yoghurtfilm

I brist på fantasi mixar jag innehållande ord. Idag har jag gjort yoghurttårta för första gången i mitt liv på alldeles alldeles egen hand. Den blev nästan bra och jag är väldigt stolt. Det är så många moment som ska stämma. Och även om folk kanske inte är så van vid dess sort känns det oerhört rubricerande och bra. Jag ska se om jag kan testa den lite på folk i veckan. Sådant är väldigt kul tycker jag. Om inte annat älskar jag yoghurttårta så jag kan nog hjälpa dem lite på traven iaf. Om det nu mot förmodan skulle komma någon objuden gäst. Imorgon kommer iaf Hanna. Wiiiie, tack bästa Hanna!

Den ser inte fullt så aptitlig ut som den är i verkligheten. Det är lite synd.

Jag har för övrigt även råkat beställa tre filmer i ensamma besvikelsens hetta. En födelsedagspresent till mig själv. Den borde komma lagom till onsdag. Perfekt!

Såja då kanske ni snappat betydelsen av min fina rubrik?! Mm, fantasi är mitt underbara namn! Halleluja för mig.

black swan

Så såg jag Black Swan (9/3) som jag nu tjatat om ett tag. Det var intressant att se hur pass hög medelåldern i biosalongen faktiskt var vid detta besök. Jag känner varm glädje vid sådana insikter. Bredd som skapar djup. Och oh vilken fruktansvärt välgjord, fängslande, gripande, fascinerande och obehagligt bra film det här är. Spänningen som byggs upp likt tidigare verk signerade Aronofsky. Undra om han någonsin gör dålig film? Enligt mig överträffar han ändå sig själv här och skapar en film med vackra och spännande sekvenser inkluderande pressens kravfyllda prestationer i den hårda kampen efter ren perfektionism. En strävan som sätter psykologiska intellekt i obalans. Det är intressant att följa händelseförlopp likt dessa. Forma spänningen som proklamerar nervkittlande briljans i en människas prestation och paranoida välmående. Man känner igen Aronofskys filmspråk och den genialiska tanke som förmedlas därbakom. Det ultimata om än något förväntade vackra slutet. Jag tycker det är riktigt bra gjort! Sedan att jag emellanåt känner hur jag hoppar till och inte riktigt klarar av att se destruktivitetens psyke ser jag som en del i det fullbordade verk som denna film efterlämnar. Det här är en film som sätter spår. Som väcker tankar och involverar känslor samtidigt som den säger något. Som är vacker och skapar ren och underhållande spänning. Som ger frihet att tolka. Inte minst genom den talande filmpostern med krackelerade ansiktet som viskar kampen att inte visa perfektionens spruckna fasad. Åh så fruktansvärt värd Portman är sin Oscar! Och jag glömmer nästan Kunis hårt fastnaglade röst från That 70's och Family Guy, men ack bara nästan. JJJJJ

love and other drugs

Så har filmälskaren återigen besökt biografen. Denna gång för Love and other drugs (8/3) med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway. Jag har egentligen inte mycket till övers för varken Gyllenhaal eller Hathaway. Men i denna film som börjar (som vilken smörig romantisk smörja som helst) lyser ändå Hathaway igenom i små men sprakande ögonblick. Filmen tar romantiken till trots upp ämnen som medicinindustriell kriticism och anhörigas svåra situation när den man älskar är sjuk. Det som från början ter sig som en klassisk romantisk smörfilm utvecklar sig nämligen till en film som skulle kunnat nå riktiga djup om de rätta måtten mätts. Men en riktig kärna saknas och handlingens alla delar hamnar flytande i en sörja som vill så mycket men som i slutänden fatalt famlar och misslyckas. Hathaways karaktär är sjuk i parkinson och till en början känns detta inte alls trovärdigt. Hon träffar på Gyllenhaal, en kvinnotjusare som försörjer sig som medicinförsäljare. De båda utvecklar något som resulterar i en relation. Ju längre in i filmen vi kommer, desto sämre blir fröken Hathaways rollkaraktär. Och här börjar Hathaway glimma till och djupet är ett faktum. Min morfar hade just parkinson och jag känner igen och minns saker från honom och hans sjukdom som återfinns i den här filmen. En del i sjukdomen. Detta skapar en känsla i maggropen på mig som skapar djup. Ett djup som innefattar realismen och därmed sensmoralen i historien. Trots cynism och svårighet för vissa aspekter i manus och filmberättande fastnar filmen på något sätt inom mig och jag inser att jag träffats. Trots allt. Men ack så mycket bättre resultatet blivit om helheten plockat bort de dåliga parterna och arbetat vidare på kärnan. JJJ

