brännande

Den läraren vi har nu. Han som jag tidigare nämnt som enormt läskig. Han är inte bara en miljard gånger läskigare nu. Han har fullkomligt överträffat sig själv, den människan är på riktigt dum i hela sitt huvud. Nu är det kanske inte jättesmart att skriva sådant såhär till allmän beskådan. Men åh jag vill bara skrika. Gråta sönder mig riktigt ordentligt. Är så fruktansvärt arg. Arg och ledsen! Orolig. Besviken. Nu frågar ni väl eventuellt er själva varför han lyckats framkalla denna reaktion hos mig. Ja se det ska jag berätta för er, jag mitt praktarsle går nämligen lite vänligt och försöker så trevligt jag kan förklara för honom att jag tänker läsa dubbelt från och med måndag och att hans bedårande bildundervisning därmed kommer att krocka lite med detta ibland och att jag därför undrar lite hur man kan göra för att kompromissa detta. För att rädda bilden. Eftersom bland annat eventuellt några redovisningar kanhända är lite i vägen. Hur fullständigt korkad får jag bli som går och säger något sådant? Hur fullständigt idiotiskt att säga något alls!! Jag hatar mig fullt och på riktigt. Ack, jag tänkte ju att det ändå kommer att komma fram till slut då och hur skulle det se ut då? Om han plötsligt inser att jag bara skiter i lektioner för att kunna gå på svenskan? Vad trodde jag egentligen? Att de verkligen skulle gå med på att kompromissa? För nej vad får jag tillbaka måntro? Jo, ett värdelöst fiasko och en hård spark i magen. Rakt i ansiktet på mig säger han att jag aldrig i livet kommer att klara att läsa så mycket och hela hans attityd andas den hårda du-kan-inget-du-är-inget-stämpeln. Som om jag vore fullständigt dum i huvudet och inte redan innan fattat att det kommer bli mycket? Åh vad jag ville klippa till hela honom. Bara säga rakt i ansiktet tillbaka att det fattar jag väl, du kanske inte ska nedvärdera hela din omvärld för att du alltid tror att du är så himla bra och kan allt? Typ. Men inte i sjutton heller säger jag nått. Aldrig i livet att jag ens skulle våga så mycket som att säga emot ett knyst. Känner istället hur hela jag krymper. Ljudet av min röst som knappt når läpparna. Klumpen som snörs åt i strupen, växande. Och jag känner. Det bränner. Inte gråta, inte än! Inte förns jag kommer hem. Åh jag vill nästan hoppa av NU. Vill aldrig i hela mitt liv se den människan mer. Varför kan inte lärare föregå med gott exempel och inte klanka ner och såga och spotta på sina elever? Tror de på allvar att det är uppbyggande att motsätta istället för att diskutera alternativ? Jag som pratat ihjäl mig med studievägledaren och fått alltihop beviljat av antagningen. För att det ska bli rätt. Åh vad min oro att tala med honom var befogad. Jag som har dragit på det så. Himla mig! Jag skulle verkligen inte sagt något. Hur är mitt eländiga huvud funtat egentligen? Jag börjar på riktigt tro på hans nedvärderande ord. Jag kan ingenting och jag klarar inte nått och jag är en korkade idiot som inte fattar nått och jag kommer säkert inte få betyg för första delkursen alls så allt jag har gjort är bara totally lönlöst. Det enda enda som bra var att jag lyckades få ur mig att det är hans himla bild som får ta stryk om det inte funkar. Fast det blev han iofs bara ännu surare av så han kommer väl underkänna allt jag gjort oavsett, bara för att. Om vi nu får betyg för det vi gjort. Någon sa att de inte tänkte sätta dem förns i slutet av kursen trots att det är två delkurser. Det vore så fruktansvärt typiskt! När ska jag någonsin få lite tur i mitt liv, NÄR?

Förlåt för mina ord och för vad ni får utstå. Blir inte ens motiverad att försöka hålla inne. Att försöka alls överhuvudtaget. Jag vet att jag är en mes som inte tål nånting. Nu ska jag mörda mig själv lite. Genom att plugga med eländet och vräka i mig våfflor med bordsmargarin istället för bakmargarin och lyssna på bästa System of a Down. Jippi hej.