Om någon undrar vart jag tagit vägen på msn kan jag tala om att jag inte är där särskilt mycket längre. Och anledningen? Min vänskap till mina vänner förstörs av mig där. Streckkoden i min panna lyser röd. Utgångsdatumet fastslås. Förmodligen är det inte ens som jag tror. Egentligen tror jag inte ens att någon egentligen lagt märke till att jag inte finns längre. Men ändå. Ikväll gråter jag. Jag har gett upp. Och jag vet att jag inte får det. För jag får inte vara ledsen eller känna mig övergiven eller låta mig stampas på av människor som vet alldeles för mycket om mig utan att veta vem jag är. Får inte lägga allt på den psykologiska prestationen. Väggen som står så brinnande nära. Rädslan, minnena och obehaget av allt som hänt. Som händer. Helst ska jag inte känna alls. Inte synas och inte finnas. Så jag flyr, gömmer mig på tjugoen kvadrat och låtsas att jag inte finns. Att det är därför ingen undrar hur jag egentligen mår begravd under allt det jag aldrig kommer att förstå. Jag längtar efter den dagen då jag vet hur verkligheten ser ut.
Föråt men jag orkar inte vara positiv. En annan dag kanske jag orkar dölja mina svagheter och min sorg bakom ett skratt men idag går det inte. Så jag flyr och längtar efter ljusare dagar. Jag hatar att vara ensam! Jag känner mig så ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar