definition höst a la värmeljus

Regnet smattrar mot rutan. Hösten är på allvarligt antågande. Vi kryper in i våra små kyffen. Vänner och filtar. Värmeljus i mängder. Medan mörkret faller och regnet slår sitter vi där. Myser. Mitt i rusket har vi det ändå ganska bra. Och om vi vill (men bara om vi vill) ja då springer vi ut i regnet och dansar runt under den nattsvarta himlen såsom bara själaglada nordbor kan. Sedan rusar vi in, gömmer oss under täcket och dricker varm choklad. Det finns nog ändå en charm med hösten!

Hanna var här i afton och det var fantastiskt! Så länge sen vi sågs. Så länge sen vi pratades. Hela sommarn har hon varit hemma i norrland och planterat skog. I fina skitiga stövlar, stort svart paraply och granskogsluktande jacka stod hon där på farstubron. Men jag tyckte att jackan luktade mer som min morfar än som granskog. Kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att min morfar, som jag minns det, knappt gjorde annat än figuerade i skog. Det var kanske helt enkelt så att det var hela han som doftade granskog och inte alls alternativet Hannas jacka luktar morfar. Kvällen blev lugn och fin, full av värme sammanfnissat i livstankar och inredningsprat. Och lite bröllopsviskningar.. Oktober kommer att bli en fin månad! Och imorgon ska vi inspektera Myrorna, springa i cykelaffär, leta regnponcho och snoka hyllor. Det blir fint det!

njaa.. jo. aa! JA. mmm.. jaha?

Igår började skolan och jag oroar mig alldeles för mycket i onödan. Ändå oroar jag mig. Typiskt! Fick hursomhelst världens flummigaste gruppuppgift. Jag och min nya idrottslärarvän Emma ska skriva tre-fyra sidor om olika sätt som man kan säga ja och nej på. Och sen ska vi redovisa det i typ en kvart. Snacka om högkvalitativ ordbajsning! Men det är ändå ganska intressant för det finns verkligen tusen olika sätt att säga ja och nej på. En del med bara svaga nyanser i uttalet men som ändå säger mer än just tusen ord. I vardagen pratar man dessutom på ett sätt medan man kanske inom formaliteter förväntar sig ett helt annat. Dialekter, telefonsamtal och skriftspråk har också sina sidor. Hur gör man liksom för att den man samtalar med ska förstå vad man vill säga med sitt ja när man skriver? Eller vad skåningen menar med sitt utdragna jaaa. Jag älskar dialekter! Jag skulle nog kunna plugga en hel kurs om bara dialekter bara för att de är så himla kul. Men nej, nu är det svenska som gäller. Med alla dessa idrottslärare och samhällslärare och allt vad det var.

Ikväll blir det tärnis. Ost, kex och kaka! Och jag har vindruvor.. Mums! Hoppas jag. Det kommer att bli konstigt nästa år när de flyttar därifrån. Men det är i framtiden, det är inte än! Tjohoo!! Innan detta ska det dessutom hinnas plugga lite ja och nej genom tankeverksamhet i plural på universitetsbiblioteket. Kan det bli roligare?

vuxen skolstart

Jag är nervös! Rår inte för det. Jag har ju gått på den där skolan ett helt år nu ju! Blir förvånad över den här reaktionen. Eller iofs egentligen inte. Jag är nog den blygaste människan i hela världen! Eller eh säkert inte det heller. Men arg blir jag! Skit! Är så himla typiskt.. Kommer att sakna Elin. Kommer att sakna hela klassen. Jo, den var ganska trevlig tyckte jag. Nu kommer det att bli en helt annan. Konstigt. Knäppt! Jag vet inte om jag vill plugga det här. Måste kolla med syon om lågstadiet och framtiden! Säkert lär det ändå varit bra att ha läst detta oavsett. Eller om man kan använda det som utfyllnad till nått annat trevligt program som man kan bli nått av. Har ju faktiskt läst halva filmvetarprogrammet om jag läser det här med ju. Hah! Ja jag måste se fördelarna i allt och gu vad jag inte är fokuserad just nu. Svenska Akademiens ordlista är iaf beställd och mamma hade bara en enda av alla de böcker vi ska ha. Typiskt!

Nej sömn är viktigt när man inte sovit bra och har många nyheter framför sig. Gonatt älskade piggsvin!


Undra om det kan vara ett sånt där skumt myggbett jag har på benet. Ett sånt som de jag hade i nacken. Svinigt ont gör det iaf. Som om någon sparkat av benet. Men inget syns. Bara en ytterst grann rodnad som känns när man rör vid det. Och en knöl. Cancer tjohoo! Sluta oroa dig din mes!

dåliga vanor

Ibland kan man mycket drastiskt märka hur man faller tillbaka i vissa gamla mönster. Ovanor som man på något sätt tidigare blivit av med. Ett sådant exempel är sår. Det petas och det kletas och argt inser man varje gång att man åter brutit det stabila löfte man en gång gav. Såsom malande tankar i en avlägsen vrå någonstans där i huvudet. Återkommande misstag. Att fenomenen vill påvisa någon slags brusten desperation är ingen tveksamhet. Inre plågor får inte visas inom större utsagor och gör du minsta fel är det kört! Jag önskar det gick att stänga av. Jag önskar att jag fick plats i mina gamla kläder med mitt nya jag. Att det fanns en plats för mig.

Saknar dig så det gör ont.

tomma ord ur en tom hjärna

Nu sitter jag här. Igen. Skriver. Andra gången inom loppet av nio timmar. Det är nog rekord! Iaf för i år.. Jag har helt enkelt inte orkat skriva. Men nu kommer en ny fas. En ny höst med nya dagar. Ändå fastnar jag hela tiden i tankarna bakom den filtrerade dåtiden. Kanske att jag snart ändå orkar skriva om det på riktigt, berätta hur det verkligen var. Men inte idag! Inte nu när syster blivit inlagd på psyk igen. Åh jag förstår inte denna sjukdom!! Det är som en epidemisk eld som fattar eld i allt i dess närhet. Det är som om hela världen är dränkt i bensin och bara väntar på tändstickans explosion. Och jag har konstigt ont i kroppen men tänker att det är datorns fel. Krämpor som kommer av psykiska fenomen eller bara svininfluensan som inte ens lär vara hälften så hemsk som alla så bittert vill påstå.

I bakgrunden står MTV på. En trött hjärna orkar inte hänga med i alla dåliga filmer och gamla serier just nu. Inte inatt. Det är så tomt. Nyss spelades Lady Gagas Love Game och jag tycker det är så pinsamt att man börjat uppskatta somliga av hennes låtar. Särskilt om man gör det genom att samtidigt ha videon på. Åh denna förbannade ytliga sexistiska bajsvärld. Alltid ska alla vara så himla snygga och röra sig som jag vet inte vad. Det irriterar! Vad är det som människor tycker är så himla bra med det? Vad är det killarna tror att de är? Inte konstigt att folk börjar tro att de inte duger. Men hennes hår.. Den där Gaga. Luggen. Frisyren. Åh jag älskar den! Jag kan inte låta bli! Och en annan video var så stört fin trots att låten var kass. Det är tur att det alltid finns bra grejer! Det är så skönt att veta i en värld där man inte förstår. Musik räddar!


Nej den här värken är jag inte van vid, kan det verkligen vara sjukdom? Jag hinner inte vara sjuk nu! Skolan börjar ju på tisdag och på söndag har jag ju bestämt att det ska vara fint väder så vi kan se Slumdog på utomhus. Nej, jag är INTE sjuk!

vilse i en djungel

Jag sitter och lyssnar till tonerna av mitt nya favoritband. Snart har jag trasat ut de tonerna så till den grad att jag inte kommer kunna lyssna på dem på länge länge. Men detta är i framtiden, det är inte än! Tills dess lyssnar jag och ler. The Dresden Dolls heter de. Dresdendockorna! Det får mig obevekligen att tänka på trasdockorna. Dessa stackars små varelser som sjunger att de är trasiga och knasiga. De skulle kunna vara jag!

