jag vet inte förrän någon sagt att jag vet

En konstig dag. Igen. Fryser ena sekunden för att svettas nästa. Snor och huvudvärk. Hoppar tiometersjämfota för varje bil jag ser och råkar ändå se dem för sent så att jag hoppar till ännu mer. Står vid vägen i tio minuter istället för en. Inte för att jag inte alls gjort så det senaste halvåret. Varenda dag. Varenda övergångsställe. Varenda bil. Särskilt de silvergrå. Alltsedan den skrämmande dagen. Det är obehagligt. Sjukt. Jag gillar det inte! Och jag gillar inte gamla gubbar som står när man går förbi. Står och säger hej du är vacker. Jag blir rädd, så rädd. För det är obehagligt med gamla gubbar som står random och säger så. De borde ha stryk. Särskilt då jag redan skäms över mig själv. Och minnet kommer tillbaka. Jag hatar sådana gubbar. Och jag hatar metrik. På riktigt hatar. Jag fattar inte hur man gör. Så det blir rätt. Inte alls. Ger upp och hinner inte ens anteckna allt för att försöka lära mig. Vet inte hur jag någonsin ska fatta. Vill någon ens försöka förklara? Nej, precis. Och då växer det fram. Odjuret.

Jag känner mig övergiven, ensam. Försöker att visa upp en sådan där fasad som alla älskar att se. Vet inte om jag lyckas. Som om någon överhuvudtaget skulle bry sig. Jag minns överhuvudtaget inte när jag sist träffade någon nån annanstans än på skolan. Någon annan än klassfolk. Imorgon är det klassfest med utgång. Jag vet inte om jag orkar. Så mycket folk man egentligen inte känner. Tomma ord. Jag borde gå, jag har sagt att jag ska. Kanske säger jag att jag är sjuk, kanske inte. Orkar inte vara trevlig, orkar inte frågor. Jag bara saknar. Just nu. Saknar så många. Glömmer er aldrig. Men jag orka inte vara där. Mer. Orkar inte plåga er. Antingen eller. Här, där eller ingenstans? Jag gömmer mig hellre, så alla slipper se mina eländiga vurpor. Så att ingen behöver komma på att de inte sagt något uppmuntrande, något peppande. Kommit ihåg att jag existerar. På riktigt. Eländiga mig, varför vågar jag inte skriva till dem för? Så att jag kan börja jobba med allt.

Men ja klaga då
På det jag skriver
På det jag tänker
Du som visste bättre
Som tror dig veta
Du med det perfekta leendet
Det perfekta livet
Som saknar empati
Du som tror, att allt är enkelt
Men inte såg, den som gick förbi
Ignorerbara ting
Du som inte känner
Känner mig
Du som dömer
du som bara dömer
Såga
Ja såga då
Med sågen utan skärpa
Vassa slamsor
Trubbigt våld
Såga då!
Tack

Jag har iaf köpt en diktbok idag. Eller en bok med tomma rader i. Den är otroligt vacker. Artistisk. Med djup. Tankvärd pärm med tankvärda ord. Blir sugen på att skriva så fort jag ser den. Kreativa flöden. Så dyr, men ibland får det vara värt. Nej nu ska jag göra annat, försöka ignorera allt. Igen. Försöka städa lite i min lägenhet kanske. Vet inte om det någonsin varit stökigare här. Kanske skulle lyssna på städlistan jag hastigt fixade ihop till Erika imorse. (Väldigt hastig och inte alls genomtänkt. Jag vill göra genomtänkta listor. Till folk som vill ha, någon gång. För sådant tycker jag är kul. Då får man tänka och samtidigt dela smak. Varför finns det aldrig fler människor som gillar sådant?) Hon efterlyste musik till en städlista. Så då gjorde jag en hel liten lista till henne. Med lite trevliga grejer. Den ska jag kanske lyssna på. Och städa. Eller så lyssnar jag bara lite mer på vackraste Björk. Titta på tv och film och papier machea. Överleva ensamheten. Ja det ska jag faktiskt. Eländiga eländiga skitfolk, eländiga eländiga skiträdslor, jag ska ignorera både er och mina tankar nu!

The soul would have no rainbow if the eyes had no tears