Jag befinner mig i Småland. I mitt gamla rum. I mitt gamla hem. Hos mor och far. Det känns allt mer skumt de gånger man kommer hem hit. Den här gången hade de dessutom kapat massor med skog på vägen mellan Stensjön/Rökärr och Skärsboda. En helt ny värld får en helt ny dimension. Fatta vad skillnaden är stor bara på grund av några träd som står! Reflekterande tankar minns tillbaka till barndomen här. Att det såg ännu mer annorlunda ut då. Men så fort det går att vänja sig. Så fort att glömma hur det en gång såg ut. Ändå.. Minnen består!
På nått sätt känns det alltid lite lättare att ta ledigt när man kommer hem. Man har inte samma möjlighet för olika bestyr som när man är hemma i sin lägenhet. Och eftersom det inte finns någon att vara social med blir man helt plötsligt så mycket mer intresserad av studierna. Det är trevligare att vara sysselsatt än att inse det faktum att man inte har några vänner i denna håla. Men imorgon bär det av till lilla Eksjö för att fika och undersöka utbudet och ha en allmänt trevlig dag med mor min. Egentligen är jag inte så sugen på att gå på stan igen. Känns som att jag knappt gjort annat de senaste veckorna. Kanske tar det emot lite också, tanken på att fara till psyket.. Jag är rädd. Jag vet att det är mesigt att vara det. Men jag är det. Och jag kommer att förbli det. Psyken är ett skrämmande fenomen som helt påverkar vem du är. Jag vet att vi inte ens behöver gå in. Men tankar skrämmer ändå! Kanske är det därför som jag under dessa två år fortfarande aldrig besökt någon av dem. Är det tillåtet att vara rädd? Rädd i denna värld? Rädd för denna värld?
Jag är så trött. Saknar den drömlika dagen som var igår, kan det inte vara så jämt? Nej sluta svamla om oväsentligheter. Det är så mycket jag vill ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar