Jahaja. Den där sketans fördjupningen alltså! Men nu har jag gjort en slutprodukt iaf. Som vi sa, jag och min läskige lärare (Michael Douglas-lookaliken). Då för två och en halv vecka sedan. Ett enkelt plagg. Jag kom till slut underfund med min nya fina symaskin. Lärde mig att trä rätt. Spola och sy. Men det hela blev inte riktigt som jag tänkte mig. Ärmhål och sömmar krånglade och ibland är det väldigt bra att använda tio centimeters sömnsmån. Särskilt när man inte använder något mönster! Men den är klar nu. Den får duga såhär! Nå låt mig presentera tryckarkonstens slutprodukt. Med potatis-, linoleum- och kartongtryck.
En sextiotalsinspirerad tunika. Eller ja, nästan klänning. Hm. Duger den?
Jag är lite mer lättad nu. Trots stor panik över redovisningen. Vänners omdöme och och rådande ord tröstar. Även när man inte är nöjd. Men nu när jag har en slutprodukt att redovisa känns det ändå som att några av de enorma stenarna på mina axlar lättar något. Nu ska jag bara hinna skriva lite reflektioner kring arbetet. Skissa mina mönster. Göra ett stilleben till. Och kanske, om jag hinner, testar jag att göra några linoleummönster till och överträffar då (förhoppningsvis) min förmåga. Och inatt är det Oscarsgala, mmm underbart! Apropå Oscars måste jag kommentera årets braknominerare som jag såg på bio förra veckan. Ska se till att hinna det så snart som möjligt. Men ack, önska mig lycka till med allt, för ja nog är jag bra orolig i mina nerver minsann.
1 kommentar:
men fin! himla kreativt!
Skicka en kommentar