the king's speech

Nu äntligen tänker jag skriva om filmen som jag såg för över en vecka sedan. Biobesöket jag tänkt berätta om så länge. The king's speech (24/2). Filmen som fick mig att sitta och bara känna. Jag är allt som oftast ganska bra på att leva mig in i filmer men i detta fall blev något i mig extraordinärt. Jag flyter in i en dimma av otroligt snyggt foto, fina konversationer, vackert skådespeleri och ljuv musik. Alltihop i en intressant story i brittisk trettiotalsmiljö. Glömmer totalt min omgivning och blir allvarligt berörd på riktigt. Mottaglig. Jag blir otroligt svag när fina människor skådespelar. Än mer när allt ter sig i vackra miljöer. Hänfördhet! Och jag glömmer tid och rum och tänker att två timmar kan gå otroligt fort. Kommer på mig själv med att emellanåt sitta med huvudet på sne och le fånigt. Ibland skäms jag då. Samtidigt vet jag hur mitt innersta älskar fenomenet. Jag vet att jag nu överspeglar det faktum att det faktiskt finns detaljer i denna film som på ett eller endera sätt irriterar mig. Informationssyndromets spöken. Men med den tomma förväntan jag hade på väg till bion frammanas en annan bild. Många av de stora filmerna brukar nämligen ofta vara till besvikelse. Tycker jag. Särskilt då det handlar om verbala filmer. Men jag överväldigas av det positiva intryck jag nu får och känner hur upplevelsen lever kvar i mig. Efter en hel vecka! Jag kan omöjligen klaga som det ser ut. Och som jag tidigare redan nämnt blev jag otroligt glad när filmen vann de fina priserna på måndagsnattens Oscarsgala. Det var så värt! Jag gillar så mycket. Fotot, skådespelarna, musiken och miljön har jag redan nämnt. Men ej att förglömma snygg trettiotalskostymering och psykologisk underton, älskvärt! Rojalismens vara eller inte vara. Det lågmälda men ändå humoristiska i atmosfären. De svåra faktum en människa kämpar med i sitt liv. Men också de fina och tillgivet häpnadsväckande steg vi tar. En givande produktion. Som ni märker är detta ett verk som jag djupt uppskattar. En film som med all sannolikhet i framtiden kommer att adderas till min nuvarande lilla samling i bokhyllan. JJJJJ

retronista

Apropå the old times. Det här kallar jag snyggt. Jag blir gruvligt inspirerad! Sen att det är ett dåligt sydkoreanskt band som bär outfitsen hör inte hit.

Och jag blir, är(!) väldigt sugen på cola. Kanske på grund av den här?
Eller möjligen någon av dessa.

Åh, jag kan verkligen titta hur länge som helst på sådana här fina gamla skyltar och reklamposters. Blir aldrig mätt på det. De slitna prickarna över i'na så att säga. Ho-ja!

