Jag finner rädslor i många olika saker. En särskild sak som skrämmer mig, som ger mig obehagskänslor, som gör mig upprörd och rädd för verkligheten och som jag känner att jag vill försöka formulera i ord är detta med olika sociala normer. Sociala fundament som spikats så hårt i vår benmärg att vi "inte vet nått annat". För det är så normen säger, att vi ska göra vara och tro precis som alla andra. För annars är vi ju inte att räkna med, eller är vi det? Är det inte just det där motsatstänket som allt som oftast utvecklar våra själars sinnen och som förklarar det faktum att vi inte kan definiera människor enligt en sådan skala? Istället förmedlar sociologiskt infekterade ideal att vi som tjejer ska vara långa, smala, vackra, smarta, lyckliga, karriärslystna (men som när det kommer till kritan egentligen bara ska bry oss om att bana väg för männen och bara stå vid diskbänken för det är det enda vi "kan"). Vår fåfänga ska tydligt prägla oss men vi får absolut inte visa denna fåfängan eller vår rädsla för att inte passa in. Nej istället ska vår naturliga skönhet beaktas som de väna leksaker vi är. Och männen, ja givetvis vill de alla visa sin makt och manlighet. Gömma sina känslor, bekräfta sin oerhörda styrka och besitta översittarens bestämmande samhällsroll för att visa att de minsann är som en man ska vara. Eller hur var det nu? Och vad hände med alla däremellan. De som med osäkra jag formerar en klyfta i vilken man utbuas för en ditten en datten. Som tittar på disneyprinsessorna sedan barnsben och ser en värld där genusidealet hoppar jämfota på dem då de inser att de bara i drömmen kan få uppleva och se ut som dessa vackra varelser. Ser den krossas och banka skiten ur dem när deras liv vänder sig mot dem och uppbådar fiaskot som tar deras liv ifrån dem. För det vackra skulle ju vara så, inte den själ de genom sina liv ger upphov till. Vem bestämmer egentligen det här? Vem har under urminnes tider präntat in bläcket i vår panna som skriker ut alla fel vi är och gör. Som pekar hånfullt då vi har misslyckade dagar men som tvingar oss att undanhålla detta mänskliga faktum och istället menar att man ingenting är eller betyder.
Överallt stämplas vi av dessa koncept, motiv som genom vår verklighet anses vara vår skyldighet att hålla fast vid för att vår individs person ska accepteras och inte slängas åt det girigt öppna gapet av en hungrig varg. Det mänskliga prestationskravet för att man ska vara på ett visst sätt, den du är är det du gör. Det du presterar är det som syns och därmed det som ger upphov till vår osynliga lag där segraren går lyckligt, lottlös. Det som alla skyller samhället på men som ingen av någon anledning bryr sig om att ta egen del av. Som gör oss till något vi inte är, tvingar oss att behandla människor på ett sätt vi kanske inte är medvetna om, gömma och glömma bort. För vi är ju inte sådär tröga, hjärntvättade på vardagens faktum. Egentligen.
Upprörd sorg och smärta. Min rädsla når bredare. Den rädsla jag känner när man stampar och avvisar flyktingen som flytt för sitt liv. När eleven blir inträngd i ett hörn ignorerad av lagar och konventioner. När garderober förblir låsta med 17 nycklar för odjuret där inne inte vågar sig ut. När trenden är en poäng för att få stanna inne. När den överviktiga tröstätaren gömmer sig under täckets trygga dun. När någon oprovocerat blir nerslagen på en gata i stan en lördagsnatt. När gamla dör ensamma i sina lägenheter och inte blir funna förrän efter flera veckor. När chefens sexistiska översitteri inte beslagtas. När någon får sparken för att han haft en dålig dag. När spegeln krossar handleden i väntan på nästa tåghopp för att smärtan är för djup. När omtentan möter omtentan och inget förstås. När arbetslöshetens tristess tär. När hopplösheten ser sin enda botten i flaskan. När orosmolnet över ovänskapen studsar som knivar i magen. När hungern är uthärdligare en spegelbilden. När sjukdom följer sjukdom och psyket inte orkar mer. När lillkillen vill klä sig i rosa tyllkjol men mamma slår till honom på kinden och säger att han ska uppföra sig som en karl och leka med sin bil. När lilltjejen redan beter sig vuxet. När han inte kan leka med henne för att hon är tjej och man på grund av det inte kan leka för när man är tjej och kille kan man absolut inte leka med varandra utan att vara kära. Bara för att nämna några exempel. Jag blir så arg, så ledsen.
