nattligt filosoferande

Det blev ingen kaka igår sen. Det blev kaka idag istället. Kaka och kycklinggryta. Och ännu mera påskmust. Och knivar såklart. Och jag har försökt att bara tänka bra tankar. Fast det är svårt och jag kommer emellanåt på mig själv med att försvinna bort i träsket. Men på det stora hela går det ganska bra att förtränga eländet. Särskilt ikväll har det gått bra. Film och musik och riktigt svettig dans räddar mycket. Och kaka såklart. Min kickasshallonkladdkaka. Den som ser ut som bajs med röda frön i. Den blev ungefär så sjukt god som den brukar bli. Det känner jag även om jag är fruktansvärt förkyld. Nyser ungefär var tionde sekund och hinner däremellan precis snyta mig innan nästa nysning. Är fullständigt täppt och sitter och gapar lite vackert eftersom syret inte vill ta sig in genom näsborrarna som det brukar. Och nu sitter jag och lyssnar på fina Joy Division och äter lite mer kaka. Funderar på livet. Alla filmer och melodier som knappt handlar om annat än kärlek. Varför kan de inte handla om något annat än kärlek för en gångs skull? Varför proklamerar samhället så starkt tvåsamhet? Det är som att man inte alls duger om man är ensam. Man måste liksom ha någon för att bli den där lyckliga människan. Som den där andedräktsreklamen på tv. Som om man skulle stå och hångla i en evighet bara för att man använde deras produkt för bättre andedräkt? I sjutton heller! Ibland stör jag mig fruktansvärt mycket på sådana där grejer. Det kallas för missvisande reklam. De säger det ju rakt ut; "Världens godaste andedräkt.. (hångel hångel) Prova själv!" Liksom, skulle en produkt resultera i en sådan sak? Och skulle man överhuvudtaget komma längre för att man var två? För att komma någonstans alls? För att duga som individ? Det är inte så konstigt att man emellanåt vill ha någon då. När hela singelvärlden förväntas jaga tvåsamhet vartenda ögonblick. Jag har pratat ganska mycket om det här det senaste känns det som. Och jag fortsätter envist att längta efter den äkta vänskapen, inte den stora kärleken. Jag vet inte ens om jag tror på den där stora kärleken. Den som alla talar så om. Jag tror inte på äktenskapet iaf, så mycket vet jag. Det känns väldigt tragiskt att säga det varje gång jag yttrar mig i frågan men i ärlighetens namn så gör jag det inte. Jag vill så gärna tro på det. Men nej, jag tror inte att sådant någonsin håller på riktigt. Sen är det klart att jag visst tycker det är underbart och fint med människor som finner varandra, gifter sig och allt såntdär. Jag blir alltid glad av sådant. Men ändådock. Den gnagande tanken finns ändå där. Fast sedan kan jag ju inte direkt säga att jag inte någon gång kommer att börja tro på det och kanske till och med själv gifter mig en dag, även om det känns fruktansvärt avlägset just nu när det inte ens finns ett span i sikte. Innerst inne i mig bor det ju ändå en romantiker som mer än gärna skulle vilja vara med om en sådan där stor dag med lycksalig kärlek och vackra klänningar. Men hur ska man kunna tro på något som i så många fall slutar i plågsamma separationer och skilsmässor? Som bryter ner människor och sårar så djupt? För samtidigt som samhället tycker att man ska vara två om allt så förkunnar detta eländiga samhälle i slutänden att man bara ska fokusera på den enskilda individen, på sig själv. Jaga karriären, jaga kärleken, jaga lyckan. Jaga det perfekta livet. För dig! Ingen annan. Kan någon då svara mig på frågan hur enskilda individen och tvåsamheten fungerar ihop? Tanken stör mig. Hela samhället skriker individtänkande men singel är minsann fel att vara. Inte för att man ska ha någon att bry sig extra om, nej tvåsam ska man bara vara för att tillfredsställa och göra sig själv lite lyckligare. Hur vridet får det egentligen bli? Att jag ska göra allt för att själv bli lycklig och sedan skita i alla andra. Hur kan man ens försöka tänka den tanken? Jag får inte ihop det. Det får inte ens vara naturligt att vara kompisar med killar när man är tjej (eller vise versa) utan att det ska missförstås. Sådant verkligen hatar jag. Det är kanske inte så konstigt att det blir sådana problem när jag ska vara social med killar då. Jag hatar att bli missförstådd. Igår när jag äntligen fick tag på mamma råkade jag till exempel säga till henne att jag kunde prata med killarna i min klass och att jag var helt glad att jag utvecklats på detta plan och direkt var hon sådär åååhmenjaavadroligtvemärhan? Typ. När det inte ens handlade om något sådant överhuvudtaget. Min mamma är ganska bra på att komma in på det spåret. Jag tror säkert att hon vill väl egentligen men ibland blir det bara för mycket. Som att man måste ha någon. Jag vill fortfarande bara ha riktiga vänner. Sådana som jag verkligen kan vända mig till och lita på. Jag är rent ärligt rädd för att ha något annat, något närmre. Jag är inte redo för det som det ser ut nu. Så. Nu blev jag visst lite sådär väl djup och snurrig såhär mitt i natten. Igen. Det är ganska typiskt mig. Men nej nu får det vara nog för den här gången! Därför övergår jag nu lite till mina evinnerliga knivar. Har ritat fem stycken sådana idag. Fortfarande med lite voodoo i tankarna. Det funkar så bra med den där terapin. Men det är inte alls lika roligt längre och jag inser medan jag ritar att ju längre jag håller på med en teckning, desto fulare blir den. Men ja, det är ju iofs också en lärdom. Här är de iaf, alla fem.



Som sagt, de är inte särskilt bra. Men det är iaf två arbetsdagar jag tecknat med knivarna nu. Får se om jag gör någon mer imorgon. Det är svårt att få naturtrogna perspektiv och svärta lagom mycket på rätt ställen. Men ja, sedan har jag ju inte hållt på med teckning (eller bild överhuvudtaget) sådär mycket som en del andra. Och nu har jag iaf ett arbete gjort. På tisdag är det redovisning igen, hujeda mig!

Så, nu ska jag sova. Ursäkta virriga och spontana tankar! Jag är ju som bekant ganska impulsiv och skriver det jag tänker. Men äsch. Det ger ju övning och delade tankar ur mitt alldeles egna jag. Acceptera or not. Gonatt och kram!