oh my god

Efter dagar av ytterligare konsthistoria, alltifrån kyrklig konst, renässans och barock till nymodiga moderniteter (som pinsamt nog framkallar lite väl mycket sömn gömd bakom macdatorn längst bak i datarummet) och filmmanusskrivande så blev det då välbehövlig helg. Inte minst med film. Sex stycken har jag hunnit hitintills. Take the lead, L: Change the world, Antz, Crazy Heart, The Wrestler och An Education. Åh vad jag älskar fenomenet film! Och idag har jag hunnit med både en liten promenad i den underbara solen, handla mat, baka bröd, krypa runt i lägenheten och sopa med min minikvast (dammsugarn är ju trasig) samt inte minst kolla på Melodifestivalens andra chans med en hemgjord hamburgare i högsta hugg. Mumma! Utgångsläget för dagens delfinal, eller ja andra chans, hade mycket intressanta inslag. Men aldrig att jag trodde att det skulle gå så bra för de låtar som tilltalade mig. I varenda röstning var det verkligen den bästa låten som gick vidare. Enligt mig vill säga. Om än någon enstaka som stod i val och kval. Men åh vad jag älskar Oh my god! Jag hoppas innerligt och håller tummarna för en framtid i Tyskland. Här. Med denna. Ohja! Kanske är det mitt sinne för äldre musik och dess influenser som så proklamerat indoktrinerar denna uppskattning. De senaste veckorna har förtio-, femtio- och sextiotalets musik växt sig allt starkare i mitt hjärta. Sprudlar och bubblar och maximerar. De svängiga beatsen och kläderna inte minst. Layoutens reflex! Oh du influerade influens. Oh du vackra kärlek! Jag blir riktigt riktigt glad och dansar hjärtat av mig. Så! Då vet ni. Hoho. Jag är mycket lättroad ibland. Kram till er! Från en flummig person.

papprig grottmålning

Idag har vi haft första dagen av våra konsthistoriadagar. Vi vandrade in (metaforiskt alltså, genom datorn) i de gamla grottorna med hundratusentals år gamla grottmålningar från stenåldern. Jag fascinerades lite av de kolossalt enorma djuren som man målat i den där grottan i typ Frankrike (eller om det var Spanien?). Så sjukligt enorma de lär vara! Och vad kul det måste varit för dem som kröp in i alla de där grottorna och målade dem alla. Hoho ja! Men ja kort skulle det ju vara här nu ja. Vi pratade mosaikhistorier och marmor. Och den klassiska stonehengen, för vilken en diskussion skapades om huruvida stenarna lyckats placeras på just detta vis. Annika bekräftade envist att de stuckits ner i en enorm jordhög för att sedan ha grävts fram. Jag å andra sidan tror dock fortfarande lite mer på min teori kring spaceshipet som lämnat kvar stenigt skrot från sitt fartyg när det for sin kos. Troligast av allt lär väl dock (tråkigt nog) vara typiska metoder med rep och byggställningar. Hm. Men ja, fantasi är mycket trevligare att tänka! Hursomhelst. Lite allt möjligt gammalt forntida och stenåldrigt tittade vi iaf på. Sedan fick vi göra egna grottmålningar. På papper. Lite tråkigt att inte måla i riktiga grottan. Men att måla med snorslajmig tapetklisterutspädd jord i mänskliga och mycket fantasirika proportioner var lite trevligt faktiskt. Eller nästan ganska mycket trevligt. Nedan ser ni min, Annikas, Johannas och Antons fina verk. Visst är den fin?! Frånsett några små misstag och att den vara för blöt för att skuggas ordentligt. Kanske berodde det på mina bestämmande kommentarer. Men ja, äsch. Jag fick bestämma oväntat mycket ändå. Det var spännande och kul och givande trots resultatet som såg annorlunda ut i mitt huvud. Men hursom. Fint blev det och roligt var det! Imorgon ska jag dock försöka fota en lite bättre bild ska jag. Den är urklippt och hänger på väggen nu. Tillsammans med sina tre forntida kompisar, Triton och fågelkvinnorna. Men ja. Jag återkommer om saken.



Sen, bara lite snabbt, tänkte jag visa de tryck jag gjorde som hastigast i måndags. Sista dagen på fördjupningen. De är redovisade nu (huuuh vad läskigt det var!) men ja jag vill ändå lägga upp dem här.

Jag tryckte med mer potatis på två av de redan tryckta. För att fylla ut och skapa mer mönster. Jag vet inte om det blev så bra, men ser åtminstone lite mer arbetat ut. Tror jag?

