isande diskant in the borderline

Jag borde ta det här en gång för alla. Skapa någon slags förståelse. Förklara problematiken kring sällskap i form av killar. Jag har alltid haft en viss svårighet på det här planet. Jag växer, men fortfarande är det svårt. Kanske kan ni som tycker att jag är underlig i sådana här situationer nu förstå underliggande meningar. Jag har aldrig varit särskilt bra på att uttrycka mig och vara social. Inte förns jag hamnade utanför hemmet i Smålands inmurade hjärndödlighet. Oh ack du förskräckliga högland! Inte för att jag heller nu egentligen är så bra på dessa fenomen, men jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv sedan jag slutade gymnasiet och tog avstånd från Smålands skogar. Jag kunde äntligen få en början på den långa vägen av insikt att jag faktiskt duger! Jag mötte vänner och jag utvecklades. Jag blev starkare även i det tunga mörkret som omslöt mig titt som tätt. Det är tre år sedan nu. Jag var inte van vid att människor faktiskt brydde sig och uppskattade att jag var just jag. Men en problematik vilade ändock. Pojkar.. Jag tystnar. Viker av med blicken. Backar. Famlar i ord. Skakar. Alla de nervösa processer som kan möta en människa mötte mig i form av dessa möten. Möten som egentligen inget alls betydde. År av misslyckanden förde mig ändå framåt. Jag kan kalla dem för vänner nu. Vänner utan att nervöst stamma. Anledningen till att jag nu faktiskt överlever dessa möten är till stor del den vetskap av att intresset vilar på någon annan. Jag kan slappna av och missförstånden behöver inte göra sig tydliga. Ett rent faktum är nämligen att det är de upptagna killarna som förmedlar avslappnad trygghet. De kan man prata med utan att de katastrofalt ska tro att jag är upp över öronen. För det tycks vara det jag tror att de alltid tror. Jag kommer aldrig att lära mig förstå detta fenomen! Kan ingen förklara vad det är som är fel på mig? Varför jag inte kan sluta bry mig och bara slappna av, de skiter ju i vilket?! Jag har alltid varit en pojkflicka av något slag, även om somliga har svårt att tro det.. Kanske är det därför jag nu envisas med att bära kjol. Kvinnan i mig skriker. Jag vill vara normal. Jag vill vara accepterad och jag vill ignorera könsrelaterad skit. Gud vad jag är korkad som skriver allt det här. Nu kommer killarna att undvika mig ännu mer, typiskt! Hur ska man öva om man inte har några vänner att öva med? Jag klarar ju inte ens av att erkänna för världen (eller mig själv) om de killkompisar som redan finns och som jag är så tacksam över.
SHIT VAD JAG SKÄMS ÖVER DET HÄR INLÄGGET!

MEN.. Jag har lyckats lyssna igenom Krunegårds två nya skivor nu, nästan helt utan motgångar! Vilket innebär att jag kommer att kunna göra det resten av månaden också, eftersom låtar man lyssnat mycket på fungerar klart bättre gentemot den uppstudsiga tystnaden. Härligt!! Det här är min dag.. Jag känner mig med en gång så stört positiv. Och jag har bestämt mig, jag ska försöka tänka ljusare! Och Krunis kärlek är sådan himla fin musik!
OCH.. Eftersom det tydligen är himla populärt med frågestunder på sådana här bloggeritjafsgrejer så får väl också jag ge er chansen till detta. Så shooot! Vad vill ni veta?