Jag vet att det här just blev ett långt och väldigt rörigt inlägg. Att det är en upprepad blajja av något andra redan sagt. Att mina formuleringar kan vara svåra att förstå. Men det är just det, det FÅR vara långt och rörigt. Det får vara konstiga formuleringar och åsikter som utvecklas, som kanske redan imorgon byggts vidare i tanken. Vi FÅR vara de vi är! Vi får ha ledsna och panikfyllda dagar, vi får känna ensamhet och erkänna den. Vi får även om samhället säger att vi inte får! Och just nu försöker jag därför intala mig att trots alla de där egenskaperna som tillhör mina svaga sidor. Trots de negativa orden, de dagar då ingen i världen bryr sig (och de är många, det kan jag lova!). Trots de egenskaper som jag hatar. Just dessa försöker jag intala mig har en innebörd. Utan alla mina egenskaper, både positiva och negativa är inte jag just jag. Det som är en del av mig. Därför borde de få finnas där, utvecklas att bli bättre på de negativa planen. Och bara få finnas där. För annars är ju inte jag den som är jag och då kan man stryka ett tjockt streck med svart tusch över det namn som är mitt. Sådär svart på vitt. Inte för att många inte redan gjort det, inte minst jag själv. Men man kan aldrig utvecklas om man inte försöker, hur ledsen man än är över sina otaliga misstag. Sina sorger och rädslor i livet. I slutändan finns det garanterat någon mer som känner som jag. Även om det känns allt annat än så. Som precis som jag känner rädslan för sitt jag, för att vara oälskad, för att bli dömd, för att göra fel, för att välja fel, misslyckas och inte få vara den man är.
Det är tio månader sedan jag blev påkörd idag. Och det känns som igår. Och det känns som att jag räknar ner tiden. Jag är rädd. Men det är en annan rädsla det. Jag vill bara glömma, men kan inte.
och ammor hos det vita rikemansfolket. Barnen uppfostras av hembiträdena och växer upp i en ömsesidig kärlek för att sedan blir biträdenas chefer. Detta blir också kärnan i narrationen som genom sitt dilemma utspelas när några av de barn som hembiträdena först tagit hand om vuxit upp och blivit riktiga tyranner som behandlar de svarta som om de inte vore människor överhuvudtaget. Värst av dem alla är Hilly (Bryce Dallas Howard), hon leder ligan och matar hatet. En av dem, den eviga singeln Skeeter (Emma Stone), går dock emot hela denna konvention och lever ut sin dröm att skriva en bok. Detta genom att gå emot lagen och skriva hur verkligheten faktiskt ser ut. Vad jag ser när jag sitter där är ett fenomenalt uppdrag och viljan att rasera olika slag av fördomar mänskligheten besitter. Gentemot såväl svarta som ytliga blondiner som kan gömma mycket smärta och ensamhet bakom sitt skal. Eller bara kvinnlig styrka i allmänhet. Jag sitter och pendlar mellan leende och irritation när jag ser på det som sker på duken. Typexempel på känslor vilka jag konnoterar som viktiga faktorer för att lyckas och göra det vi ser trovärdigt. Egenskaper som filmer gärna vill locka fram inom sin åskådare, genom att väcka känslor har man fångat en poäng eftersom vi då blivit engagerade i det vi ser. Den känslomässiga reaktionen blir ett moment där filmmakarna lyckats med en viktig bit på vägen menar jag. Sedan behövs det givetvis så mycket mer. Emma Stone kan exempelvis emellanåt kännas lite rå i sin roll. Grov och malplacerad, samtidigt är ju detta just vad hennes karaktär vill förmedla. Att Stone som person känns robust kan därför skapa en acceptabel aspekt. Hon är ju ändå den som strider mot strömmen och kämpar för den allmänna rätten och sanningen därbakom. Det finns många skratt bakom allt allvar, inte minst genom den underbara karaktären Minny (Octavia Spencer) vars roll känns ultimat och genomtänkt. Niceville väcker anspråk genom sitt ifrågasättande i hur vi behandlar människor. Detta gör filmen alltigenom aktuell, det är alltid viktigt att väcka sådana här slumrande idealiseringar. Att skaka oss till liv och påminna oss om verkligheten. Att ifrågasätta. Allt för en mer likvärdig mänsklighet. Om man så går till produktionen i sig finns det givetvis många saker att diskutera men vad gäller den här genren tycker jag ändå att Niceville håller måttet. Budskapet blir det viktigaste även om det förmedlas med ett foto som speglar eftertänksam smarthet. Ett mål att göra bilden vardaglig i speglingen av det amerikanska lilla samhällets klichéer, kontexten i den diskurs vis ser med både värme och allvar. Visst skulle det kunna bli så mycket bättre men som den biobesökare jag är blir jag ändå mycket nöjd. Frånsett vissa tekniska slarvfel som tycks blivit allt vanligare, fy skäms Örebro Filmstad! JJJJ