Som ni kanske märker har jag gjort om lite här. Men jag blir aldrig riktigt nöjd. Som vanligt blir det inte helt perfekt vilket iofs är rätt lätt hänt när man inte fattar hur man ska göra för att det ska bli sådär riktigt fint. Den skicklighet som man ganska ofta ser om man kikar runt lite, den skickligheten skulle man alls inte ha något emot att inneha. Men icke! HTML-koder och bildretuschering är kanske det nya jag borde lära mig. Men hur i fridens namn ska man komma ihåg allt bland alla dessa röriga tecken ihopvirvlade till en enda sörja? Min hjärnkapacitet spelar död på det planet. Redan i gymnasiet på multimedielektionen var jag sämst.. Haha! Min lärare tyckte att jag var ett nöt som aldrig fattade ens färdiga hemsideprogram. Men då fick han väl tycka det då! Så jag ger upp, låter det förbli halvfärdigt, halvsnyggt, halvmatchigt, rörigt.. Tills den dag jag orkar bry mig igen. Just nu har jag bara väldigt väldigt tråkigt.

poetisk samhällskriticism

Viskande vindar fläktar fågelkvittrande bris över glittrande vattenytor i en bländande sol. Sommaren är här med allt vad den på svenska innebär. Att jag inte skrivit här på hela våren kanske är relativt vettigt ur den inre själsliga punkt som är jag. Så mycket har hänt och tumlarnas spakar verkar inte vilja slå av på takten. Att skriva ut i tomma intet i ovetskapens mörker är som att famla i mörker utan ett fäste där man kan stabilisera grunden för den svävande tanken. För mycket energi görs av till att fråga sig om någon överhuvudtaget läser rader ur detta själsliga parti. Att stjälpa mer än att hjälpa kan ibland ha oanade tendenser. Men dessa ord måste nu sägas bara blir till ett bla bla bla i tomma förklaringar. Jag skriver ju inte med önskan att få dig att somna! Missförstå mig rätt, ovetskapen om vad detta handlar om är något även jag frågar mig.. Samhällskriticism och poetiska frågor.

Det är med stor lycka och nya erfarenheter som månaderna svept. För en period kändes det nästan lite för bra. Samtidigt som det varit omöjligt att under kompetensens nivå ens ta hand om sig själv. Stunder av rädsla slår emot det inre. Med två psykiskt sjuka systrar har de senaste två åren skakat om de här tankarna. Kanske var det så dags för en tredje familjemedlem? Men med oanade styrkor klarar vi av saker som vi aldrig trodde existerade. Vi finner styrka i det redan talade. Nätet av familj som man har lyckan att få ha nära tryggar i förtvivlans stund och vännens utsträckta hand är det du i den svaga stunden behöver mest av allt. Tanken slår en då att det faktiskt inte är alla som får ha just detta trygga nät.

För lite mer än en vecka sedan kom jag hem från Spanien. En resa som förmedlat nya kunskaper och erfarenheter att för evigt bära med. Vi var runt på flera platser i landet för att sjunga för och med spanjorerna på plats. Mot slutet av resan tog vi så också en sväng mot Madrids shoppinggator. För att på smidigaste vis förflytta sig var Metro det bästa alternativet. Det vill säga det spanska tunnelbanenätet, inte vår svenska gratisblaska..(!) Det var sagt att vi skulle mötas i Sol och så blev också fallet. Men under vägen tid slås jag med sorg hur orättvisan tveeggat präglar hela vår värld. På vår väg ner mot den svarta underjorden faller genast det bleka obehaget hos tryggheten in. Då ögonen vant sig något vid mörkret ser vi hur vi plötsligt står mitt i ett sovrum. Längs ena väggen ligger de en efter en i en lång rad, ligger där i det som är deras säng här i världen. Med filtar och vad man fått tag på ligger de där. Ett tappert försök ha gjorts att genom kartong och dylikt bygga upp en liten skyddande mur för att ändå på något vis få något eget. Ett skydd för att gömma sig för omvärlden. Den blåögda orättvisan gör sig starkt påmind. Varför har just dessa drabbats? Varför tvingar ondskan ner dem i dessa mörka obehagliga gångar? Varför tvingar världen till klyftande orättvisa? Ilskan tar vid när sorgens uppsyn inte klarar mer. Vi bara går förbi, går och går förbi. När ska vi stanna? När ska egoismen stanna? När äntligen ska jag börja bry mig om andra på riktigt och inte fumligt bara se dem jag verkligen bryr mig om och älskar. De som jag så konkret har i min närhet. Pinsamt vill jag backa in i vrån och skämmas i väntan på att gnistan för den breda empatin ska tändas och lysas upp. Om den ska det? Sakta kommer vi upp i det varma solljuset igen. Synen av sorgbäddarna bleknar bort. Det går sakta men det går säkert. När ska vi vakna? När ska jag vakna? Längtan är så stark att vilja hjälpa på riktigt. Eller är den det? Vart är samhället när man som bäst behöver det? Systemet som skulle hjälpa?

