Japps. Då är esc över för det här året. Alltså Eurovision Song Contest för den som inte hänger med på världsliga förkortningar. Esc, detta älskade fenomen! Det känns alltid lite tragiskt och otroligt tomt när det är över. Som när en kär vän försvinner för en lång tid. Esc har alltid en mycket speciell plats i mitt hjärta. Och kommer alltid ha. Så givetvis måste jag kommentera årets upplaga med några ord. Värdnationen, vårt alldeles egna stolta Tyskland (fina fina land!), som i denna bemärkelse dock får hemläxa i några kontextuella meningar. Men jag kan ju börja med att jag faktiskt gillar scenen och the classical greenroom i ny tappning. Det är uppgjort för vackert effektfulla bakgrundsvyer. Och jag gillar att jag känner igen programledare (mest från pappas parabol) och att vissa av dem har mycket fina namn (inga namn nämnda). Sedan finns det ju viss humor som tyskar tyvärr onekligen gärna proklamerar. För att inte tala om mystiska blåsakter. Det är smått tragiskt att de vill lyfta fram dessa punkter. Men visst hade vår käre mellanaktsaktör åtminstone ett par plus genom snygga kostymen och att faktiskt sjunga på tyska(!) samt inte minst genom att försvinna ur teverutan lagom till man vill mörda honom. (Förlåt känsliga läsare, jag är en mordisk människa.) Ändå är jag så otroligt stolt över mitt fadersland. Konstigt nog är jag stoltare över det än över mitt modersland som onekligen fick mycket plats i toppen genom olika bidrag till höger och vänster. Av någon anledning skäms jag så smått över detta men godkänner ändå lille söte bebis-Erics insats, han verkade vara lite klarare i skallen idag jämfört med semin då han var nästan lika övertänd som en irländare. Hela framträdandet gjorde sig överhuvudtaget helt klart bättre denna gång. Det ska han och grabbarna ha eloge för. Även om jag hade andra favoriter som jag klart höll på. Främst genom bland annat Bosnien Hercegovina som återigen hade ett starkt bidrag att räkna med. Och Serbiens Nina med underbara älskade sextiotalsretron kanske allra helst. För att inte tala om Moldaviens strutar och Sloveniens Maja! Finigheter. Osynkade speedtvillingarna charmade även de, både genom hörsel- och synnerver genom dess medryckande melodi och galna upptåg framför snygga bakgrundsflimret. Och Ukrainas sandkvinna imponerade stort, det är vad jag kallar konst! Var det för övrigt någon mer än jag som skymtade förbi Helen Hunt i Ungerns stjärna Kati Wolf? Eller funderade på hur mycket danskarna egentligen plagierat sin version av Andreas Johnsons Sing for me? Hm. Åh, jag skulle kunna kommentera på alla låter. Årets startfält var relativt starkt och röstningen otroligt jämn och spännande. Med otippat många svenskar i toppen. Det är nog bara att säga grattis! Och jag ska väl erkänna att jag väl egentligen innerst inne ändå är lite stolt över att vara svensk ändå. Även om jag tycker det känns lite skrytigt. Så! Vad borde jag kommentera mer i detta otroligt röriga inlägg? Hm. Varför inte de absoluta bottennapp som fullkomligt sprutade pinsamthet omkring sig. Jag tänker då särskilt på Blue. Vad höll egentligen dessa självgoda män på med på scen? Till och med sången var det ju fail på! Jag dog och skämdes nått otroligt för deras skull! Detta gjorde de dock onekligen inte själva så det kanske var tur att någon skämdes lite åt dem. Även Georgien singlade relativt långt ner på min lista med sin okaraktäristiska melodi. Ner i botten med andra. Men jag orkar inte såga fler för jag är otroligt trött. Så nu får det vara nog med ord. Synd bara att så många av de bra låtarna inte finns på Spotify. Det är något av en besvikelse. Men sådär sedär. Jag överlever nog. Godnatt nu mina fina! Nu ska jag drömma och längta till nästa år.
Jag hoppas så på ett bättre år tills dess, men ja jag ska göra mitt bästa för att bidra ytterligare till det! Jag har iaf tagit några steg i rätt riktning. Dock. Jag är inte den människokännare jag trodde att jag var. Detta hatar jag. Jag är blåögd och somliga människor är svin. På riktigt svin. Så genomskinligt. Så genomskådat. Som glas ser jag igenom. Vad tänkte jag? Vad trodde jag? Jag orkar inte fler falska inskränkta människor. Så trött. Åh. Räckte det inte med den crappiga dag gårdagen var? Behövde den verkligen fortsätta idag? Och imorgon? Fuck this shit ännu mer! Tur att det finns fina ord från fina människor som prickar in precis rätt tillfällen att säga rätt saker. Det allra allra bästa önskar jag dessa fina människor! Ni är som skinande guld, som gnistrande diamanter! Kärlek till er mina vänner. Jag tror ni vet vilka ni är.
Idag fyller bästaste bror Aaron och underbaraste syster Lisa år. GRATTIS kära ni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar