ord tillsammans blir, ord

Som jag sa igår är jag enormt sugen på att skriva dikter igen. Jag har redan börjat lite på en. Men jag blev avbruten och har inte tagit upp den igen än. Men det kommer. Kanske visar jag den då, kanske inte. Jag måste köpa en ny diktbok. Inser att jag överhuvudtaget sedan jag flyttade till Örebro inte skrivit nästan några dikter alls och att min bok som jag brukar skriva i finns i Småland. En fin bok. Men en ny måste ändå införskaffas. En ny fin bok. Fast några texter har jag alltså skrivit. Några av dem tänkte jag visa här. Vardagligheter och samhällelig smärta i omformulering. När jag för ett par dagar sedan kollade lite bland mina gamla inlägg hittade jag exempelvis den här. Ganska hastigt skriven minns jag. Och egentligen väldigt dålig. Likt de flesta av mina verk. Men minns fortfarande den där känslan jag baserade den på. Bara genom att läsa den minns jag. Känner till och med hur luften var då, den dagen. Sådant är coolt! En slags inblick i sinnlig vardag. Sedan hittade jag nedanstående texter. Den ena var tänkt att bli en melodi, jag sjöng till och med in den på min mobil. På ljudinspelaren. Fast det blev fruktansvärt dåligt så jag skrev om den ytterligare och nu hittade jag den i en pärm. Den flyter osammanhängande. Men jag blir inspirerad, av mig själv. Det gillar jag! Fast det beror väl kanske på att jag redan är så otroligt inspirerad kanske. Kanske. Och kanske ska jag öva på evinnerlig metrik på de här? Jag tror att jag hatar metrik. Hoppas så att jag ska knäcka koden och förstå dess innehåll i tid!


Dold skugga

Knip käft väser mannen i mask
Knip käft, fråga inte vad som är fel
Andas du svagt ser du rött
Du vilar på nålen som tog ditt hjärta
Så sött
Hånet i samhällets skratt
Ekot
I strukturerad girighet
I svidande panik
I mötet
Mötet med människan
Hala tvålar
Mötet som fryser
Sakta fryser
Till marken
Till is



Slagverkets vaggvisa

Ärren, såren
Natten är svart
Ett faktum, en söm
Minnen från förr
Skuggor faller vita mot djupet

Revben, brutna
Ögat är vått
Blå tinning i nått ingen nånsin förstått
En skalle spräckt
Mitt lakan rött
Kärlek blev ondska
Så trött

Vrårna tysta
Rösterna döva
Ingenting ser, ingen tror
Backar i svaga ögonblicket
Skrik, tigger rösten i inre panik
Skrik, om plågan som dånar
Skuggor växer mot väggen
Tårar mot en kind
Som sakta befarar fatta
Sanningen

Vacklar
Viskande tyst
Knivar skär, skrik dom hånar
Skrattande ekon i dårar
Göm dig i tystnad
Glöm ängeln som sårar
Glöm orden
Blicken
Ilskan
Dåren
Den svarta smärtan biter


Ja, jag är lite tragisk när jag skriver. Jag vet. Tanken bakom spinner på. Det går av bara farten. Och jag formulerar mig alldeles för fel för att skriva bra låttexter, det är tråkigt. Och nu är min näsa täppt till max, jag gillar inte alls när näsdropparna slutar verka. Så dags att vila med en film innan sömnen infaller. Så ska det bli nu. Det jag hinner hinner jag tids nog. Jag är redan besviken på mig själv men ser fram emot helgens skulpturbygge. Jag fick ett förslag med recept på hemgjort tapetklister när jag inte fick tag på någon. Så coolt! Jag hade ingen aning om att man kunde göra sådan själv. Blev så glad. Det ska jag testa! Jag återkommer om hur resultatet blev. Och jag gjorde nudelauflauf ikväll. Farligt gott så man äter alldeles för mycket. Ack sådan bra mat! Billig och nästan nyttig och enkel och så fruktansvärt god. Sådant gillar vi! Och jag insåg att jag har träffat en av töserna i min seminariegrupp förut. I januari med hennes kompis som då började på bilden med mig då. Det var en smått skrämmande insikt. Åh vad sämst att inte komma ihåg det, att inte känna igen. Men så roligt! Jag råkade kliva på fel buss av bara farten men det var trevligt så det var det värt. Kramhej för nu nu fina ni!