vinterkramen

Jag har precis varit ute och gått. I en hel timme! Jag känner mig duktig och nyttig, behöver verkligen det här. Tycker egentligen det är väldigt tråkigt med allt som har med motion att göra. Särskilt när man är ensam. Allt blir ju så mycket trevligare när man är två. Två som promenerar, två som simmar, två som cyklar. Ja, ni fattar poängen. Men det blir väldigt svårt när man inte är två då. Men ja. Hursomhelst var jag ute nu. Och jag gillade det verkligen! Gillade att snön och kylan kommit tillbaka (även om vinden bet lite väl hårt den sista biten hem). Gillade att höra knarr av snö under fotstegen och titta mot solen som skiner starkt genom de snötäckta nakna grenarna på träden. Det var så fint! Det är ordentligt otippat att jag av alla människor gillar snöns återkomst. Men ibland är det bara att tacka och ta emot. Kanske är det för att den väcker alla mina sinnen med sin klara kalla luft? Ja, kanske. Jag har inte skrivit på en stund nu. Det beror främst på den febrila aktivitet senaste veckan bestått i, så fasligt mycket aktivitet. Skola tar tid. Och jag är konstant trött, bland annat med anledning av mina sömnproblem. Just nu är jag inne i en riktig sovsvacka. Hur trött jag än är och hur lite jag än sovit: jag kan inte somna! Kanske är det därför jag så tacksamt låter kylans slående uppvaknande genomsyra mig. Trötthetens stress tar kol på mig och gör mig till världens känsligaste människa. Eller ja okej, kanske inte världens, men förmodligen en av världens. Stressen över att inte hinna med allt som ska göras lär inte obehindrat förespråka dess existens. Men ja, det blir kanske bra till slut. Om jag bara lyckas slappna av. Imorgon kommer iaf min syster hit, jag ser fram emot det. Lite stressad blir jag för vet hur dålig jag är på att prioritera rätt men mest av allt ser jag fram emot det. Hon ska få en sådan stor kram när hon kommer så det inte är sant.

Apropå kram blev jag idag påmind om hur viktigt det faktiskt är att bli kramad och att kramas. Av baksidan på mitt mjölkpaket! Ni som känner mig vet att jag är en väldigt kramig människa. Somliga tycker att det ibland går till överdrift och ofta känner jag att egenskapen är en nackdel. Men så läser jag på mitt mjölkpaket och värms i magen när jag ser att vetenskapen talar till kramens fördel. Forskning som som visar på hur viktigt det är att ge varandra en kram nu och då. Vi lever i ärlighetens namn längre av en kram! Ja, det är faktiskt sant. Studier visar att man behöver inte mindre än fyra kramar på en dag för att fungera som människa. Och åtta för att må bra! Tolv kramar på en dag får oss att växa som individer. Tänk vad lite det är som egentligen krävs. Jag har hört den här statistiken förut men känner ändå en slags tröst när jag ser de här orden. Taktil beröring är så avgörande för hur vi mår. Jag borde kramas konstant! Kanske är det min nya terapi? Men ja vem ska man då krama på? Jag tänker då inte tvingas. Inte krama det okända. Men nog borde vi alla försöka krama våra vänner lite mer. Stora vinterkramar som hjälper i mörkret. Ja jag tror på det! Undra om man kan krama sig själv? Ibland träffar jag ju ingen på flera dagar. Vad uppenbart allt blir då. Tårar under ensamma dagar. Hm! Nu väcktes mina tankar, nej bort tankar nu ska jag pyssla vidare med mitt plugg. Ska försöka lägga upp bilder på senaste veckans alster när jag hinner. KRAM och KÄRLEK tills dess!