvinnotjusare som försörjer sig som medicinförsäljare. De båda utvecklar något som resulterar i en relation. Ju längre in i filmen vi kommer, desto sämre blir fröken Hathaways rollkaraktär. Och här börjar Hathaway glimma till och djupet är ett faktum. Min morfar hade just parkinson och jag känner igen och minns saker från honom och hans sjukdom som återfinns i den här filmen. En del i sjukdomen. Detta skapar en känsla i maggropen på mig som skapar djup. Ett djup som innefattar realismen och därmed sensmoralen i historien. Trots cynism och svårighet för vissa aspekter i manus och filmberättande fastnar filmen på något sätt inom mig och jag inser att jag träffats. Trots allt. Men ack så mycket bättre resultatet blivit om helheten plockat bort de dåliga parterna och arbetat vidare på kärnan. JJJ