Regnet smattrar mot rutan. Hösten är på allvarligt antågande. Vi kryper in i våra små kyffen. Vänner och filtar. Värmeljus i mängder. Medan mörkret faller och regnet slår sitter vi där. Myser. Mitt i rusket har vi det ändå ganska bra. Och om vi vill (men bara om vi vill) ja då springer vi ut i regnet och dansar runt under den nattsvarta himlen såsom bara själaglada nordbor kan. Sedan rusar vi in, gömmer oss under täcket och dricker varm choklad. Det finns nog ändå en charm med hösten!
Hanna var här i afton och det var fantastiskt! Så länge sen vi sågs. Så länge sen vi pratades. Hela sommarn har hon varit hemma i norrland och planterat skog. I fina skitiga stövlar, stort svart paraply och granskogsluktande jacka stod hon där på farstubron. Men jag tyckte att jackan luktade mer som min morfar än som granskog. Kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att min morfar, som jag minns det, knappt gjorde annat än figuerade i skog. Det var kanske helt enkelt så att det var hela han som doftade granskog och inte alls alternativet Hannas jacka luktar morfar. Kvällen blev lugn och fin, full av värme sammanfnissat i livstankar och inredningsprat. Och lite bröllopsviskningar.. Oktober kommer att bli en fin månad! Och imorgon ska vi inspektera Myrorna, springa i cykelaffär, leta regnponcho och snoka hyllor. Det blir fint det!
1 kommentar:
Hanna tyckte att det var mycket mysigt trots att hennes paraply blåste sönder under hemfärden.
Vad vackert du skriver Judith!
Skicka en kommentar