Hm.. Den där människan kan visst inte skriva utan att bli djup och filosofisk. Fortsättning lär följa.

instabil ekvation

Så var det gamla året till ända. Det är alltid lika knasigt hur tiden går och saker förändras. 2008? Så SJUKT galet! Vrickat. Året där allt hänt. Eller kanske inte det nej. Det är lite underligt att jag varje gång jag ska skriva blir alldeles tom i huvudet och tappar helt vad det egentligen var jag faktiskt skulle skriva. Det hela slutar likadant varje gång. Någon slags bitterljuv klagan över saker som inte riktigt väljer den väg jag egentligen önskade att de gjorde. Tönten i mig kvävs, den har tydligen ingen talan. Det som var meningen att bli stort och framgångsrikt faller platt i mina armar med resultat som i det närmaste bara kan liknas vid irritation. Jag har inget att komma med. Det är slutsatsen.

Det är som på nyårsafton när jag står under den nattsvarta himlen och beskådar de vackra fyrverkerier som en efter annan fälls. Det är som när jag står där och tårarna är nära för jag inte känner nått hopp över min egen framtid. Eller för världens framtid. Jag är villig att bara falla i snön. Stå i timmar i tomheten och bara se på fyverkeri efter fyrverkeri. Inglasad för omvärlden. Oseende. Osedd. Hopplös utan hopp. Är det så mitt 2009 kommer att se ut? Det kändes så sorgligt att stå sådär. Att tänka så. Hopplös utan hopp. Vem är jag egentligen, vad har jag att ge?

Alla har folk de tyr sig till. Ofta slås jag av tanken vem sjutton det är som tyr sig till mig. Eller finns den människan ens? Mina tankar snurrar i takt. Hjärnan arbetar på full effekt. I vart fall då det gäller filosofiskt analyserande av mitt liv. Du hittar alltid något som kan förvåna, betvivla, rädslas, överges och som kan låta tårarna randas. Vilka tårar tänker jag då? Jag kan ju aldrig gråta!
Det är få saker som får mig så till den grad till bristningsgränsen. Få saker får mina ögon att forsa. Och då räknar jag inte förkylning. Nej nej, förkyld är jag alltid! Med eller utan tårar. Nej detta är något mera. En strid ström. Det handlar om relationer. De är ondskan och kärleken i ett. Alla omges vi av människor som vi håller mer eller mindre av. Familjen, vännerna, pojkvännen, flickvännen eller någon annan i din närhet. Är det något som fäller mina tårar så är det när relationer till människorna i min omgivning inte fungerar eller om man tvivlar på dem. Som jag tidigare berättat är mina tvivel starka då det gäller det mesta. Den här bloggen kommer att med min tillåtelse under det här nya året fortsätta vara en sorglig sak där jag kan få ut nått av det jag på hjärtat bär. Om jag någonsin ska börja tro på mig själv behövs en plattform där allt kan slitas och slängas. Där saker vrids ut till bristningsgräns i miserabel katastrof. Mitt 2009 behöver jag för att arbeta med mig själv. Vill ni kommentera med råd och tips eller bara stöd är det mer en tacksamt. Jag behöver er!

Och lugn! Tönten ska komma tillbaka en dag. Det lovar jag! ^^ Starkare än någonsin kommer hon stå där och glo på er med ett ansikte som strålar av inre lycka och lugn. Oavsett hur hon ser ut. Okej överdrift men hursom. Älskar ni mig får ni älska mig, hatar ni mig får ni hata mig. Men är ni falska slår jag ihjäl er i tårar för sånt får världen att svikta och krig att falla. Bajs är inte alltid härliga grejor.

GOTT NYTT ÅR ni folk som läser detta mitt folk! Det är lycka att ha er!



Till sist (det var ju ändå ett tag sedan nu så måsta passa på lite ^^) bara några bilder från förra våren då jag hade en fett underbar dag med min lilla tok i ett annars ganska jobbigt år i en jobbig håla.
Konstigt var året minsann men jag saknar dig jos!





Gu vad jag saknar sommar och sol! Tur att det går mot ljusare tider nu..