återfödelsen

Jag är tillbaka. Eller ja, det är åtminstone vad jag försöker att få det att se ut som. Mesiga färger som skär sig på en mosad prinsesstårteliknande pastellpalett. Ibland krävs det en förändring när man bara står och stampar. Sommaren är i annalkande och för många betyder det ljuvliga barfotasprång på gräsdoftande blomsterängar vid en plaskande sjö. Cyklar som på knastrande grusvägar susar fram genom vackra landskap i kvällssolens varma sken medan grillmastern bemästrar brinnande kol. Ändå tycks allt detta så avlägset. Mörka moln tornar upp sig vid ödelagda stadens svarta horisont. En tyst väntan. En stilla sorg. Ett blekt minne.

Omtenta. Om man ändå kunde plugga. Tiden finns. Tristessen ett faktum. Kom igen! Den omotiverade löpelden.

Den senaste veckan slår omvärldens betydelse mig med häpnad. Människor flyter samman i par som aldrig förr. Magiska ögonblick. Det ligger i luften. Kärleken. Det är som om kungliga bröllop måste smitta halva världen. Jag kan inte låta bli att älska det. Samtidigt som det irriterar något fruktansvärt. Dels på grund av hajpade kungabröllop. Dels på grund av att man blir ensam kvar. Jag har kommit till en punkt där jag egentligen är väldigt stolt över att kunna benämnas (evig) singel. Samtidigt viskar mitt egoistiska inre en skrikande längtan efter att få bli älskad. Bara för den jag är. Utan ett krävande parti av hela omgivningen. Jag är så trött på att alltid bjuda in mig i sociala miljöer. Trött på att alltid vara den som ska ta första steget i all sorts vänskap. Trött på att alltid vara den som bryr sig om hur alla andra har det. För en gångs skull vill jag få vara i fokus. Betyda något. Jag inser att jag är bränd. Att min tillit trubbats av det förgångnas ord och handling. Jag vill börja om. Se med nya ögon. Andas den nya fria luften och ta hand om den som är jag. Lära mig lita på den jag är. Att jag kan, att jag duger. Trots alla de fel som är jag.

Salta tårar faller ljudlöst. Trögflytande. Sakta. En och en halv vecka blir ett måste. Sen far jag och kramar mamma.