Sedan skar jag ut två mallar (eller ja stockar har jag ju lärt mig nu att det heter) i linoleum. De kletar så mycket men såhär blev resultaten. Glömde totalt att ta bild innan jag sydde kassen så ni får bara se kassen som breakade två av mina symaskinsnålar. Punkt på det.

Jag hann inte fixera mer än kassen. Och egentligen knappt den. Men kändes ändå bra att fylla ut med dessa tryck också. Och smart drag egentligen med kasse vid frakten måste jag säga såhär i efterhand. Mmjapp! Nu ska jag sova för imorgon blir det tidig morgon med mer konsthistoria igen. Puss och gonatt!

oscarsgala 2011

Och så var årets Oscarsgala över. Stjärnglans, glamour och lyckans priser. Filmnörd som jag är måste jag här nu presentera vinnarna och fälla ett par kommentarer om nattens vaka.

Bästa film: The King's Speech
Bästa regi: Tom Hooper, The King's Speech
Bästa skådespelare: Colin Firth, The King's Speech
Bästa skådespelerska: Natalie Portman, Black Swan
Bästa manliga biroll: Christian Bale, The Fighter
Bästa kvinnliga biroll: Melissa Leo, The Fighter
Bästa manus baserat på förlaga: The Social Network, Aaron Sorkin
Bästa originalmanus: The King's Speech, David Seidler
Bästa utländska fim: In a Better World (Hämnden)
Bästa animerad film: Toy Story 3
Bästa cinematography: Inception, Wally Phister
Bästa klippning: The Social Network, Angus Wall och Kirk Baxter
Bästa dokumentär: Inside Job
Bästa musik: The Social Network, Trent Reznor och Atticus Ross
Bästa låt: We Belong Together, Toy Story 3
Bästa specialeffekter: Inception
Bästa ljudredigering: Inception
Bästa kostymering: Alice in Wonderland, Colleen Atwood
Bästa scenografi: Alice in Wonderland
Bästa makeup: The Wolfman

Sådärja! Jag gillar verkligen utdelningen av årets priser. Nästintill alla, eller ja, egentligen alla som borde fått priset fick det för rätt kategori. Jag gillar att Alice in Wonderland smällde till med ett par priser trots att den inte varit så förhandssnackad. Att Inception drog hem priset för bland annat bästa specialeffekt är såklart inte helt oväntat och även om det varit relativt tyst om denna storfilm inför galan tog den inatt hem största antalet priser. Detta samsandes med förhandstippade The King's Speech (med sina hela 12 nomineringar) som vann lika många statyetter, dvs fyra. Men i de mer tunga betydande kategorierna. Något jag helt personligen klart uppskattar! Det är en underbar film ("recensionen" får ni ge er till tåls med lite till)! När folk pratar om The Social Network som bästa film förstår jag mindre. Så bra är den inte! Men nog är klippningen och musiken klockrena vinster inom kategorin. Årets gala var i övrigt smått sval med ett tråkigare upplägg och oengagerade programvärdar. Absolut största missen av alla var dock att att placera radarparet Filip och Fredrik som kommentatorer i kanal Nios direktsända tevevaka. Frågan är om de två kan annat än dissekera, förtala och prata sönder saker som sker, när man egentligen bör vara tyst? Åh så de sjunker i mina ögon! Inte ens under memorialstunden kunde deras munnar slutas. Behöver jag säga mer? Ack hoppas att de aldrig aldrig mer får sådana uppdrag! Men ja så nå, nu har jag åtminstone fällt några ord om nattens vaka och galornas gala och mitt huvud är något slitet efter ett nyligt uppvaknande av fyra timmars sömn. Men hur ska jag annars kunna sova inatt? Utan att försova mig inför fasans redovisning? Ja nej, precis! Men ja nu är det klart några filmer jag verkligen ser fram emot att se! Natalie Portmans tolkning som utan minsta tvekan kammade hem den bästa kvinnliga huvudrollen är något jag helt klart ser fram emot i Black Swan. Även The Fighter har väckt mitt intresse. Och inte minst Hämnden, bästa utländska film. Åh vad jag ibland ångrar att jag är jag!