hela världen suger

Jag är så äckligt trött på människor som säger sig ta ansvar och sen skiter fullständigt i utgången. Är det inte de ansvarstagande som ska finnas till hands för att hjälpa en ansvarstagare att lösa alla evinnerliga klurigheter som hela tiden tycks komma i vägen? Jag förstår inte alls sådana människor! Vi ska ha gemenskapshelg nu fredag-lördag och allt som inte redan gått fel tycks gå fel. Som om det liksom inte vore nog med allt det som redan problematiserats i mitt liv? Nänä.. Tack så himla mycket! Och jag är svinigt pank och vill inte handla på ICA och jag fattar inte ett rövans skit ur den där förbannade grammatiken som är helt onödig att kunna och jag orkar inte sätta mig in i folks liv för att förstå mig själv. Jag fattar just nu ingenting av vad folk har för syfte med att ens tala med mig. Jag drar det här till bristningsgränsen nu, jag vet.. Men just nu har jag bara en sådan faslig panik över att ingenting, verkligen ingenting(!) tycks fungera utan istället bara vill bli fel hela tiden. Jag pratade nyss med min mor och fick ge utlopp för denna ångest. Kanske att den då också förstärktes något ytterligare? Jag vet inte men tårarna är nära i ögonblick som dessa.

Åh jag vet så väl hur jobbigt det är att läsa inlägg som detta. Det liksom biter sig fast i läsarhjärtat för att sedan vittra sådär bittert töntigt. Men jag måste skrika det ur mig, skrika det och låta det färdas långt långt bort! Det är konstigt hur man bara ett par timmar tidigare kan sitta inne i en biosalong och med ett mysigt inre se världens mest underbara film. Jag förstår nu varför alla tyckte den var så bra. Snacka värd vartenda öre! Även om stolarna åter gjorde sig påminda som de mindre bästa.. Jag hade ont i benet halva filmen. Ändå var det värt det. Älskade älskade bio! Älskade älskade film! Verklighetsflykt, jatack!

Åh vad jag så inte borde publicera detta inlägg! Så himla fånig är jag.. Men mamma tycker att jag är sååå smart. För att Lisa hade sagt till henne att hon tyckte det? Vad tjyven menade hon med det?