Så tomt. Idag känner jag inte för någonting. Varför kan jag inte erkänna mina brister? Ens för mig själv? Människan är en flockvarelse beroende av möten med andra i sina flock. För att andas och leva. För att representera fallet. Jag vet inte alls vad jag ska skriva. Eller vad jag skriver. Ändå skriver jag. Som om något i mig sliter och drar. Gör det nu! Jag vill vara en människa som bryr mig. En människa som kan hjälpa människor. En människa som vill att människorna i omgivningen ska ha det bra. Då mår jag bra. Och när jag sedemera omsluts av dessa människor balanseras min kompetens upp på en nivå där jag accepterat kan lita på tilliten. Jag vill inte tvivla på er mer! Det är onödig energi, det är onödigt livsavverkande. Jag är trött på mig! Jag saknar att kunna lita. Och jag saknar sociala kvällar med folk där man kan vara sig själv. Folk som man känner in till benhinnan. Där vilar tryggheten trygg. Bajs vad jag tycker mina sådana hära oväsentliga inlägg är onödiga! De förklarar dåliga samveten och ensamhetens tid för icketänkande i konstant tänk. Det blir bara fel när man gör fel, när jag gör fel. Jag vill vilja! Let me!!
Underbara Top Gear! Men gud så blåst på bilar.. PINSAMT! Jag vill kunna. Jag vill veta! Jag känner mig dum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar