i ett tyst rum

Eftersom jag så ihärdigt skrivit och kommenterat hemtenta det senaste så måste jag börja med att berätta för er att den nu är inlämnad. Resultatet kan dock sluta precis hur som helst, men jag hoppas på det bästa och har löst uppgifterna så gott jag kunnat. Men trots att den nu är inlämnad och klar kan jag inte glädja mig. Lugnet vill inte infinna sig. Nej istället är jag fylld av oro. Sitter ensam i min lilla lägenhet och funderar på vad jag ska göra av livet. Hur jag skulle kunna ignorera det som får mig att må dåligt. Just nu känner jag mig bara hatad. Jag vet att det är mitt eget fel, jag borde skylla mig själv. Samtidigt känns det inte så. Att vara människa är svårt. Särskilt i interaktionen med andra människor. Jag får puckla på mig själv, puckla och tvinga mig att inse att det faktiskt finns goda sidor. En god mänsklighet. Fokusera på att frammana faktorerna som lugnar ner och ignorerar. Jag kan inte fortsätta må såhär. Tankarna och analyserna bryter ner mig. Komplikationerna som successivt försurar verkligheten. Ignorera mig inte. Rädslan är så stor, oron ett moln. Jag vill inte mata min negativitet, inte hata min identitet. Krossa min integritet. Nu ska jag inte pränta ner mer av min innersta sorg. Inte göra bort mig ännu mer. Nej nu ska jag likvidera ämnet och trivas i ensamhetens rum. Tålamod är en gåva!