skärpning juddan!

Nej nu får jag faktiskt skärpa mig! Folk kan ju på allvar gå runt och tro att jag är deprimerad på riktigt, även om min ångestfyllda frånvaro ibland kan vara nog så övertygande på detta plan. Det kände jag i skolan bara idag när snoret hängde i näsan och jag knappt kan prata. Inte ens le. Något som är väldigt inte jag i universitetsmiljön där jag ju vanligtvis skrattar mer än någonstans överhuvudtaget. Hur knäckt ska man egentligen tillåta sig att bli av en lärare? Ja, för det är ju sedan dess jag har gått ner mig såhär. Innan honom trodde jag faktiskt på mig själv och att det här ska funka! Kände faktiskt att det var ganska bra där ett tag till och med. Och jag kände att jag till och med utvecklades på bilden. Bara genom en sådan sak som killarna (ni som följt mig vet vad jag pratar om). Och jag är inte ensam om att känna mig knäckt av honom. Bara en sådan sak. Det blir så uppenbart hur de som mår dåligt själva skadar andra, jag är likadan, fy vilken hemsk känsla det är. Jag har fruktansvärt dåligt samvete för hur jag behandlat en del av mina vänner. Jag vågar inte se dem i ögonen alls. Jag förstår dem så och ja jag får helt enkelt ta att de vill att jag försvinner ur deras liv. Det skär i hjärtat och jag blir så ledsen men jag förstår om ni aldrig kommer att kunna förlåta mig. Jag känner att sålänge jag kan ignorera kan det funka. Förtränga smärtan. I mitt schema ljusnar det och jag tänker att jag kommer minsann klara det här. Det är bara att undvika att kolla på litteraturlistan. Tränga undan stressen. Och nu är det helg och veckan som varit har faktiskt varit på långa vägar lugnare än jag trodde den skulle bli. Jag gör ju aldrig någonting på min fritid ändå så varför inte sitta hemma och läsa böcker istället för att dansa och titta på film och nörda med ingenting som jag annars gör? Visst är det lite tråkigt att tillbringa all tid ensam men det är jag ju egentligen ganska van vid. Det är ju min vardag att vara ensam. Så har det ju egentligen alltid varit och kommer kanske alltid förbli. Men nej jag ska minsann skärpa mig! Ägna helgen åt att rita knivar (det hjälper faktiskt otippat bra att voodosera mig sådär genom det, värsta terapin! Bara man tar paus ibland så inte tålamodet tryter helt) och läsa lite svensklitteratur, men mest av allt ta hand om mig själv. Det ska jag göra! Kanske baka en kaka och försöka att bara tänka goda tankar. Stålsätta mig mot all besvikelse jag känner av folk i min väg. Jag ska klara det! Och jag tänker på alla liv man ser överallt, alla människor på gator och torg, i bussen, på skolan. Alla har de ett liv och på något sätt överlever man så mycket. Många av dem har det till och med värre än jag! Och visst att en del haft turen att hamna i sådana där lyckliga och överpositivt problemfria liv, men det är de värda. Jag unnar ingen på jorden det liv jag har eller har haft. Ingen! Så, nu ska jag ta fredagskväll. Kanske gå och köpa en påskmust eller en såndär god lättdryck och kanske baka en kaka och bara försöka tänka bra, dansa lite till fantastiska Yelle eller någon annan trevlig musik, sjunga en trudelutt och fullständigt ignorera allt och alla som gör mig sådär fruktansvärt ledsen och besviken. Eventuellt slänga ett öga på teven. Och sen så ska jag börja rita första slutbilden. Utan att tänka för mycket om det blir bra eller inte och att andra tycker att jag är dålig och tråkig och inte låtsas om att jag finns. Det är ändå då det brukar bli bäst!