trassel burlesque

Åh det är så mycket jag vill skriva om nu. Biofilmerna jag sett, bilderna jag skapat, kärleksdagen: 14 februari. Tankar och reflektioner. Egentligen borde jag använda tiden till annat. Utnyttja den väl. Men jag vill skriva. Förklara. Berätta. Minnas. I lördags kom min fina syster till mig. Vi har haft väldigt fina dagar tillsammans. Inte minst har vi hunnit med två biobesök. Först ut Trassel (12/2), Disneys nya animerade film, deras version på den klassiska sagan om Rapunzel (hon i tornet med det långa håret som hela tiden ska släppas ner ni vet). Filmen som proklamerats som Disneys största film på flera år. I 3D, såklart - ett trevligt måste när det gäller animerad film i dessa dagar. Att vi såg den svenskdubbade versionen var väl dock något som jag i sammanhanget inte helt uppskattade. Jag blir så mycket mer kritisk när alla talar svenska som det så fint heter i barnkretsar. Språkets gentjänst ljöd även i den fullsatta biosalongen där medelåldern var något lägre än faktiskt någonsin då jag varit på bio. En mycket intressant och smått komisk bifaktor här är biljettförsäljarens undrande kommentar då biljetterna hämtades ut av Sandra och Erik; Hur många av er är under tolv år? Komiken infinner sig i det faktum att alla åtta i gänget kan benämnas 21+are. Men ja som sagt, bara en liten detaljerad bifaktor i helheten. Förvånande nog var filmen helt okej. Måns till trots! Ja för den som inte vet, Måns Zelmerlöw står för den svenska rösten hos en av de mer betydande karaktärerna, vilket givetvis inte är helt populärt bland dem som inte helt uppskattar denna person i måtten av kändisskap och personlighet. Inga namn nämnda men ja ni kan ju själva lista ut vem jag syftar på. Men tillbaka till filmen som alltså trots detta var helt okej. Min fascination och kärlek till animerad film är en aldrig sinande källa till mitt kärleksfulla omdöme. I 3D blir fascinationen än större. Jag tror att animerad film är det bästa möjliga för effektivitetsexplosion i den tredimensionella världen. Sen bör kanske sägas att jag bara sett en enda ickeanimerad 3Dfilm (okej, klart det var animationer även där med men ja, ni fattar) så jag har inte mycket att jämföra med. Men effekten av animerat i god kvalité blir allt mer trovärdig och upplevelsefull. När det gäller storyn har jag har sedan tidigare i ärlighetens namn inte mycket mer koll på sagan om Rapunzel än att hon ska släppa ut sitt hår från sitt torn, jag tycker (några detaljer till trots) att handlingen ändå är vänligt sevärd och inbjuder till både kul komik och tragisk tragik. En klockren kombination om man frågar mig. Den snygga animeringen har jag redan förespråkat, jag kan nog inte säga mycket mer. Småtrevlig pittoresk med intressanta infallsvinklar. Helt klart värd min kärlek både till animation och biografbesök! JJJJ

Under självaste kärleksdagen (efter en lång dag på stan med bland annat ett inköp av inte mindre än tio par strumpbyxor till min garderob och några småirriterade gnabb) återvände jag och kära lillis sedan till filmstaden. Denna gång för att tillsammans åskåda Christina Aguileras filmdebut i musikalen Burlesque (14/2). Även denna film fick en oväntat uppskattad reaktion. Mycket sång blir det i musikaler (som vi alla vet) och vem kan sjunga om inte Aguilera! Klassiska Cher bygger upp vid sidan av existensen heta pojkar i smink. Jag förmodar att flera säkerligen skulle klaga på Aguilera som skådis och hennes rolltolkning. Jag å andra sidan tycker att hon klarar sig bra. Skapligt! Hennes smådivighet stör mig på ett hörn men storyns helhet kilar sig på något vis fast i mitt hjärta och jag ryser när jag ser karaktärens individ. Räddningen i upptäckten av talang. Knäppande fingrar och rytmiserad dans. Åh vad jag önskar att jag kunnat dansa! Mycket musik och melodier kan dock finna sin nackdel i långa sekvenser när tråkigare sönderwailade låtar infinner sig. Tiden känns oerhört långsam när man i tre minuter ska sitta och titta på en låt man inte helt tycker om. Men oh jag är förvånad över hur bra koncepten fungerar. Hur likheterna med Coyote Ugly brädas i min upplevelse, Cayote är nämligen mycket lik i sin story. Men jag gillar denna mer. Dras in i pulsen. Rytmen. Musikalens kärna. Av någon anledning träffas mitt hjärta ofta så hårt av musikaler. En trolig effekt av min fulla kärlek till musik. Vill man ha show så ser man Burlesque, då blir förnamnet ett faktum. Tyvärr faller dock storyn på sina håll. Skådespeleriet. Manuset. Förutseendet. Amerikanska sockersöta komplikationer. Men jag gillar ändå det resultat som blir helheten, den här ser jag gärna om igen. De orden ger ett resultat. Svagt. Ja! JJJJ

Nu är jag tröttast och min hals vrider sig i smärta. Åh måtte jag inte bli sjuk, jag hinner inte! Och orden som väller över. Men de får räcka för denna gång. De får stängas in lite till. Bara lite till. Orden, reflektionerna. Mina tankar. Kärleksfilosofin och skapande bilder. De får jag ta en annan dag. Nu orkar inte mitt huvud mer. Imorgon bitti far jag till IKEA med mamma. Yeees! Åh jag borde sovit för länge sedan.